Jag har gått på folkhögskola, på Viskadalens Folkhögskola. Låt mig direkt säga att jag idag kan säga att jag är jävligt stolt och glad över åren på Viskadalen.
Låt oss ta allt från början…
Hösten 95 arbetade jag inom omsorgen och jag hatade varje sekund av det. Jag var personlig assistent åt en kille som jag inte alls trivdes tillsammans med. När man arbetar som personlig assistent måste det funka, och det gjorde det inte. Killen var det inget fel på, han kunde ju inte hjälpa att han hade de problem han hade men att sitta inne i en lägenhet med en person som har Damp, Tourettes syndrom och andra problem var inget för mig. Jag avskydde varje sekund av det.
Chamilla hade då börjat plugga på en folkhögskola som låg utanför Borås. Klassen hon gick i hette Europalinjen och grundtanken med utbildningen var att få en ökad kunskap om Europas historia, nutid och framtid. Hon frågade mig om jag inte skulle hoppa på tåget och efter 1 sekunds tvekan sade jag ja.
Det blev 3 år på Viskadalen. 3 år som förändrade mig som person. 3 år där jag genomgick väldigt mycket, både himmel och helvete.
Låt oss titta på skolan…
Jag kommer aldrig att glömma min första dag där. Varje morgon samlades alla elever för samling, och vi sjöng ihop. Här är det kanske värt att berätta att Viskadalens drivs av Arbetarrörelsen vilket emellanåt satte sin prägel på skolans sätt att bedriva verksamhet, dock aldrig med någon sossereklam eller liknande. Det är viktigt att poängtera detta.
Fast på morgonen sjöng vi ur Tidens sångbok och det var på Viskadalen man lärde sig “Somliga går i trasiga skor” och “Internationalen”. Än i dag tänker jag på de där morgonsamlingarna när “Trasiga skor” spelas.
Första morgonen gick jag dit med Chamilla, och hon log elakt för hon visste vad som skulle hända men sade ingenting.
Vi gick in i lokalen där alla träffades och Bosse som alltid håll i samlingarna sjöng och man gick igenom dagen som skulle komma. Sen vände han sig mot mig och sade, “och så har vi en ny elev från och med idag som heter Jonas” (Jag hette Jonas på den tiden), och alla vände sig emot mig och jag kände mig så dum som det bara går att känna.
Fast det var så Viskadalen fungerade, alla gick i samma skola och även om du gick i olika klasser var gemenskap det viktigaste som fanns. Man kände sig välkommen och ingen var sämre/bättre än någon annan. Det fanns självklart några som försökte stå ut. Oftast var det kvinnor i runt 50 som på grund av arbetslöshet inte fick något annat att göra, eller så var det tonåringar som av olika skäl bestämt sig för att fly hemorten.
Att studera på Viskadalen är annorlunda än på andra skolor. Prov har man inga, och inga hemska betyg. På en folkhögskola studerar man för att utveckla sig själv lika mycket som att öka på sina kunskaper, och kunskapen om dig själv kan hjälpa dig mycket i din strävan efter att hitta kunskaper i annat.
Mitt första år på Viskadalen gick jag alltså Europalinjen och antagligen var det bland det mest intressanta jag någonsin gjort. Jag har alltid älskat historia och samhällskunskap och en utbildning som får dessa ämnen så att smälta samman kan inte vara fel. Vi hade Bosse som lärare i historia och vill du någon gång ha en utbildning i historia där du verkligen vill lära dig något rekommenderar jag några lektioner med honom. För hans sätt att lära på ut är underbart! En hel klass kunde sitta still, tysta och inte säga nåt i timmar när Bosse pratade. Man märkte att han själv älskade historia och det smittade av sig. Så man kommer aldrig att glömma korståget 1096, eller medeltidens kyrka, eller romarriket, eller konsten under historiens lopp.
Det var också på dom lektionerna jag idag insett att jag formades till den jag idag slåss för och för det jag tror på. Redan innan Viskadalen hade jag börjat intressera mig för min judiska sida och det öde som min släkt gick igenom. På lektionerna med Bosse blev det ibland nästan smärtsamt att få bevis för att förföljelsen mot judarna inte började med Hitler (om någon nu trodde det) och min ilska och mitt förakt mot katolska kyrkan växte sig samtidigt allt starkare. Detta förakt sitter kvar än idag och jag kommer för alltid hävda att Katolska Kyrkan är den jävligaste djävul som någonsin vandrat på denna jord.
Andra året på Viskadalen åkte vår klass till Wien. Resan ner är bland de mysigaste resor jag gjort. Vi tog tåget ner och på morgonen klockan 7 stannade vi till i Prag. Jag gick ut bara för att kunna känna att jag var i Prag. Vidare mot Wien satt vi sedan på tågets restaurangvagn. Jag och några klasskamrater plus Bosse satt där och åt frukost. Här talar vi inte om SJ´s bedrövliga plastmackor utan riktig mat. Bosse läste några dikter han skrivit och det var något märkligt med just att sitta där. Än idag tänker jag på de där timmarna på tåget och känner en sådan underbar känsla i ryggen.
Wienbesöket blev annars ett av de mest jobbiga besök jag gjort någonstans i mitt liv, för i Wien fick jag se vad antisemitism kan göra och jag lärde mig snabbt att Österrike har en del på sitt samvete att göra upp med. Som nyfiken yngling i jakt på sina rötter blev inte Wien staden med alla berömda byggnader och monument, för mig blev det en påminnelse om hur elak människan kan vara. Jag har 2 minnen från den staden jag aldrig glömmer. Det ena är utanför en synagoga. Det enda som talade om att det var en synagoga var en liten Davidstjärna på dörren in. Det och att det gick en soldat utanför med laddat vapen. Jag gick fram och frågade varför han stod där och fick till svar att synagogan ständigt blev hotad.
Mitt andra mycket dystra minne som fick mig att avsky Wien var när jag och 2 vänner besökte den judiska delen av staden. För att komma dit om man är i centrum måste man gå över en plats som heter Schweden Platz.
Låt oss först säga att om du inte varit i Wien kommer du häpnas över palatsen, slotten och allt krimskrams som finns i den staden. Du kommer också då slås av den enorma skillnad som inträder när du går in i den judiska delen av Wien. Här har man knappt röjt upp efter kriget och husen är gråa och tråkiga. Jag gick där med 2 kompisar som bägge är blonda, vilket nog är viktigt att nämna. Det var en fredag vi var där och det måste ha varit precis innan sabbaten skulle börja. Emot oss kommer en man med 2 barn i 10 års åldern. När dom ser oss komma emot dom, vi var nog inte helt jättenyktra men vi var heller inte fulla, Låt oss kalla det glada, så höjer dom sina händer över huvudet som att de vill dölja något. Jag är nog den som ser det först, men undrar först bara varför de gör så. När dom kommer närmare mig ser dom på mig och ser min egen Davidstjärna jag har hängande runt halsen. Då tar dom ner händerna och jag ser att alla tre bär kalotter på huvudet. Mannen ler emot mig och nickar vändligt när de går förbi och jag blir ståendes och bara tittar efter dom. Just då ville jag ifrån Wien så enormt mycket, jag bara avskydde allt vad som hette Österrike. Att sedan efter det besöka det gigantiska jättepalatset mitt i Wien där Hitler blev hyllad som en hjälte 1938 gjorde inte saken bättre.
Väl hemma i Sverige skrev jag i min resedagbok, “Nu har jag varit i Wien och jag kommer aldrig mer sätta mig fot i den staden”.
Det var på Viskadalen som cancern kom. Sommaren mellan första och andra året dök den upp. Sju dagar innan årskurs två skulle börja opererades jag, och sen blev det som det blev. Hela höstterminen gick åt till strålbehandlingar och känsloutbrott kan man säga. Den tiden är idag så svår att beskriva, men kaos är nog ett bra ord att sammanfatta det hela med.
Det året kom jag också ur garderoben. Dagen innan julafton kom smällen tack vare några timmars chattande med en kille från Sydafrika. PANG sade det någonstans inom en och sen var jag inte längre smygbög. Jag var öppen, så in i bomben öppen.
Viskadalen var ett sådant ställe, det var en plats och en skola för förändring. Mitt ute i det allra djupaste Seglora låg skolan, med bussförbindelser som kunde få oss att uppskatta häst och vagn. Där bodde man, där funderade man på livet och på kärleken. Man märkte inte att förändringarna kom, och jag tror inte att jag hunnit räkna ut alla än.
Många gånger hatade man skolan. Då tyckte man att allt man gjorde där var att flumma. Mitt i förändringen märkte man inte av att man förändrades. Skolan lät en göra det, skolan blev en värld i miniatyr där alla de problem samhället har fanns men också alla glädjeämnen. Man träffade vänner för livet där, och jag träffade också Henke där…
Det var i årskurs 3 vi träffades. Henke började sitt första år då. Vi bodde bägge på Internatet och en dag så blev det som det blev kan man säga. Han sov över i mitt rum och någon månad senare flyttade vi in till ett av Internatets dubbelrum. Där bodde vi sedan. Henke som då aldrig knappt läst en bok förändrades enormt och fick självförtroende att läsa och ta reda på fakta. Något han än idag utnyttjar dagligen.
Bland all denna förändring fanns ju skolan också, med dom vanliga ämnena. Matte (usch) tillsammans med Svenska, Engelska och Data skapade en förutsättning, men alltid med samma mål. Nå dit man vill, med sin egen vilja.
När Viskadalens sista år var slut flyttade jag ner till Göteborg tillsammans med Henke. Jag var då glad att slippa skolan, och jag var trött på allt som Viskadalen stod för men ju längre tiden gått desto mer har jag insett hur tacksam jag är mot denna skola och mot dessa år.
För någonstans där på vägen lärde jag mig vem jag var, hur jag var och hur jag ville vara. Jag lärde mig att vara stolt för den jag är, och för det jag tror på och att ingen, absolut ingen, kan ta det ifrån mig.
Mitt intresse för litteratur ökade och det var på Viskadalen jag blev förälskad i Kafkas böcker, och det var på Viskadalen jag fick utveckla min egen skrivförmåga och talarförmåga. För om det var något jag lärde mig på Viskadalen så var det konsten att tala. Under kongresser och möten fick jag öva och jag lärde mig att konsten att tala är inte alltid att säga det bästa, det är istället att säga det bättre än din motståndare.
Därför lyckades jag krossa en tjej på en kongress som egentligen menade att asfalt var miljöfarligt men hon själv var så nervös så allt blev fel. Där tog jag min chans och gick fram och såg dum ut och frågade, “på dig låter som om asfalt är det farligaste som finns, om det nu är så farligt, varför finns det då”
Jag vann den debatten och skolans kongress röstade för asfalt på den berörda vägen. Efteråt bad jag tjejen om ursäkt för jag skämdes att jag satt mig så över henne. Viskadalen lärde inte bara ut konsten att tala utan också att lyssna, det missade jag då. Konsten att vara demokratisk och att ibland låta folk som inte har lika lätt att prata ändå få talet. Se människan, det var det viktigaste jag lärde mig.
Mest från Viskadalen saknar jag Bosses lektioner. Trots att det snart är 10 år sedan jag slutade på Viskadalen tänker jag fortfarande på hur Bosse skulle ha sett på saker och ting. Många gånger var dom när jag under Uppropet i höstas funderade på vad Bosse skulle ha sagt och gjort. Han som en gång svarade när vi frågade om han var religiös, “Jag tror på människans godhet”.
Viskadalens Folkhögskola var 3 år av förändring, panik, kaos och trassel men det var också en enorm utveckling. Ur Kaos föds ordning säger man, jag vet inte om det är någon ordning på mig än men jag kanske är på väg i alla fall. Fast jag skulle nog inte trivas i ordning, bland kaoset händer det mer.
Så jag är nog skyldig Viskadalen mycket tack, för någonstans där föddes Walentine.
Väver man sedan inte lite tankegång i det hela så har man en bra stund i biografmörkret.
Vad ska jag vara arg på nu då? D.s