Yearly Archives: 2009

Ännu ett år har gått, ännu ett år fyllt med händelser, överraskningar, icke infriade förväntningar, drömmar, lycka och besvikelser. Ett år till som gjort en äldre, men kanske inte visare.
Egentligen vet jag inte om 2009 varit så speciellt bra. Egentligen vet jag att detta år, liksom alla de senaste åren mer bara känts som en väg till det oundvikliga: Döden.
Den senaste tiden har jag tänkt mycket, det är också därför jag inte skrivit något. Jag har tänkt på mitt liv, hur det blev, hur andras blev, och hur jag själv aldrig riktigt börjat leva. Funderingarna gav mig många svar, som jag som jag behövde. Svar som kanske inte alltid var så roliga att komma fram till, men som ändå på många sätt hjälpt mig.
Så mycket jag gjort i mitt liv för andra. Så många besvikelser jag gett mig själv genom att inte ställa mig själv i första rummet. Så ofta jag är den som dragit det kortaste strået, och där alla runt om mig syntes gå framåt medan jag lämnades ensam kvar. Det är så mitt liv varit, och mer än någonting annat har det varit så de senaste åren, sen 2004. Det året som på så många sätt blev ett ödesår för mig. Det året som ändå blev det år som talade om för mig vad jag borde göra. Det var då jag lärde mig att utnyttja det som var mina förmågor. Det var då jag lärde mig att så läng jag låter folk trampa, så kommer de trampa. Felet jag gjorde var att jag inte gick vidare. Jag står på många plan fast i samma skit nu som då, och det ligger hos mig, bara mig och ingen annan.
Människor går vidare, de utvecklas och de förändras. Även människor som gör andra illa går vidare, och kanske är det de som råkat illa ut som står kvar. Nu vill jag inte stå kvar där mer. Jag vill inte bli äcklad av mig själv. Jag vill inte längre försöka göra ditten och datten på grund av andra. Det är mig det handlar om, mig och ingen annan. Jag hatar när folk säger att de älskar mig, för det gör de inte. De känner mig inte längre. De vet inte vilka tankar som jag har i huvudet. Det vet inte, och de känner inte heller till, de funderingar jag bär på, det hat jag bär på eller den kärlek som ryms inom mig.
Min räddning detta år blev att jag kom fram till att jag måste ändra mig. Jag ska inte sluta röka för att person 1 tycker det. Jag ska sluta röka för att slippa på hjärtinfarkt nummer 2. Jag ska inte banta för att bevisa för person 2 att jag är si eller så. Jag ska banta för att jag behöver, för att jag måste och för att jag vill. Med den tanken blir det enklare. Med den tanken och den känslan har jag också kommit långt. Så många gånger innan man räknat Points och man misslyckats. Så många gånger innan man ätit havregryn till frukost och sen gått till affären och kommit ut med coca-cola och annan skit. Nu är det inte svårt längre. Nu är det lätt. Jag äter, och jag äter men jag äter nyttigt. Jag rör på mig, jag känner sakta hur min kropp börjar vänja sig. Hur den faktiskt accepterar att frukosten som tidigare bestod av kaffe och cigg, nu innehåller fibrer och vitaminer. Vågen visar skillnad, neråt och det mår jag bra av.
Jag har varit inkonsekvent. Jag har varit besviken för att ha hamnat där jag gjort, sen har jag blivit arg och sen har jag blivit sårad. Efter det har tanken på revansch kommit, men onda tankar hjälper mig inte. Onda tankar gör mig inte bättre. Däremot behöver jag ännu en gång rensa ut, ta bort de som drar ner mig. Ta bort de som inte kan visa respekten. De som inte vill förstå eller de som inte bryr sig.
Så 2009 blev ett funderingarnas år. Det blev ett år där jag kanske stannade upp, men ändå gick långt. 2010 vet jag inte hur det kommer se ut, men jag vill att det ska bli bättre, men det är upp till mig.
Jobbet, med alla dess konflikter och klimakteriekossor skiter jag i. Låt de hålla på för det som sker nu är det bästa tänkbara. För nu börjar muren rasa, nu börjar fasaden braka ihop. Drar dom in mig, drar jag in facket. Jobbet är en del av mitt liv, det är inte mitt liv. Faktum är att jobbet är en liten del av mitt liv, och så ska de få vara.
Resten får vi se hur det blir med. Jag tar emot 2010 samtidigt som jag vänder mig framåt. 2010 ska bli mitt år, det ska bli det året då det jag drömt om kommer till skott. 2010 ska bli det året då Walentine för göra det han vill mest av allt, men om det skriver jag sen om.
Gott Nytt År mina få vänner jag har kvar.  Er älskar, mer än livet självt. Er gör jag allt för, och ni är de som får mig att känna mig som en människa. En människa fylld av tvivel, sorg och förtvivlan, men också en människa fylld av hopp, glädje och kärlek. Så som livet själv är
/Walentine

Det var ju ett tag sedan jag skrev här men tänkte att jag idag, dagen till ära, skulle skriva om två saker som hänt mig som  satt stora intryck i mig.
För mig är Julen oftast en tid av sorg, så har det alltid varit. Jag har alltid haft svårt att fira julen med dess hysteriska köpgalenskap och frossa i mat samtidigt som man sett barnfamiljer stå i kö med små barnen inne på Systemet. Jag brukar tänka på de där barnen och då gråter jag. Jag tänker på att det på julafton kommer finnas barn som sitter på golvet och ser på TV medan mamma och pappa sitter packade i soffan. Sånt gör mig illa för Julen går inte att undvika. Vi överöses med glada tomtar och alla förväntar sig att alla ska vara glada. Därför brukar också folk tycka att jag är tråkig, för att jag tänker så men det är sån jag är.
I år var det likadant. Jag gick förbi Systembolaget häromdagen och såg köerna med folk som köpte sprit och öl. En del hade barnen med sig men alla oavsett vad hade samma mål, fylla på julen. I samma stund slogs jag då av ångesten inför denna helg som nu kommer men så igår hände något. Jag var ännu en gång inne i Nordstan och i mitten av köpcentrat stod en äldre dam med en insamlingsbössa från Frälsningsarmen. Insamlingen gick till soppköken och till julmiddagen som de anordnar för de som inte kan fira jul på annat sätt. Jag plockade fram plånboken och såg att jag inte hade några mynt så jag tittade på sedlarna istället och märkte att jag bara hade hundralappar. Så jag tog en sådan och stoppade i bössan.
Den gamla damen log mot mig och tog mig hand och sade ”Gud välsigne dig min vän, och God jul” och jag vet inte varför men då, där mitt i nordstan fylldes jag av en sådan glädje. En sådan glädje av att ha gjort någon glad. När jag stod där fick jag nästan tårar i ögonen och jag log tillbaka, lade min hand på hennes och sade ”God Jul”, och aldrig någonsin tror jag att jag sagt det med sådan ärlighet.  Jag lämnade Nordstan med glädje den dagen för jag kände att på julafton kommer någon utan hem få mat, en julklapp och kanske lite tröst, och jag hjälpte till. Kanske var det Gud som gjorde det, kanske var det jag, kanske var det han som inspirerade mig men oavsett kände jag bara lycka.
Så idag, dagen före doppardagen, var jag och handlade mat. Det blev alldeles för mycket och jag kände att min rygg inte skulle orka bära allt så jag insåg att om jag ska komma hem, får jag ta en taxi. Jag ringde en och när jag lagt på hör jag någon som frågar ”Ska du hem eller?”.
När jag vänder mig om ser jag en man som jag sett ofta. Han tillhör väl den kategorin som vi kallar för missbrukare, och han var full. Jag vet att han bor i mitt område och han frågade om han fick åka med. Jag log och sade ”Ja, de är ok”.
Han sade att han sett mig vid bussen och sedan började han prata. På fem minuter berättade han att han hatade julen. Han var så ensam då sade han. Han berättade att han bott på barnhem, jobbat på SKF och numer var sjukpensionär. ”Jag super, då tänker jag inte”, sade han och såg så  sorgsen nu. När taxin väl kommit klev han in i baksätet och tog mina och hans påsar och lade om i bagaget. Taxichaförren tittade misstänksamt på honom men sade inget när jag sade adressen. Den ganska korta resten hem sade ingen någonting, men jag hade en sådan märklig känsla i kroppen. En känsla av, jag vet inte, ljus.
Väl framme hoppade han ut och jag hjälpte honom med hans påse. Han frågade vad det skulle kosta och jag sade att det bjuder vi på, det är ändå på vägen. Då blev han så rörd. Han började gråta och sade bara ”Tack, Gud Tack”. När jag såg ner i hans påse hade han 4 saker. En liten kokt julskinka,  2 påsar kattmat och en flaska sprit. Innan jag gick in i bilen igen sade jag bara ”Ha nu en god jul” och log emot honom. När bilen börjat rulla igen frågade chauffören om jag kände honom och jag svarade nej. Jag insåg att chauffören tyckte jag var knepig men själv kände jag mig bara ännu mer konstig. Det var som om en moln av känslor svämmade över mig, och jag hade ingen kontroll på dom alls.
Väl hemma satte jag mig vid köksbordet och såg ut över snön. Tårar började rinna när jag tänkte på mannen som i morgon firar jul med att först ge katten mat och sen äter sin julskinka och dricker sin sprit, men kanske kan han komma ihåg att han idag möttes av lite vänlighet. Kanske kan han då känna lite hopp i det mörker han berättade att han levde i.
Vi firar Julen till åminnelse av Jesu födelse, i alla fall är tanken det. Jesus gav oss hopp. Han gav oss hopp om en ny och bättre framtid där orättvisor och sorg inte finns. Tänk om vi alla kunde tänka på det ibland. Tänk om vi alla kunde tänka som Jesus, att vi ska vara goda mot våra medmänniskor. Kanske kan vi då få en bättre värld. Kanske kan den där mannen då slippa skölja ner julskinkan med sprit. Kanske slipper då den gamla damen stå och samla in pengar till de hemlösa. Kanske slipper då barnen se sina föräldrar somna fulla i soffan innan Karl Bertil Jonssons julafton börjar.
Kanske kan vi, om vi alla tar åt oss av budskapet från Jesus, göra en bättre värld. Kristen eller ickekristen, jude eller muslim, straight eller homosexuell, man eller kvinna. Tillsammans är vi starka, tillsammans kan vi göra världen bättre. Kanske är jag bara naiv, kanske är jag dum men då får jag vara det. För just nu, denna Jul 2009, vill jag tro på kärleken.
God Jul min vänner
/Walentine

Dagbok 3 oktober 2009
Continue reading →