Som vanligt fick man sin debattartikel refuserad. Jag skriver helt enkelt inte lika bra som människor som har en fin titel under sig eller som vill visa “knull-tv” i skolan. Nåväl, jag lägger ut den här i alla fall. Sprid den gärna
—————-
Pridefestivalen är slut för i år. Regnbågsflaggorna plockas ner från
huvudstadens gator och folk åker hem till vardagen. En vardag som
fortfarande för många består i förnekelse över vem man är inför sig själv
och inför andra och våld och hot från omgivningen.
I år slogs våra partier om vem som kunde och ville göra mest för de
homosexuella. Alla partier, nästan, gjorde vad dom kunde för att övertyga
om att just dom var det rätta alternativet om man ville ha en politik
klädd i regnbågens färger. Regeringspartiet Socialdemokraterna tyckte till
och med att vi i Sverige skulle anordna en HBT kongress, där världens HBT
personers situation skulle kunna belysas.
Samtidigt som detta skedde kom en rapport från RFSL om hur engagemanget
från riksdagspartierna verkligen låg till. Det mest intressant med denna
rapport var att Socialdemokraterna, vårt regeringsparti, låg i
bottenskiktet bland partierna.
Detta är detta egentligen ingen sensation, för det finns inom
socialdemokratin en enorm dubbelmoral när det gäller de homosexuellas
villkor. Man kan ju tycka att ett parti som ständigt talar om mänskliga
rättigheter borde stå längst fram i kampen för att de homosexuella ska få
samma villkor som alla andra, men så är det inte. Istället möts oftast
orättvisorna med tystnad och oförstånd. Ett aktuellt exempel på det är
friandet av Åke Green.
Här frias en man i Högsta domstolen, men inte på grund av svenska regler.
Nej han frias på grund av att Europas regler om mänskliga rättigheter
tycker att det är “OK” att jämföra homosexuella med cancersvulster om man
rör ihop det med religiösa ordalag. Som anhängare av just mänskliga
rättigheter anser man ju att detta är något helt absurt och detta vore en
sådan sak som Sverige aktivt borde kämpa emot, men ifrån Sverige är det
knäpptyst och Sveriges statsminister som gärna talar om utsatta grupper i
samhället är tyst. Så gick det med att EU ska lära sig av den svenska
modellen.
Tiden efter friandet av Green har vi sett rena vansinnesupploppen i flera
av de nya medlemsländerna inom EU. Hatet som finns där emot dom
homosexuella visar sig i rent absurda ordalag och handlingar. Från Sverige
kommer det några protester från politiker i olika partier men
statsministern är tyst, och som homosexuell börjar man undra om Göran
Persson verkligen är min statsminister. Sverige är heller inte förskonat
från dessa vansinnesdåd för människor misshandlas och mördas även här,
enbart på grund av deras läggning. Tidningarna skriver lite om det och
sedan går dåden in i glömskans tecken. Våldet mot de homosexuella möts
alldeles för ofta av just tystnad.
Situationen för HBT-personer har blivit bättre, det ska man inte säga
något annat om, men något mål är vi inte framme vid. Så länge en enda
person tvingas ljuga om vem han eller hon är så har vi inte vunnit. Så
länge våra grannländers homofobi skapar förföljelse mot våra medmänniskor
så står vi fortfarande kvar och stampar i den gamla världen. Därför är det
viktigt att regeringen och statsministern tar dessa frågor på allvar. För
det handlar inte om rätten att få vara homosexuell utan det handlar om
rätten att få vara den man. På samma sätt som det är en självklarhet att
få vara jude eller muslim. För tänk om det som skedde i Riga istället hade
handlat om en utsatt folkgrupp. Tänk om denna grupp hade mötts av
människor som kastade avföring på dom. Jag är då övertygad om att
statsministern suttit i TV och sett oerhört oroad och förgrymmad ut. För
det gör Göran Persson ofta när det kommer till förföljelse av utsatta
folk. Då är det nu på tiden att han visar samma oro för människor som mig
som lever i en stad där var tredje homosexuell utsatts för hot och
liknande. Det räcker inte att stifta lagar när de som stiftar lagarna inte
visar intresse för dom. I många länder är det mer eller mindre legitimt att
racka ner och förfölja homosexuella, och då är det våra grannländer vi
talar om. Sådant ska bekämpas och EU borde ju vara en bra grund för detta
engagemang. Sverige som ju vill framställa sig som allas rättigheters
moder borde kunna göra en bra insats. Så innan vi bjuder in människor på
en HBT-kongress kanske vi först ska se till att vi kan stå för det vi
säger att vi står för.
För en sak är klar: Att möta problemen med tystnad
löser ingenting, men det gör att våldet kan fortsätta och våldet
fortsätter varje dag. Det är kanske dags att vi HBT-personer börjar kalla
oss för en folkgrupp istället. Då brukar det vara svårare att möta allt
med tystnad. Eller varför inte starta ett eget parti? Det är ju inne just nu.
Walentine Andersson
Bloggare på www.walentine.se
Andra bloggar om: Pridefestivalen, homosexualitet, politik, samhälle, valrörelsen

