Monthly Archives: september 2006

Jag röstar blankt. Ingen politiker i detta land förtjänar min röst.

Tack för hjälpen!

Igår lade någon in en kommentar på min sida. En kommentar jag tog bort så fort jag såg den. Idag var samma kommentar ditlagd igen, och samma underskrift “En vän”
Jag tror jag vet vem denna vän är och kommentaren fick mig att börja fundera.

Jag har varit död väldigt länge, inombords har jag varit död och övergiven. Den som övergivit mig är jag själv, och ingen annan. Jag har låtit mig själv bli en dörrmatta som folk kunnat trampa på och göra som dom vill med.
Tänk så många människor som suttit i min soffa och rådfrågat mig om hjälp, och tänk så många gånger folk somnat på min arm då de behövt stöd och trygghet. Tänk också så många gånger jag själv sedan känt tomhet när dom fyllts av förhoppning. Jag har blivit lämnad kvar och dom har gått vidare. Inte en sekunds tanke på hur jag mår, känner eller har det. Dörrmatta, jag låter dom torka av skiten på mig och sedan kan de gå vidare. På det sättet har jag lite i taget tagit livet av mig själv och där sitter jag nu fast. Jag fullständigt hatar varje sekund av mitt arbete, jag drömer om en framtid så jävla långt bort från inkompetenta myndigheter som finns och jag drömmer om ett liv utan sjukdom.

Någonstans i mig finns en röst som säger mig att 2 av de 3 sakerna jag kan uppnå, sjukdomarna får jag väl stå ut med tills det väl är slut. Rösten inom mig säger också att jag för min egen del gjort allt fel som jag kunde göra fel gentemot mig själv de senaste åren, och framförallt de senaste 3 åren.

I kommentaren handlade det mycket om Alex, fler människor än en har sagt till mig att jag förändrats totalt sen allt hände 2004. Jag har haft svårt att se det själv men visst har dom rätt, för jag har förändrats. Jag har mer och mer tagit avstånd från allt som rör känslor, just i rädslan att behöva gå igenom allt igen. Därför berättar jag ingenting längre, och så har det varit ett ganska långt tag. Jag har själv mer än en gång försökt förklara för folk att dom inte förstår mig, de förstår inte vad jag menar eller hur jag känner. De har trott att jag är depp för jag har inte kommit över Alex och att han gjorde slut, och jag har i min tur försökt förklara att så är det inte. Det jag nu insett är att jag inte ens själv förstått vad jag menat, och jag har heller inte förstått vad det är jag velat ha sagt. I min värld ska man rädda alla, man ska hjälpa alla och gör någon något dumt mot mig så beror det antagligen på mig. Då sätter inte jag ner foten utan jag gör allt istället för att rädda det som räddas kan.
Ibland kan man inte rädda saker, och ibland ska man heller inte rädda saker. Ibland får saker gå åt helvete och det behöver automatiskt inte vara mitt fel att det går åt helvete. Den 17 januari 2004 startade en process i mig vars slutmål var att lära mig det. Det var en tuff process men jag klara ju uppenbart av den för jag sitter här fortfarande. Det är också den process som gör att jag nu kan skriva det jag egentligen velat så länge men som alltid slutat i hysteri och blandade känslor från min sida:

Jag hatar Alex, Gud hjälpe mig vad jag hatar den människan. Jag hatar honom något så fruktansvärt mycket. Jag hatar att jag träffade honom, och jag hatar att jag lärde känna honom. Jag hatar allt som jag någonsin gjort med honom och jag hatar honom ända i i döden. Läs nu vad jag skriver: Jag hatar honom in i döden
Jag kommer aldrig sluta hata Alex, och jag tror heller inte att mit hat kommer bli mindre. För det har inte krympt en bit sen allt började, snarare tvärtom. För idag ser jag vad han gjorde med mig. Han blev min orm i Edens Lustgård. Han lurade ut mig från oskulden till den nakna sanningen. Han gjorde att jag för en lång tid tappade all tro på mig själv, trodde jag.

För inte fan tappade jag tron på mig själv! Sedan Alex försvann har jag gjort mer med mitt liv än på mycket länge. Jag skriver, kämpar och protesterar och jag har kommit en bit på den väg jag drömmer om att nå slutmålet på. Detta har jag gjort samtidigt som jag ständigt är hos läkare och behandlas. Säger jag att jag inte nått någonstans ljuger jag för mig själv.

Ångrar jag Alex då? Nej, verkligen inte. Först är det ingen idé att ångra något sånt för det lär inte försvinna för det. För utan det som hände då hade antagligen inte allt annat hänt så ångrar det gör jag inte. Först blir det värre innan det kan bli bättre heter det ju, och det stämmer väldigt bra.
Det enda jag idag ångrar är att jag lyssnade på dom, och mig själv, som inte tyckte att jag skulle hata. För det var det jag skulle göra för det är det som passar in i den person jag är. Att hata är inte att hämnas, grunna på hemska planer på nätterna eller betala någon för att utföra jobbet. Att hata någon kan, i alla fall för mig, vara en lättnad. Att tillåta sig själv att hata är en del i processen, sen gäller det att se till att hatet inte tar överhanden.
I allt som hände vet jag en sak, vad han har/hade/kommer få för läggning är det absolut minst viktiga i hela detta grekiska drama. Jag skiter faktiskt väldigt mycket i det. Jag skiter i vad han gör eller vad han tycker idag. Det jag däremot inte skiter i är det jag själv såg, var med om och upplevde. Den upplevelsen säger mig en sak, och det är vad jag upplevde som är det viktiga. Inte det han sedan i efterrekonstruktion säger. Varför hatar jag då, kan man fråga sig. Är inte detta bara ett tecken på att jag inte “kommit över” det hela. Den som anser det känner inte mig, den personen känner mig inte ett skit.
Flera gånger under mina senaste 2 år när tumörer och annan skit kommit tillbaka har jag märkt på mig själv när jag ska berätta det för folk att jag skäms. Jag skäms för att jag är cancersjuk! Jag har en känsla inom mig som gör mig rädd och ser mig som värdelös bara för att jag har en sjukdom. Oavsett hur lite man än vill ha det på det sättet så är sjukdomarna en del av mitt liv, och det finns inget med det som jag ska skämmas över. Ändå har jag gjort det, och det är hans fel. Att ens behöva står till svar för att man är sjuk är någon så jävla oerhört dumt så det finns inga ord att sätta på det. Hur fan kan man inte hata det?

Jag har tidigare sett mig som en bra människokännare, jag skulle antagligen passat ganska bra som kurator/psykolog tror jag. Inte för att jag skulle kunna säga till folk hur dom är innan behandlingen ens startat men jag kan se helheten i en människa. Detta kommer självklart ifrån att jag är intresserad av människor och har lärt mig under livets gång. Även denna egenskap fick sig en törn i allt som hände. Jag slutade tvärt se till min egna fördelar, förmågor eller kunskaper utan jag litade helt och hållet på “självplågarwalle” som gjorde vad han kunde för att trycka ner mig. Saken är nog den att han ändå inte lyckades trycka ner mig så mycket som jag trodde han hade gjort, för hade han det hade jag inte suttit här idag.
I januari 2004 spådde jag till Markus exakt vad som skulle hända, jag har fram tills idag fått rätt på alla punkter och jag kommer få rätt på resten. En dag kommer Alex ramla ner från sin höga post och aj aj vad ont det kommer göra. Jag bygger inte det på en kristallkula tittande i kaffesump. Jag bygger det påståendet på att han är människa.
Därför känner jag ingen hämndkänsla emot honom. Jag skulle inte må bättre, eller sämre, om jag gjorde något för vad skulle jag kunna göra? Ringa hans kompisar och berätta att han snaskade kotte i 2 år? Ringa hans jobb, om han har nåt, och berätta att dom har en föredetta bög bakom skrivbordet? Nej, en sådan “hämnd” skulle jag själv bara förlora på plus att jag skulle förlora all form av heder. Att någon är bög är ju heller inte direkt världens nyhet heller för den delen.
En del gillar inte det dom läser nu, en del menar att hat i alla former är dumt. För er är det kanske det, men jag är inte som ni. 2004-2005 höll jag på att kväva mig själv i självplågeri på grund av allt som skedde omkring mig och så får det inte vara. Ska jag dö i förtid ska jag göra det av sjukdomar, inte av att jag haft ett förhållande med någon som efter han gjorde slut betedde sig på ett sätt som får Satan själv att vara en mysig figur. Jag är, och kommer för alltid, vara anklagad för att ha “manipulerat” honom. Sånt glömmer jag inte, och i den värld jag lever i är sånt inte värt att förlåtas. För vissa saker förlåter man inte. Vissa saker hatar man, och vissa saker man hatar leder till att man hatar personen.

Jag anser ändå att något bra kom av det jag gick igenom. Genom detta hade jag antagligen aldrig hittat mitt intresse för religion och jag hade absolut inte börjat kämpa emot människor som Åke Green och andra cancersvulster på mänskligheten. För samtidigt som jag satt och grät i telefon med Joel, Katarina och Catarina (ja de är 2 stycken:)) och alla andra så växte samtidigt en annan del starkare i mig. En del som sade: Aldrig i helvete att du tar sånt igen Walle
Så kampen mot Åke blev en kamp att rentvå mig själv. Det blev en kamp för en värld där människor som han eller Yngve Kalin aldrig mer skulle få använda homosexuella, eller mig, som slagträn. Det blev en kamp emot alla världens Alex med familj. Under den kampen växte också engagemanget och jag hittade mig själv och min roll i kampen, och till slut stod kampen på egna ben. Det känns bra, det känns väldigt bra.

Så vad har jag lärt mig? Jo, jag har lärt mig att jag inte alltid måste rädda alla för det är inte min uppgift. Jag har lärt mig att jag måste erkänna min svaghet och att jag inte alltid är starkast och jag har lärt mig att det finns onda människor som av naturen är onda. En del av dessa klarar av att hålla det “hemligt”, men ställer man upp som dörrmatta släpper man också fram den ondskan. Jag har lärt mig allt det jag skulle ha vetat om för snart 3 år sedan, men hade det som hände inte hänt hade jag å andra sidan inte vetat det idag.
Jag har lärt mig att jag ibland måste släppa tanken på att rädda andra när det är jag själv som ska räddas. Hela den första tiden 2004 letade jag desperat efter spår som kunde få mig att rädda, hjälpa och ställa allt till rätta igen. Denna dagbok är fullproppad med desperata försök att hitta en lösning. När jag ville prata ut talade jag alltid utifrån att det var rätt för honom, aldrig att jag behövde det.

Så där står jag idag. En starkare Walle, en modigare Walle och en kaxigare Walle. Framförallt står där en Walle som allt mer börjar inse, även om jag inte är framme vid målet än, att Alex kanske var det nyttigaste som hänt mig i mitt liv. För utan honom hade ingenting av det som skett i mitt liv hänt. Så kanske skulle jag tacka honom. Tacka honom för att han raserade mitt liv så att jag sedan fick genomgå total omrenovering. En renovering jag trivs med faktiskt, eller i alla fall börjar lära mig tycka om

Vet inte varför men jag lägger in denna i alla fall. Jag skrev denna i november 2004, och det blev en intressant vändning på den. Om inte annat så visade Jonas på Var är du att han har ett stort hjärta.
Ni får väl se denna text, liksom den förra, som något jag är lite extra stolt över eller något. Skrev denna på runt 20 min kommer jag ihåg under en mycket mörk natt men det är absolut inget farväl eller något. Utan det är bara en text:

Jag ser in i den varma lågan som ljuset framför mig på bordet avger. Runt om mig är det svart. Ljuset kämpar för att lysa upp hela rummet men klarar det inte.
Jag sitter och stirrar en lång stund in i lågan. Tankarna far omkring och jag har svårt att koncentrera mig på en tanke i taget. Det är så mycket som vill fram, så mycket som vill ut, men nu får snart tankarna ro. De slipper trängas bland ångesten och all sorg. Snart är det över.

Det var idag, i morse, jag bestämde mig. Det får bli ett slut på detta nu. Ett slut måste någon gång ske och varför inte idag när det lika väl kan ske i morgon. Varför förlänga det lidande som aldrig tar slut, som aldrig någonsin vill ens stanna upp för en stund. Varför leva när jag ändå är en död som andas?

Jag känner hur tårarna kommer, jag som inte vill gråta mer. Ändå börjar dom rinna nerför de kinder som genom åren fått känna så många tårar. Jag kan inte sluta, jag kan inte få dom att sluta rinna så jag låter det komma istället.

Jag sätter mig rakt upp och slår upp vattnet i ett stort glas. Bredvid glaset står burken med pillren, jag öppnar den och slår ut halva innehållet i min ena hand. Det borde räcka.
Under ett tag sitter jag och bara stirrar. Plötsligt tänker jag på mina vänner, på dom som kanske kommer att sakna mig. Vad ska dom säga, vad ska nu ske med dom? Jag tänker på min familj, på dom som i alla år känt mig, eller dom som i alla år trott att dom känt mig.
Tårarna rinner allt snabbare och allt mer, jag får nästan svårt att se klart för det är som om en flod öppnats i vardera öga på mig nu, men jag orkar inte bry mig.

Till slut trycker jag resolut in tabletterna i munnen. Det är nästan mer än jag klarar av men jag ger mig inte. Jag tuggar en gång för att krossa dom, de smakar fruktansvärt och kväljningarna sätter igång direkt. Jag för sedan glaset med vattnet mot munnen och häller snabbt i mig innehållet. Jag är nära på att kräkas men gör allt jag kan för att tvinga ner innehållet.

Så var det gjort, tabletterna är nere och nu är det bara väntan. 10 min sen kommer jag att bli trött, mycket trött. Trött på ett sätt jag aldrig varit tidigare

Jag reser mig från soffan och går in till min säng och lägger mig på den. I allt snabbare takt kommer en ny form av ångest fram, en ångest jag inte tidigare känt någon gång. Den är ohygglig men jag står emot den.
Jag gråter nu, jag gråter med en blandning av hysteri och lätthet.

Jag får plötsligt se en bild framför mig. En bild av mig själv som liten pojke. Där springer jag barfota i gräset och puttar på min trampbil. Min nallebjörn jag alltid bar med mig finns under armen. Det måste vara från landet bilden är för jag känner igen trädgården omkring. Där var jag så lycklig. Jag hade min bil och min björn, och inga problem fanns. Inne i huset lagade mamma mat och snart skulle vi äta. Antagligen skulle jag få köttbullar, det godaste som finns. Efter middagen skulle mamma följa med mig till ladugården så jag fick titta på kossorna och klappa den nyfödda kalv som fötts samma natt. Kanske åker vi och badar sen, och kanske kommer mamma att läsa för mig när jag ska sova.

Jag gråter mer nu men jag börjar samtidigt bli trött. Jag ser mig omkring och ser min nallebjörn sitta där i bokhyllan och se ner på mig, björnen är lika gammal som jag. Jag saknar honom inser jag och reser mig upp och försöker nå honom. Jag klarar det inte, tabletternas verkan har satt igång och jag kan inte längre korrigera mig. Jag ramlar omkull på sängen igen just när jag nått björnen. Både jag och han faller omkull. Han på golvet och jag ner på sängen igen.

Det är det sista jag minns.
Jag är medvetslös nu. Nallebjörnen ligger och tittar på mig. Den nallebjörn jag hade den där sommardagen får så många år sen. Då när inga problem fanns, då när man fick äta köttbullar och klappa nyfödda kalvar. Det var så länge sedan, och jag har alltid saknat det. För sen kom livet, det liv som aldrig tycktes gilla mig. Det liv som ständigt utsatte mig för prövningar och som lämnade mig i ensamhet. Det liv som tog död på mig.

Mitt hjärta tar sitt sista andetag och jag somnar in. Jag försvinner sakta b…o…r…t…

Ännu en gång är det här
Ännu en gång måste jag slåss
Ännu en gång växer det inom mig
Ännu en gång ska jag försöka segra
Ännu en gång kommer jag att tvivla

Orkar jag en gång till?

Hösten 2004 satt jag och vakade över en gammal människor som låg inför den sista vilan. Jag satt då och funderade ut en liten text som jag skrev ner. Jag är själv ganska nöjd med den och borde verkligen korrläsa den någon gång. Tills dess lägger jag in den på nytt:

Det är ett litet rum. På ena sidan står en liten bokhylla med lite av hennes liv på hyllorna. Korten på hennes man, bröllopsfotot och fotografierna på barnen. På hyllan nedanför ligger klockan hennes man lämnade efter sig. Den klocka han fick av henne. Det var hennes uppgift, att vrida klockans gamla urverk så att den orkade ticka några dagar till. Varje måndag och torsdag vred hon sin makes klocka. Han själv glömde alltid av det.
Nu var det längesedan klockan vreds upp, hon hade tappat orken. Kraften i hennes gamla kropp hade för länge sedan försvunnit. Sedan 4 år tillbaka visste hon inte var hon var, eller vem hon var. Hon letade efter sin man ständigt, men fann honom aldrig. Runt henne fanns bara okända människor som hon var rädd för. De ville ta hennes kläder, de ville dra med henne i duschen, de gjorde som de ville med henne. Hon själv ville bara hitta sin man. Var fanns han? Vart hade han tagit vägen? Varför lyssnade ingen på henne? Varför förstod ingen vad hon sade?

Sedan några dagar tillbaka har hon inte orkat stiga upp. Hon känner en sådan kraftlöshet nu. Hon vet inte om det är dag eller natt, och hon vet fortfarande inte var hon är. Hon känner sig rädd, en skräck hon aldrig känt innan. Vad är det som händer med henne?
Hon känner sig ensam, men någon håller henne i handen. Hon använder nästan all sin kraft till att öppna ögonen och hon ser en ung man sitta brevid henne, han sitter bara där och håller henne i hennes magra hand. Han ler och säger att han inte kommer lämna henne. Han ger henne trygghet där hon ligger, hon undrar vem han är. Hon tycker sig känna igen honom från någonstans, men hon kan inte placera var.
En annan röst hörs, en kvinnlig. Kvinnan frågar mannen hur det går. Den gamla kvinnan tycker sig tyda att hennes andning är jämn och fin men att hon verkar lite orolig. Hon hör något om morfin och känner sedan ett snabbt stick i benet. Den gamla kvinnan blir trött och yr men känner sig samtidigt lugnare. Hon somnar in och sömnen tar med henne till drömmarna. Där möter hon sin man, där står han frisk och kry. Han ler när hon kommer emot honom…

Natten går och den gamla kvinnan andas allt mer ansträngt. Andetagen tar allt längre tid på sig och hjärtat får lägga all sin kraft för att orka varje gång det slår. Den unga mannen sitter fortfarande och håller henne i handen. Det är mörkt i rummet och det är tyst. Det enda som hörs är den gamla kvinnans andetag, den unga mannen följer allt vaksamt och lugnt.

Med ett litet ryck vaknar den gamla kvinnan upp. Som genom ett under öppnar hon ögonen och ser rakt på den unga mannen, han sitter och ser på henne med en varm blick. Han släpper inte taget i den hand han hållit i under en stor del av natten. Kvinnans får för första gången denna natt kraft och tar tag i mannens och de kramar varandra, som en hälsning i det tysta.
Kvinnan sluter ögonen, ett sista andetag och sen är det över. Någon minut sitter mannen på samma sätt som innan, lugnt med sin hand i hennes. Efter ett tag lutar han sig över henne och kysser henne ömt på pannan.

– Gonatt Margit

I den gamla bokhyllan ligger en gammal klocka. Klockan är en gåva från Margit till sin make . När maken avled sparade Margit klockan. Det blev ett av alla hennes minnen. När minnet i kroppen började försvinna blev klockan viktig. Den blev en påminnelse om det som varit.
Den unge mannen tar klockan och lägger den brevid den döda kvinnan. Klockan gamla visare börjar sakta röra på sig, och stannar dom. Den sista kraften i klockans urverk kämpade till en sista gång.

Någon annanstans möter Margit sin make igen. Där han nu står frisk och kry har han sin klocka på sig. Han tittar först på klockan och sedan på henne. Han ler. Hans älskade hustru är här.

De är tillsammans igen.

Denna sidas databas drabbades av en Krash av någon anledning i måndagsnatt. Detta medförde att det först försvann lite grann och sen försvann allt som skrevs här den 11 och 12 september.

Jag beklagar om det ställt till med några problem.

Efter råd här och på andra ställen ska jag kolla upp foten min. Fick en likadant anfall natten till måndag igen, verkar alltid komma när foten ligger raklång så att säga. Jobbigt som tusan e de i alla fall. Så nu ska det kollas upp ordentligt.
Jag gjorde ett extra framträdande på jobbet och insåg ganska direkt att det inte funkar att arbeta med foten sån. Jobba då kommer jag inte göra, det funkar inte. Jaja, vi får se hur de blir med allt. Man ska inte ropa Hej förrän man fått träffa Åke Green, som det så fint heter.

Jag funderar annars på att skriva ihop ett föredrag. Nu i dessa tider då man ska älska alla (utåt) så kanske man skulle kunna erbjuda ett föredrag på 1-2 timmar om HBT frågor etc. Man kan lägga sig bra i prisnivå och rikta in sig mot kommun och landsting. Tror det kunde vara nåt faktiskt. Om någon har nån synpunkt, åsikt eller förslag så säg det!

Annars går livet ganska långsamt just nu. Är trött men det beror mest på avsaknad av sömn på grund av fotproblemen. Mina små glädjeämnen i livet är Henke, katterna och fiskarna. Henke hitta fler yngel idag, och jag funderar allt med på att testa att lägga i ett paket kondomer till fiskarna för att se om de fattar vinken. Man märker nu annars att karet börjar stabilisera sig, ekologin fungerar helt enkelt. Nu har man genomlidit de första problemen som Nitritexplosioner och alger. Nitritet är borta och algerna har jag fått bukt med. Nu är det bara växterna som på beställning lade av. Detta sker alltid och jag vet inte varför. Några månader in är det som att de ger upp, men skam den som ger sig 🙂

Nej fan, jag har inget att skriva som ni märker 🙂
Är så trött så det blir inget bra alls. Skriver mer i morgon!

Natti alla

Inte min praktbotia men detta är och kommer alltid förbli min favvisfisk. De e så söta, charmiga och konstiga 🙂

Har det varit någon tävling om vem som kom ihåg de mest från den där dagen för 5 år sedan och vem som sörjer mest? Jag har roat och oroat mig med att idag läsa bloggar och tidningar som alla slåss om vem som kan skriva mest om attacken mot USA. Mycket läsning har varit intressant men samtidigt kan jag kan inte hjälpa det, men jag stör mig faktiskt lite på det hela. För är inte tankarna och texterna idag om hur mycket man blev påverkad lite överdrivna? En del människor verkar fortfarande gå i chocktillstånd och de pratar om oskulden som försvann, hur man blev påmind om ondskan etc. Ondskan fanns där innan, och det visade sig även före 9/11 i en massa olika skepnader.

Alltså, tro inte att jag på något sätt försvarar attackerna mot World Trade Center och Pentagon eller försöker få det som hände att vara något man ska blunda för. Nej, det som skedde var på ren svenska förjävligt men det verkar samtidigt som att detta var det första terrorattentatet i världen när man läser media idag.
Har vi glömt om att Moskva samma år, 2001, utsattes för en lång rad attentat som krävde massor med dödsfall och skadade. Har vi glömt alla andra attentat som skett? Ja, vi verkar ha gjort det och det skrämmer mig lite.

Händelserna i New York förändrade världen säger man, och ja det gjorde dom verkligen. USA fick makten att göra som dom ville och gudarna ska veta att dom gjort det också. Det har bombats och det har krigats och det har ockuperats, men någon lösning har vi inte sett än. Jag undrar hur många fler självmordsbomare man skapat de senaste 5 åren. Hur mycket mer har egentligen hatet mot USA växt i vissa länder?

Fast det är ju inte det saken handlar om här. Nu handlade det om attacken och hur vi tog den. Man frågar sig då om en amerikan är med värd är en ryss, afrikan eller asiat. Nej, svarar självklart de flesta. Fast attacken skedde i ett land där Sverige har bra samarbete mediamässigt sätt, därför sändes bilderna när det andra planet kraschade i tornet direkt i TV. Några sådana bilder såg vi inte från Mosva. Dessutom kan vi lättare identifera oss med en amerikan än med en ryss kanske.

Självklart ska man sörja de döda i attackerna i USA, och man ska också vara förbannad på dom som utförde attackerna men man måste också komma ihåg att oavsett hur sjuk handlingen ändå är så var det en handling för att USA har fiender. Därför måste man också ibland fråga sig: Varför hände 11 september?
Kan vi svara på det och samtidigt lämna en lösning kanske vi tagit ett steg framåt för att slippa liknande framtida attacker. Tills dess kommer de ske igen och igen och igen. Vi kommer förfäras när vi ser bilderna på CNN och vi kommer allt mer stänga inne oss och isolera oss. Till slut kommer inte Bin Laden vara får fiende, istället kommer den värsta fienden vi har vara oss själva.

Så sörj de döda i attackerna i USA, tänk på de anhöriga som förlorade så mycket den dagen men glöm heller inte av vad attackerna handlar om: Hat
Enda sättet vi kan få bort detta har är genom att tillsammans förändra världen. Att låta galningar som Bin Laden eller George W Bush få härja fritt är inte rätta lösningen

Andra bloggar om: USA

Har ni tänkt på att i nästan alla dueller och utfrågningar har frågan om vargen tagits upp. Alla verkar vara överens om att Stockholm inte ska bestämma hur folket i Norrland ska agera när det gäller vargfrågan. Ändå tas den upp, som en viktig fråga inför Svenskt Riksdagsval

Men bögarna tar man inte upp nu, man är livrädd att behöva förklara varför partier som säger sig vara för något oftast röstar emot (eller hur kära M). Sedan ska man komma ihåg att man förlorar pengar och röster om får blir sönderrivna. En död bög kostar inget, och dom fick ju faktiskt uppmärksamhet under Pridefestivalen.

Vi värnar om alla människors lika rätt….. bla bla bla

Andra bloggar om: Val 2006

Du hade behövts i vårt land idag Anna Lindh.
Det var lätt att tycka om dig. Ditt sätt och din vilja gjorde att du var respekterad. Din glädje och ditt engagemang gjorde att man lyssnade på dig. Man behövde inte dela dina politiska uppfattningar, men du gjorde det lätt att respektera dom.
I dag är det 3 år sedan du lämnade oss.
Vi glömmer dig aldrig

Andra bloggar om: Anna Lindh