Från och med nu får mina små berättelser från mitt jobb en egen kategori, någonting säger mig att det kan behövas…
Haltade upp till jobbet idag för vi skulle ha personalmöte. När jag precis gått på bussen ringde nallen och ett av de företag jag sökt jobb på frågade om jag kunde komma förbi med lite papper och samtidigt skulle jag få lite information som de gav till alla som sökte. Så iställer fick jag skynda mig till jobbet och hämta mina tjänstgöringsintyg och annat.
På väg till jobbet mötte jag en arbetskamrat som frågade om jag skrivit brev om jobbet. Jag förstod inte först vad det var innan jag insåg att det självklart handlade om mitt inlägg häromdagen om BOSA-projektet som vår avdelning deltagit i. Jag förklarade att det inte var någon kritik mot någon på avdelningen utan att det var hur jag upplevt det hela. Samtidigt dök tanken upp, ” nu har telefonerna gått varma”
För om man läser mitt inlägg och tar åt sig, då tar man åt sig för att man vill ta åt sig utan att bry sig om vad som egentligen står i texten. Dessutom ser jag ingen anledning att egentligen bry mig, för självklart har jag all rätt i världen att skriva här vad JAG känner. Vi har de där småsakerna som yttrandefrihet och tryckfrihet i det här landet. Framför allt det förstnämnda är något jag själv tror på.
Låt oss för ett litet ögonblick se hur BOSA förklaras, skrivet av den som mer eller mindre införde genombrottsmetoden i Göteborg.

Den grundläggande idén med genombrottsmetoden är att det i en arbetsgrupp finns många erfarenheter och stor kunskap som inte tas till vara eller tillåts komma fram

Jag känner inte att min kunskap eller mina erfarenheter tas till vara det allra minsta. Tro inte att detta handlar om att försöka komma ifrån mitt grundläggande krav på mig i mitt yrke, att vård och ta hand om gamla, men alla behöver utveckling, och alla behöver känna att de utvecklas.  Själv får jag inte utvecklas, för hos oss är det bara en liten del av gruppen som verkar ha rätt till det.
Ändå, just nu, slår det det mig hur fantastiskt fel det kan bli med det skrivna ordet och hur folk uppenbart avskyr när man skriver sin mening. Gud nåde dig, din djävel, om du har en åsikt som du framför så att andra kan få ta del av den. Oavsett om du sagt den åsikten tidigare. Man ska hålla käft, och man ska le och vara glad. Att andra ständigt omkring dig säger saker som ”Ja, jag ska fan inte va kvar här”, eller ”När jag fått ditten eller datten drar jag fan härifrån” spelar ingen roll. Kritisera inte, för om du gör det är du…

NEGATIV!

och det får man inte vara! Jag hör det hela tiden, hur negativ jag är.
Så vad jag har lärt mig är följande…

• Det är negativt att föreslå sig själv i ett projekt där man känner att ens kunskaper och kvalitéer kan komma till nytta.
• Det är negativt att tycka att det är konstigt att man är schemaansvarig men att man aldrig får veta något som ska hända förutom när den som är ansvarig ihop med en rapporterar för chefen har inte talat med dig personligen.
• Det är negativt att till skillnad från resten av personalgruppen våga ifrågasätta och att säga att man känner sig ”utanför”
• Det är negativt när man vågar ändra sig och sedan kan säga ”jo jag hade fel i det här”
• Framförallt är det negativt när man har en blogg där man skriver om sitt liv och där man inte strör rosblad omkring sig om man känner att något är fel.

Vet ni vad? Jag vet med mig att jag kan vara negativ ibland, men till skillnad från väldigt många andra människor på vår jord vågar jag också stå för om jag gjort fel, och jag kan till och mer erkänna om jag tycker något blivit bättre än jag trodde. På mitt jobb var kontaktpersonskapet en sådan sak som jag tyckte verkade heldum från början, men som jag nu tycker är bra, och det har jag sagt också.
Jag är däremot jävligt trött på att bli utmålad som den som vill förstöra. Jag är trött på att vara den som hela tiden måste le för att folk annars börjar bete sig som, fan vet…
Så idag ringde jag till personalkontoret, jag krävde att jag vill bli omplacerad. Sedan ringde jag till jobbet och bad om möte med chef och verksamhetsplanerare. Min chef behöver inte ha det minsta förtroende för mig, men då vill jag höra det också. Jag är för fan 36 år, jag har jobbat med det här sedan Jesus gick i kortbyxor. Jag är ingen jävla tonåring som plockar jordgubbar under ett sommarjobb.
Och om någon mer från mitt jobb läser detta…
Välkommen till www.walentine.se, Walentines Värld. Detta är MIN blogg min MINA tankar, åsikter och uppfattningar. Har du ont av det så bjuder jag på det. Har du uppfattar mitt bosa inlägg som kränkande mot dig, borde du i så fall fråga dig själv varför. Jag skriver om allt som rör mig och engagerar mig. Här kan du läsa om allt från Colin Farrels penis (ett ämne som jag i och för sig bara ägnade ett inlägg åt) till Åkr Green och, ja just det, mitt liv. Det kallas för bloggning och det kallas för yttrandefrihet. Jag har inte tänkt sluta skriva, snarare tvärtom, men än en gång…
Om du som kollega tar åt dig av vad jag skrev, då beror det mer på dig än på mig. Kanske skulle du till och med försöka tänka något som ”Walle verkar inte må bra på jobbet”. Ja, kanske skulle du till och med skulle försöka tänka ”Vad tråkigt för honom, men det behöver ju inte betyda att han avskyr mig, och hela världen”