Detta är en historia som egentligen aldrig borde ha behövts skrivits ner. Det är en berättelse om hur en arbetsgivare, under åren 2010-2011 beter sig precis hur den vill. Det är en berättelse om hur man i en verksamhet finansierad av DIG verkligen visar vilket förakt man har för de som är anställda. Det är också en manual i hur man inte ska bete sig gentemot sin personal om man vill behålla något som helst förtroende från de anställda. Det är tyvärr ingen ovanlig historia. Överallt i Sverige sker samma sak gång på gång, och då i den verksamhet som säger sig ha total öppenhet och gärna vill ge sken av sig att ha full kontroll.
Göteborg är inte riktigt sig likt idag mot hur det var för några veckor sedan. Den första januari ändrades hela kommunen om. Faktum är att detta är en av de största förändringar som skett i Göteborg på väldigt länge, och detta samtidigt som intresset för förändringen varit lika med noll från alla håll. Från att ha haft 21 stadsdelar har nu Göteborg 10 och det är en enorm omflyttning bland tjänstemännen i staden just nu. Nya chefsposter har hittats på och andra arbetsområden har slagits ihop, och några tjänster har, som vi kommer att märka, försvunnit helt och hållet.
På kommunens hemsida kan man idag bland annat läsa:
Beslutet om att minska antalet stadsdelsnämnder togs av kommunfullmäktige i januari 2010. Tanken är att omorganisationen på sikt ska leda till ökad effektivitet som ska komma dig som invånare till nytta, till exempel genom bättre service. Större stadsdelsnämnder med fler invånare får också en mer stabil ekonomi.
Som alla vet när det gäller kommuners handläggande så brukar allt ta tid. Att bestämma om anläggandet av en gräsmatta kan vara en sådan sak som kan dra ut på tiden och år kan passera innan de första gräsrötterna sätts i marken. Detta gäller visst inte när det handlar om att förändra hela kommunens sätt att drivas på, för aldrig tidigare har en kommun arbetat så snabbt som man gjort när det gäller förändringarna bland stadsdelarna. Av någon anledning tyckte några att det brann i knutarna och allt skulle ske snabbt, obönhörligt och, som vi fick märka av, totalt hänsynslöst. Fast inom kommunen kallar man allt detta för ”skyndsamt”.
I ett yrkande den 28 oktober 2009 skriver Kommunstyrelsen:
Stadskansliet ges i uppdrag att skyndsamt föreslå en ny indelning av stadenssamlade SDN organisation. Förslaget skall främst beskriva möjligheterna tilleffektivisering av nuvarande organisation genom en anpassning av antaletstadsdelar. De olika alternativ som skall beskrivas är 15, 12 – 10 respektive 5. Ettalternativ skall förordas
Ordet skyndsamt används sedan ofta i de olika dokument som bollas fram och tillbaka mellan kommunstyrelse och kommunfullmäktige och andra höga tjänstemän, och skyndsamt arbetade man också på stadskansliet för ett år senare skulle allt stå klart.
I början under 2010 kom den första informationen på ett av våra APT möten. Våra chefer visade upp en bild på hur det skulle bli och sedan var det bra med det. Faktum är att informationen till personalen landade på totalt under 15 min de första 6 månaderna. Efter det fick vi till oss att det går att läsa om det mer på personalsidan på webben och lite senare också i personaltidningen. Någon tid för granskning, ifrågasättande eller kritik gavs inte. Nu var det så här och så fick det bli.
Det ingen tänkte på då, och det som uppenbart ingen ville tänka på var det faktum att förslaget som en säkert väldigt dyr konsultfirma tagit fram också gick ut på att vi på vår arbetsplats skulle förlora en mycket kär och väldigt omtyckt medarbetare.
Innan kommunen gjordes om såg maktfördelningen ut så här bland stadsdelarnas tjänstemän:
Stadsdelschef/förvaltningschef, verksamhetschef, enhetschef och i vissa fall verksamhetsplanerare.
Sedan efter det kommer vi undersåtar.
Det nya förslaget ser ut så här:
Som ni ser försvinner verksamhetschefen och kommer istället att kallas för Sektorschef. Områdeschefen är en frivillig chefspost men som genom ett trollslag har man i vår stadsdel och säkert i alla andra bestämt att den minsann behövs. Enhetschefen är kvar men sedan är det stopp. För någon gruppchef ska det inte finnas och detta betyder också att verksamhetsplanerarna kommer att försvinna. Man har också beslutat att det ska vara två enhetschefer per 30 personal i framtiden så de flesta boenden kommer få flera enhetschefer. Detta kommer inte påverka boendet som jag arbetar på då vi redan sedan 2 år tillbaka haft 2 enhetschefer. Kortfattat kan man om förslaget säga att så värst mycket mindre chefsposter kommer det nog inte bli i slutändan, och med andra ord någon direkt besparing kommer det heller inte bli för skattebetalarna. Det blir sällan det när kommunens tjänstemän försöker tänka till. För någonstans ska dom ju ta vägen med sina viktiga uppdrag.
Det var alltså nödvändigt med områdeschefer men inte med gruppchefer och då kanske vi ska ställa oss frågan vilken roll verksamhetsplaneraren haft där jag jobbar. För det är just hennes roll som någon/några verkar störa sig på. Nu ska det sägas att verksamhetsplanerare och gruppchef inte är samma sak, men i den värld jag lever i och har levt i de senaste 8 åren så har de verksamhetsplanerare vi haft i mångt och mycket också varit gruppchefer.
Jag är säker på att det någon gång skrivits någon form av arbetsbeskrivning över vad verksamhetsplaneraren ska göra och inte göra, men denna har jag inte sett. Jag utgår helt enkelt från det som jag sett och upplevt, så om jag har fel i min bedömning av vad en verksamhetsplanerare ska göra så beror det inte på mig, utan på verksamheten…
Med tanke på de hundratals möten och kurser som en enhetschef uppenbart måste gå på så har verksamhetsplaneraren på mitt arbete varit den som mer än någon annan också varit våran arbetsledare. Hon har varit behjälplig när något krånglat, hon har hållt i inflyttningssamtalen med nyinflyttade boende tillsammans med personal och boende, hon har väglett och informerat elever och praktikanter, hon har hjälpt personal vid problem i omsorgsarbetet, hon har varit teamledare (De möten som hålls varje vecka och där USK, REHAB, SSK etc träffas och där händelser och fall kan tas upp). Hon har varit den som ansvarat för brandskyddet, för de sociala aktiviteterna för de boende och den som flest gånger varit med på personalmöten då vi i gruppen behövt hjälp. Hon är alltså helt klart den person av ledningen som syns mest. Jag råkar också veta att det är verksamhetsplaneraren som ansvarat för boendes hyror, och det är hon som lagt in timanställdas timlistor i datorn. Detta är en del och jag vågar sätta en peng på att det finns mycket mer denna person gjort. Jag vet också att verksamhetsplaneraren är den som i väldigt många fall tagit emot anhöriga som haft frågor eller synpunkter med mera. Hon har kortfattat varit ansiktet utåt och säkert mer än en gång kunnat bemöta problem innan de växt sig onödigt stora. Vi har anhöriga till boende och som under år inte ens vetat om vem som är chefen för boendet. Verksamhetsplaneraren har varit den som de stött på, ingen annan.
Av någon konstig anledning har nu någon med fin högskoleutbildning och som självklart förstår sånt här långt mycket bättre än en sådan som jag kommit fram till att hennes arbete och hennes roll är lite flummig. Eller som stadsdelschefen uttrycker det i ett mail till mig:
Ett av målen med den nya organisationen är att få en tydligare ledning och styrning. En åtgärd är att ta bort otydliga ledaruppdrag.
Kalla mig tvär och vresig men jag har inte haft det allra minsta problem med att förstå våran verksamhetsplanerares roll. Jag har i själva verket haft väldigt lätt att veta när jag ska vända mig till henne, och jag vågar sätta ännu en peng på att detta delar jag med övrig personal och framför allt de boende, men hennes roll är alltså enligt tjänstemänen inte tillräckligt tydlig. Så första lektionen denna dag är att tydlighet inom kommunen är att vara frånvarande och att vara på möten som inte återkopplas till personalen. Att däremot vara behjälplig, på plats och nära till hands är alltså otydlig.
Tänk va?! Och jag som undrat i över 8 år vad vår högsta chef, verksamhetschefen, gör och gjort. Jag som någon gång i min svaga ungdom fick för mig att en chef som var ansvarig för en verksamhet skulle visa sig och att det tydligt skulle framgå vad denna person ska göra och borde göra. Tänk så fel jag haft när jag ser tillbaka och inser att jag bara haft ett enda möte med verksamhetschefen och det mötet begärde jag indirekt själv. Tänk att vår stadsdelschef gjort ett besök på de snart 2 1/2 år han varit hos oss. Kalla mig dum men borde inte besök ute på verksamheterna vara en prioriterad fråga? Men det är alltså inte flummigt att bete sig så? Det är alltså ok? För deras enormt viktiga arbete som dom har gör ju självklart att de inte har tid att offra en eftermiddag om året för att besöka de verksamheter de är chefer för.
Something is rotten in the state of Denm..In the town of Gothenburg
Nu när 2011 är 6 veckor gammalt sitter fortfarande hon som arbetat som verksamhetsplanerare kvar i huset, men mycket snart är det över. Den 15 februari kommer hon flyttas till ett annat boende och där kommer hon arbeta som Verksamhetsplanerare ett tag till, men förhoppningsvis för henne kommer hon snart få en chefstjänst, något denna person verkligen förtjänar. Att hon lämnar vårt hus är vi många som fasar för idag, och sättet personalen fick veta det hela är skrämmande, rent ut sagt förjävligt.
För tre veckor sedan fick jag en förfrågan om jag ville, för min avdelnings räkning, skriva en så kallad Riskbedömning med tanke på att verksamhetsplaneraren skulle försvinna. Jag som aldrig tidigare skrivit en sådan fick lite problem med hur den skulle utformas så jag pratade ihop mig med min personalgrupp och åsikterna sattes sedan ner på papper. När jag sedan satt och filade på allt insåg jag att jag inte kunde skriva en bedömning på det här med tanke på att jag inte fått någon information om hur saker skulle bli. Vem skulle ta över hennes uppgifter? Skulle cheferna gå på lika mycket möten och vara lika mycket borta som dom varit innan etc etc? Jag gick helt sonika till mina chefer och frågade och fick svaret att ”Det har inte vi med att göra”, och ”Det vet inte vi”, ”Och det är fackets sak det där”. Jag blev då något irriterad och bestämde mig för att kontakta deras nya chef istället, alltså vår nya områdeschef. Hon var väldigt välvillig och svarade tydligt på alla de frågor jag hade inför riskbedömningen. Faktum är att hon faktiskt gav ett mycket positivt intryck.
Jag skrev klart bedömningen och lämnade sedan ifrån mig allt till den person som skulle medverka på Riskbedömningen. Efter fick jag veta att ingenting var klart, och det hela var heller inte samverkat med facket. Veckan efter berättade verksamhetsplanaren för mig att hon skulle på möte med områdeschefen. Detta möte skulle hållas den 1 feb. Vad som hände på mötet fick jag då inte veta, vilket ledde till att jag i min nyfikenhet bestämde mig för att ta reda på hur det gick med allt efter att riskbedömningen gjorts. Torsdagen den 3 mailade jag områdeschefen och jag frågade också min enhetschef hur allt hade gått och jag fick svaret från båda att ingenting var klart och att allt ännu inte var samverkat med facket. Min enhetschef lade dessutom till att facket och arbetsgivaren stod långt ifrån varandra just nu.
Så blir det sedan måndag den 7 februari, och verksamhetsplaneraren släpper på vårt måndagsmöte bomben att hon kommer sluta, och det redan den 15 feb. Då tände jag till och ifrågasatte varför ingen sagt något innan. Några direkta svar fick jag inte, men jag fick ett svar som jag reagerade på. Det har visat sig att det inte hållits något LSG i stadsdelen under januari. Jag ifrågasatte detta och fick till svar att anledningen är att det inte finns några samverkanavtal alls i och med den nya organisationen. Kortfattat kan vi säga att det i skrivande stund inte finns en fungerande organisation när det gäller de fackliga avtal som det här landet sägs ha, och ingen verkar bry sig.
Att 4 dagar senare få slängt i ansiktet att verksamhetsplaneraren ska sluta efter att man både muntligt och på mail fått svar som inte ens nämner detta gör mig rosenrasande. Självklart visste bägge om detta och det var enbart för att få mig att hålla käft som man svarade som man gjorde. Det är ett enormt föraktfullt sätt från arbetsgivaren att bete sig på det här sättet och det visar framför allt hur man gång på gång vill undanhålla oss informationen och ge oss den så sent som möjligt så att vi inte ska kunna få en chans att säga ifrån, och detta sker i en verksamhet som man ska ha full insyn i. Detta handlade är också det sätt som man gång på gång använder sig av. Man gömmer den känsliga informationen i en hög med annat, och kan på det sättet sedan säga, ”Ja men vi har ju informerat om det”. Detta är inte första gången det sker och inte den sista heller.
Då ställer du dig nu då frågan, vad är egentligen problemet? Visst det var dumt att inte berätta något men kan det inte lika gärna fungera med två enhetschefer? Uppenbart kommer ju dessa få en del andra arbetsuppgifter nu när verksamhetsplaneraren försvinner. Betyder inte detta att rollen som enhetschef ”trycks ner” lite och att de hamnar närmare oss på golvet nu när det kommer en områdeschef istället som säkert kommer ta över en hel del ansvarsområden. Blir det egentligen inte samma sak bara?
Nej det kommer det inte bli, och vi har redan sett exempel på hur det kommer kunna se ut framöver.
Tja låt mig ta ett exempel…
Lördagen den 8 januari bröt magsjuka ut på en avdelning på jobbet. Strax efter detta började en annan boende spy och strax efter det, på tisdagen, hade magsjukan nått avdelningen jag arbetar på. Självklart insåg man direkt att vinterkräksjukan är här och en del av oss i personalen, inte alla dock, ställde in oss på att nu arbeta efter de hygienkrav och isoleringsprinciper som gäller. Allt för att hålla det förbannade viruset i schack. Det som bland annat krävs i sådana här lägen är det som kallas för ren och smutsig personal. De som besökt en boende som är smittad får inte på några villkor besöka kök, andra boende etc. Caliciviruset, den lille djävul som ligger bakom Vinterkräksjukan är hysteriskt smittsamt och är också farlig för äldre att få.
När allt brakade loss var våra chefer på kurs hela dagen. Så vem skulle man fråga? Jag har inte bemyndigande att bestämma om extra personal ska sättas in, utan det är en chefsfråga. Så jag frågade personen som var verksamhetsplanerare och hon hjälpte till direkt. Hon beordrade hur vi skulle jobba, att extra personal skulle sättas in och så vidare. Hon gjorde det som ens chef skulle gjort, men cheferna var som sagt på kurs. Även på onsdagens förmiddag var cheferna borta. Det var alltså 1 1/2 dygn då det inte fanns någon ledning i huset och detta när en epidemi bryter ut. Om denna vecka hade varit extrem så hade jag inte sagt något men så här är det hela tiden numer. Det sker alldeles för ofta att vi får veta att ”det går att ringa om något händer”, och det har också jag gjort men utan att ha fått svar. När det gäller att få mer chefer blev resultatet för oss att vi fick 100% mer enhetschef men 50% mindre chefstid.
Om det ska finnas två enhetschefer, varför ska bägge gå på samma möten, samma kurser, och samma allting hela tiden? Vem har planerat det så? En encellig varelse skulle ha räknat ut att om man ska ha kurs i ”coachande ledarskap” så får man dela den kursen på två, så en chef kan vara kvar på arbetsplatsen. Enhetscheferna är våra arbetsledare och när helvetet brakar loss SKA! det finnas en ledning som kan ställa allt till rätta igen. I alla fall så länge man väljer att göra personalen totalt befriade från allt ansvar. Det är inte vi som beslutat att vi inte är intelligenta nog att kunna bestämma om extrapersonal behövs sättas in, utan det är ledningen och kommunen som gjort det. Ser man på chefernas schema från hösten 2010 finns det veckor då de bara varit 14 timmar i huset. Det är 14 timmar som ska täcka upp för en verksamhet som gäller över 70 boendes väl och ve och över 60 personal. Ett marsvin kan räkna ut att det inte fungerar eller håller. Innan årsskiftet har vi kunnat lita på att verksamhetsplaneraren funnits där och tagit tag i mycket av det ansvaret, men vad händer nu? För någon information har man över huvudtaget inte lämnat hur det kommer att bli, inte mer än att vissa av de uppgifter som verksamhetsplaneraren tidigare hjälpt oss med nu ska skötas av oss själva.
I höstas drabbade jag av en mental stroke, och jag fick för mig att skulle finnas någon i den övre ledningen som faktiskt tog personalens oro på allvar. Jag skrev därför ett mail till vår dåvarande verksamhetschef och ett till våran stadsdelschef. Verksamhetschefen svarade och ville ha ett möte vilket också skedde. Ingenting förändrades under detta möte. Hon visade upp samma bild som ni ser ovan på hur kommunen kommer se ut och sedan inget mer med det. Hon hänvisade till personaltidningen där man kunde läsa mer och något uppföljande möte eller träff med övrig personalgrupp, det som jag bett om, blev det inte heller. Det som var fantastiskt roligt var att samtidigt som alla då sade att ”det nya” gäller från 1 januari 2011 så verkade heller ingen riktigt veta HUR det skulle bli. Att man stressat fram nya chefer för att alla platser skulle vara tillsatta vid årsskiftet spelade ju ingen roll när det uppenbart är så att cheferna inte hunnit få någon som helst information eller blivit uppdaterade. Att ta över en verksamhet tar ju ett tag att sätta sig in i och det, ursäkta mig, idiotiska förslag som tjänstemännen fått politikerna att klubba igenom har inte lämnat utrymme för det. Så några direkta svar på min fråga vad man ska göra när personalen mår dåligt och känner sig osäker fick jag inte. Så jag får väl utgå ifrån efter vad som skedde att det är OK med personal som mår skit.
Stadsdelschefen svarade han med och avslutade sitt svar med:
Jag förstår att du gärna hade velat att *namn på sektionschef* hade kommunicerat direkt med er berörda. Men vid större förändringar är det svårt att hinna prata med alla direkt. Den samverkan sker med de fackliga organisationerna, och när det gäller denna fråga så är inte samverkan med facken klara. Eftersom detta inte är mitt beslut tackar jag nej till er inbjudan. Jag ska dock informera *namn på sektionschef* så får hon ta ställning till om och när hon vill träffa er.
Faktum är att oavsett vad jag vänt mig under den senaste tiden med frågor så är det alltid någon annan som bär ansvaret. Alla skyller på alla och det enda svar man får är att allt kommer bli jättebra, men det är just det jag funderar på. Hur kommer det bli bra? Sedan är det ju ännu mera roligt att alla dessutom meddelar att saken inte är samverkat med facket samtidigt som man nu alltså verkar skita i det och verksamhetsplaneraren ryker.
På mötet med verksamhetschefen ställde jag frågan varför man har delat ledarskap, något som alltså alla boenden kommer få nu om de har över 30 i personalstyrka. Jag kan nämligen inte förstå vad meningen är med något som sägs vara delat när det samtidigt är så att cheferna gör exakt samma saker. Svaret jag fick var att man bestämt det så. Japp, det var svaret, man har bestämt det så. Är det inte fantastiskt att arbeta i en öppen kommun?
Jag har självklart också frågat våra enhetschefer vad som kommer ske, och svaret jag får där är att de vet lika mycket som jag. Då ställer ju jag mig frågan va sjutton de sysslar med på sina ledningsgrupper som har möten varje vecka. Om ledningen träffas, borde inte det vara ett ganska bra forum för att utbyta information, och borde inte dom som enhetschefer ta upp sin personals oro? För det har inte gått dom obemärkt förbi, det vågar jag nästan svära på. Jag har också två gånger innan jag själv kontaktade verksamhetsplaneraren krävt att mina åsikter ska föras fram. Detta verkade heller inte ha skett.
Det "nya" Göteborg
Allt detta som skett är ett sådant fantastiskt bra exempel på hur rutten öppenheten är i Göteborgs Stad. Man har fullständigt skitit i all personal och kört sitt eget race och man har slaviskt lyssnat på en konsultfirmas idéer utan att ägna 1 min åt att fundera på hur saker och ting kommer bli i verkligheten. Den som tror att kommunen är en plats där diskussion välkomnas tror fel. Den som lyfter ett problem blir ett problem, det är den här stadens inofficiella slogan.
För det är inga konstiga frågor jag ställer mig så här 6 veckor in på det nya året. Det är frågor som kommer av att vi faktiskt är några som vill ha en bra äldrevård utan att en massa tjänstemäns kletiga fingrar som lägger sig i saker de inte begriper sig på. För ska jag spalta upp frågorna i korthet så blir det:
* Varför tillsattes ingen grupp med personal som fick komma med åsikter om det nya förslaget om stadsdelarna och de nya chefsposterna?
* Varför var det så bråttom att göra om Göteborg?
* Om ett vårdbiträde kan förstå vilken roll verksamhetsplaneraren spelat, borde inte en högskoleutbildad göra det då?
* Om vi i personalen bestämmer oss för att en speciell chefspost är otydlig, kommer den försvinna med då?
* Varför har inte en enda politiker besökt arbetsplatserna innan de bestämmer sig för hur de ska rösta/bestämma. Är alltså tjänstemännens makt så total i kommunen så man litar blint på allt dom säger? Varför då ens ha politiker?
* Varför är inte samverkansavtalen ordnade innan den nya organisationen träder i kraft?
Det finns en annan väldigt intressant händelse som kommer göra framtiden ännu mera ”spännande” och som också visar vilka problem min arbetsplats står inför.
I höstas blev all personal intervjuad på min avdelning. Det var en psykosocial grej där vi skulle svara på frågor om ditten och datten, och i början på januari fick vi en återkoppling på vad som sagts. Personen som redovisade påpekade bland annat att vi hade samarbetssvårigheter etc, men också på den stora spricka som finns mellan personalen och ledningen. Man tyckte att cheferna var frånvarande och att de inte visade tillräckligt engagemang bland annat. Det som inte nämndes på återkopplingen var verksamhetsplaneraren så jag frågade varför saken med att hon skulle sluta inte togs upp. Svaret jag fick var ”Det ingick inte i frågorna”
Jag vet att mer än hälften av de i personalgruppen som blev intervjuade också sagt att de känner en mycket stor oro inför framtiden när det gäller verksamhetsplaneraren, men detta togs alltså inte med. Detta var alltså ingen viktig fråga, enligt någon/några. Man skiter helt enkelt i det som var det stora orosmolnet för personalen. Man blundar och beter sig som en vildvittra, ”Syns inte, finns inte”. Om man tänkt efter i en minut hade man kommit fram till den solklara att man skulle haft kvar verksamhetsplaneraren ett tag till och låtit henne vara den brygga som behövs mellan ledning och personal. Hon har det förtroende som behövs för det. Istället gör man tvärtom och man straffar personalen för att de har en person de har förtroende för.
Om 2 dagar slutar vår verksamhetsplanerare hos oss och för hennes egen skull känner jag ingenting annat än en stor glädje. Jag hoppas hon kommer komma långt för det är hon värd, hon har så enormt mycket att ge som människa. Jag hoppas hon också får en arbetsgivare som behandlar henne mer mer respekt än oss. För tro inte att hon fått någon stadig information om hur saker kommer bli.
När det gäller mig själv har den absolut sista gnutta förtroende för Göteborgs Stad jag hade försvunnit. Jag har arbetat inom den här Bollibompa rörelsen sedan 1998 och gång på gång återkommer föraktet gentemot mig som personal. För det är ett förakt man uppvisar, ingenting annat. Oavsett vad som bestämts om Göteborgs nya organisation så hade man kunnat kunnat ha skött detta snyggare. När en hel verksamhet görs om kanske det hade varit på sin plats att ha en mer vettig information till personalen. Kanske skulle personalen fått ta del av allt tidigare, och kanske kanske kanske skulle personalens åsikter kunnat bli till nytta. Istället har tjänstemän och i förlängningen politikerna fått en hel personalgrupp att känna vemod, oro och frustration och kanske är det så dom vill ha det. De har lekt lekstuga med hela kommunen och har kört sitt eget race totalt.
För mig själv har kampen bara börjat. Göteborgs Stads Stadsdelar är som en bikupa där ingen ska ha någon insyn eller ha en chans att påverka. Det ska vi ändra på nu. Jag tror nämligen mer på grundlagen än på Göteborg, och om inte öppenheten kommer till mig, får jag komma med öppenheten….
/Walentine Andersson
Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, samverkan, Kommunal, personalfrågor, handläggande, politik, stadsdelar
Intressant.se
