Jag kände att jag ville göra något speciellt för mig och Daniel. Ha någonstans där det jag skrivit om mig och han får en egen röst så att säga.
Så jag reggade tilldaniel.se och flyttade sedan inläggen från den 12 september som handlar om tiden efter Daniels död dit.
Besök gärna sidan
Yearly Archives: 2012
Dagens förseningar
Snö och flygplan är ingenting som gillar varandra.
Snö, storm och flygplan är inte direkt bättre.
Vilket kaos!
Tack gode ”han där uppe” för teknikens landvinningar i alla fall.
Det går framåt Daniel
Det händer så mycket nu Daniel, så enormt mycket så du anar inte.
Jag pratade idag med en person om din historia. Tillsammans läste vi dina egna ord om att du ville berätta, och det känns så bra att du sagt det där, skrivit det där och menat det där. Allt känns så mycket enklare då.
Hon jag talade med grät när jag berättade om den 12 september. När jag plockade upp ”Walledockan” ur väskan kunde inte jag hålla tillbaka tårarna jag heller. Alla grips så av ditt öde, och för det som hände. Ilskan jag kände och så starkt känner än finns kvar. För jag vill du ska få din upprättelse och vet du vad jag kan lova dig här och nu? Du kommer få den Daniel.
Det ska inte vara någon hämd, med sådant kommer man ingenstans. Nej, det ska vara med kärlek vi berättar och med respekt. Den respekten du själv sökte så efter i ditt liv.
Vi talade mycket om livet du och jag, och vi talade mycket om döden. Då visste vi inte att döden skulle vara så nära oss, men samtidigt kommer du aldrig att dö. För ditt öde är inte det som hände, inte då och inte nu. Du var så besviken på så mycket och det var därför du ville göra världen bättre.
Det kommer du att göra Daniel. Ja du k o m m e r göra det, det svär jag på. Det blir mitt löfte igen till dig. Jag skrev det redan några dagar efter den där dagen i september och jag säger det igen.
Du vet att jag saknar dig, men för mig räcker inte det inte att bara sakna. Jag kan inte bara tänka på att du kommer vara borta för alltid utan att göra något av det vi pratade om i somras. Du ska få världen att bli lite bättre, lite ljusare och lite tryggare. Vi kommer inte kunna rädda hela världen, men vi kan i alla fall göra lite skillnad.
Därför känner jag mig nästan glad just nu. Jag känner mig glad för att den historia vi hade, den historia du hade och den historia du ville berätta, den är värd att berätta och den är värd att läsas.
Mest av allt skulle jag vilja ringa dig och skrika ”DANIEL GISSA VAD?!”, men det kan jag inte. Eller nej, mest av allt skulle jag vilja att du var här. Att du satt i knät på mig i soffan och jag berättade det då. Då hade du snurrat runt, lagt dig över mig och bara lett så där som bara du kunde göra. Sedan hade vi gått ut i köket, satt oss vid köksbordet med en kopp kaffe och pratat. Vid vårt köksbord, vid din stol, den som så snabbt blev din stol.
När jag stod vid din grav Daniel den 5 oktober i år, strax efter att du sänkts ner i marken svor jag för mig själv att jag skulle göra det jag gör nu. Jag tror aldrig jag varit så produktiv som jag varit de senaste veckorna. Jag har aldrig skrivit så mycket, och jag har aldrig tänkt så mycket. Det har varit en del i min sorg, men också en del i den kärlek jag kände för dig. Den kärleken är det som styr mig än, det är den som svurit på att jag ska berätta.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket Daniel. Vet du, jag har fortfarande inte klarat av att ta ner din handduk i badrummet. Dina hyllor i garderoben ser ut som de gjort nu i flera månader. Allt är som det var, skillnaden är bara att du inte kommer hit mer och det gör så jävla ont. Jag vet att jag snart måste plocka ner den där handduken. Du kan ju inte ha en handduk med damm i! Fast det smärtar för jag kommer ju inte hänga upp en ny.
Kommer du ihåg när du skulle lägga in ”lite grejer” i badrumsskåpet? Gud, jag fick inte ens plats med rakhyveln sen 😀
Vi hade inte samma definition av ”lite grejer” du och jag 🙂
Jag trodde inte det var möjligt att gråta så mycket som jag gjort den senaste tiden, men det går uppenbart. Ibland känns det som att jag plågar mig själv när jag skriver om oss, för ibland ser jag knappt skärmen för alla tårar, men jag fortsätter och när jag skrivit klart för dagen känns det bättre.
Jag brukar avsluta med att läsa stycket jag nyss skrivit högt för mig själv för att få se om känslan kommer in. Det är ganska nyttig terapi det där och det gör också att bitarna och känslorna faller på plats.
Nu drar jag till Umeå igen. Hade önskat att jag kunde fått åka förbi din grav, men jag hinner inte det. Jag måste ner igen till andra saker som väntar mig i Göteborg. Saker där jag så önskar du kunde fått vara med och stötta mig i. Jag har bestämt mig att jag ska gå förbi ditt hus i alla fall och jag vet att jag kommer gråta men jag måste göra det i alla fall, och jag åker snart upp igen, och då besöker jag graven din. Jag vet ju i vilket fall att du kommer vara med i morgon, det är ju för dig jag åker upp.
Mitt liv är fortfarande tomt Daniel, så fruktansvärt tomt, men jag lever för dig fortfarande. Jag har stöttning av några, och så har jag ju Jennie och Kevin här. Dom ser till att jag inte blir heltokig.
Jag ville ge upp, men det tänker jag inte göra. För du är värd att leva för. Du är värd att slåss för och du är värd allt.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
Tankar när man inte sovit något
Ibland så hör man folk säga saker som värmer,
ord som får en att känna sig lite bättre.
Orden tröstar inte ens sorg,
de tar inte bort ens saknad,
och de får inte tårarna att sluta rinna.
Men de får en att känna en tröst,
en tröst i att det jag trodde fanns faktiskt fanns.
”Han planerade sitt liv med dig Walle”.
Sådant värmer när man hör det,
och man vet att den som säger det menar det.
Den personen har ingen anledning att ljuga,
och därför känns det så bra.
Sorgen blir samtidigt svårare,
för samtidigt blir vetskapen vad jag förlorade större.
Vi skulle haft ett liv ihop,
nu är jag ensam.
Vårt liv blev aldrig av,
ditt liv försvann,
och med dig försvann även jag.
Men jag försöker leva på kärleken vi hade,
och kärleken jag kände.
Den kan ingen ta ifrån mig.
Nu får du skynda dig!
Daniel, nu är det bara 2 veckor kvar. Sedan slutar vårt Vigselbevis att gälla.
Du får skynda dig att komma tillbaka nu och sluta tramsa så här.
Jag ordnar resten bara du kommer hit.
Vi kan ju göra det ruskigt enkelt! Fan vi kan göra det i mitt kök, där vi friade.
Jag bjuder in Jennie och några vänner och så kan dom vittna, och så tar vi hit nån vigselförättare bara.
Jag kan bjuda på den där kasslergratängen som du gillade och så dricker vi Calvados efteråt!
Så gör vi Daniel. Så kom tillbaka nu.
KOM FÖR FAN TILLBAKA NU!
JAG ORKAR INTE MER!
Tårar
Dagbok 2 december 2012
Continue reading
Jag kan inte sova Daniel
Kortet där, det är från vårt första möte. Vi drack lite vin, och vi pratade hela natten. Den där natten vi träffades första gången och vi lärde känna varandra. Den natten jag introducerade George Michael på riktigt för dig, och där jag lovade att jag ibland också skulle stå ut med Carola för din skull 🙂
Jag fick ett svar idag Daniel, ett svar från en begäran jag gjort. Jag hade inte ens sett svaret förrän nu, mitt i natten. Svaret var att jag fick det jag ville ha. Det gjorde mig glad för det visar ännu mer vad vi hade tillsammans du och jag. Det där kan ingen ta ifrån oss. Ingen kan ignorera det, och ingen kan spekulera bort det.
Jag saknar dig så just nu. När jag fick svaret blev jag glad, sedan började jag gråta. För det blir ju också en påminnelse om att du inte finns mer. Ännu en gång kommer den där smällen, den där fetsmällen som skriker ”Daniel är död”
Jag älskar dig Daniel. Vi skulle gifta oss. Vi skulle faktiskt gifta oss du och jag.
Det var ingen ADHD grej det där. Det var ingen spontangrej. Det var något vi pratade ofta om och mycket. Det var ingen impulsiv grej när vi friade. Fan, jag visste inte att man kunde göra något så romantiskt när man satt i ett kök en lördag i ett par slitna shorts och du hade Alex gröna fula joggingbyxor avsedd för någon som var 1.96cm lång på dig 🙂
Haha! Fan va fula dom byxorna var på dig! Du kunde inte resa på dig förrän dom ramla av, och varje gång du reste dig glömde du av att dom var femtioelva storlekar för stora. Hur många gånger reste du inte på dig, tappade byxorna och sade ”Oj” och sen gick ut på toa med joggingbyxorna runt fötterna.
Ibland har det känts Daniel som att jag inte får älska dig. Det känns som att gamla relationer poppar fram och pratar om dig som att dom var tillsammans med dig fram till dagen du avled. Brukar man göra så? Varför gjorde dom då slut undrar jag?
Det var ju vi! Är det på grund av att jag inte stod varje dag på Facebook som gör att jag inte fanns, och bestämmer dom det? Var det inte du och jag som avgjorde det? För vi hade inte bara en relation på det sätt som dom verkade tro att du bara kunde ha relationer på. Vi hade också en vänskap, en stark vänskap och det var den som var grunden hos oss. Vi började inte med att bli ihop, vi började inte med dejtning för vi började på ett annat sätt.
Så många säger ”Ja men så var Daniel alltid”, och när du för en gångs skull agerar annorlunda, ja då har det alltså inte hänt? Hade alla människor på jorden rätt att förändra sig utom du?
Kanske har jag drömt allt? Kanske är allt detta en dröm, ja en psykos jag hamnat i? Istället för att tro att jag är Jesus eller att Hitler lever och kommer invadera vårt land snart så tror jag i min psykos att vi skulle gifta oss.
Men varför hänger då vårt vigselbevis på väggen? Varför frågade vi folk om dom ville vara vittnen vid bröllopet? Varför bjöd vi folk till Bee den 12 september klockan 21.30? Varför stod det på hotellrummet ”Congratulations mr and mr Johansson – Andersson” när jag kom till London dagen efter att du dött? Varför bröt jag ihop av det där? Varför stod jag som en av dina närmast anhöriga på sjukhuset? Varför blev du så fruktansvärt ledsen när du och jag tog en ”break”?
Nej, jag tror inte det är någon psykos. Jag tror faktiskt jag upplevt det där.
Folk vill gärna påminna mig om hur jobbigt allt kunde vara i somras. Tack, jag vet det! Jag var nämligen med. Jag var med varje dag, och jag har inte glömt hur jobbigt det var ibland. De jag delade mycket av detta med dom vet också det, men de vet också om den andra sidan. Den andra delen av det här, den delen som gjorde att allt det jobbiga var värt det. Jag vill inte försköna allt, för du mådde inte bra alla gånger och det påverkade. Det var enormt jobbigt och det var enormt svårt. Det såg mina vänner, men dom förstod också det andra.
Det dom förstod men som vissa andra inte verkar förstå ibland är att jag faktiskt var med om annat också. Jag var med när vi somnade tillsammans och du sade ”Jag behöver inga piller när du är här Walle”, och sen kysste mig och somnade på 3 minuter. Det var också vår historia. Det var också Walle och Daniel. Det var det där som gjorde att jag älskade dig.
Visst fan hade jag önskat att saker vore annorlunda! Visst hade jag önskat att du inte varit sjuk, men nu var du det, och jag älskade dig i alla fall. Är det så konstigt? Nej, det är det inte för du var så värd att älska.
Jag vet att du så ville förändra dig och ditt liv. Som under Almedalsveckan i Juli. När du skickade SMS och frågade ”Kan jag twittra så här?!” och skickade sedan med ett twitter av politisk karaktär. Som jag älskade dig då, och så stolt jag var över dig då.
Jag vill inte ta ifrån någon deras sorg som de känner för dig och över att du inte finns här längre. Självklart sörjer dom dig, och dom sörjer sin Daniel. På samma sätt sörjer jag min, men jag försöker inte hitta på en Daniel eller skriva om historien. Kan inte du och jag bara få ha den tid vi hade som vår på samma sätt som andra har sin tid med dig. Den tiden du hade med dom, den kan jag inte ta, och ska inte och vill inte ta för det var eran tid. Det var eran vänskap, romans, förhållande etc.
Dina sista månader i livet var våra, så är det. Ja, det fanns andra människor i vårt liv även då, men när det gällde då var det vi. Varför det blev så, det finns det ingen anledning att spekulera i.
Vi ska inte spekulera mer. Vi ska minnas dig, sörja dig och komma ihåg dig, och om vi känner någon respekt för dig så ska vi minnas den du var, inte den vi ville du skulle vara.
Det enda jag vill är att du ska vara här nu, men det kommer inte ske. Men minnas dig tänker jag göra, och gråta över dig kommer jag göra. Jag gråter fortfarande mycket över dig Daniel, och det gör ont ofta men jag får bära den sorgen. Jag får bära den vetskapen om att du inte finns mer. Jag vet också att det finns människor som jag kan dela den känslan med och den sorgen. Vi saknar dig, och vi minns dig.
Nu ska jag försöka sova lite. Klockan är snart fem så det är väl dags. Ville egentligen bara skriva några rader men som vanligt blev det en hel bok.
Älskar dig Tussen min, in i evigheten
/Walle
Det finns många William Petzäll
Nu talar alla om William Petzäll, och det är bra. Vi ska tala om honom, men vi ska också tala om alla andra som drabbats av samma öde som honom, för det finns många i Sverige som varje år går under i tablettmissbruk och värdelös psykvård.
Vilket samhälle vi vill ha, det bestämmer vi.
Tyvärr bryr vi oss inte förrän våra egna nära och kära går under.
Se till att agera nu, nästa gång är det din dotter eller son.
Tänk på det!
Nominera till Gaypriset
Ibland kan man ju tro att det räcker med att snaska kotte och sen tala om det i TV och så vinner man gaypriset.
Jag tycker vi ska ändra på det!
Kolla den HÄR länken!
Den handlar om Jari, en kille som blev mobbad under sin skolgång med allt helvete som det innebär.
Jari har däremot gjort något väldigt få andra gör. Han valde att prata med andra om det, och på det sättet försöka förändra världen. Sånt älskar jag och sånt ska uppmärksammas!
Det är människor som Jari som gör att man hyser något hopp om gayvärlden faktiskt.
Ja, det är sådana människor som han som ska kallas Årets Gay!
Så gå sedan till tidningens QX’s sida för nomineringar och nominera Jari Mäki som årets gay och nominera honom som ”Keep upp the good work” också, för det är han värd!
Go Jari!
Dagens fel
Måste va nåt fel på mitt Facebook.
Inlägg syns inte och när just jag skriver till folk så verkar dom glömma av att svara.
Lika bra att ta bort dom så slipper det bli missförstånd…..