Böner och psalmer hör kanske inte till vardagen på den här sajten men nedanstående bön är en omarbetning av låten ”vem tänder stjärnorna” av Eca Dahlgren som är gjord tillsammans med prästen Lars Gårdfeldt.
Bönen ingår i remissförslaget till välsignelseakten för homosexuella par som ingått partnerskap.
Jag såg bönen på QX och tyckte den va så fin så jag var helt enkelt tvungen att lägga ut den här
L: Gud, du som tänder stjärnorna
och vänder vindarna,
du som får oss att gå dit vi aldrig gått
och för oss dit vår tanke aldrig nått.
Tack för att du tänt stjärnorna
som vi ser i varandras ögon.
Tack för denna underbara dag,
vår bröllopsdag.
Tack för de löften vi två har gett varandra:
att älska varandra, dela lust och nöd med varandra
och visa varandra förtroende, trohet och aktning.
Hjälp oss, Gud, att hålla dessa löften levande.
Håll kärleken brinnande i oss,
så att vi alltid får leva i din kärleks ljus,
älskande varandra och älskande dig.
I Jesu Kristi namn.
F: Amen.”

Uppropet som pågick här i november har fått en alldeles egen sida på walentine.se Under menyn hittar man länk direkt till alla de namn som skrev under. För er som inte har nåt att göra på en stund rekommenderar jag varmt alla att läsa underskrifterna, det står mycket klokt där!

Vigsel- och partnerskapsförrättare blir gemensamt uppdrag. Riksdagen sade på torsdagen ja till att behörigheten som vigsel- och partnerskapsförrättare blir ett gemensamt uppdrag.
Kd var ensam om att vilja hålla isär uppgifterna. Resten av riksdagen välkomnade reformen.
Beslutet innebär att länsstyrelserna i fortsättningen bara ska ge förordnande som förrättare åt den som är villig att både förrätta vigslar och registrera partnerskap. Även den som tidigare varit utsedd som vigselförrättare ska från och med den 15 april i år både viga och registrera partnerskap.
Präster och pastorer som har vigselrätt genom församlingarna påverkas inte av beslutet.
Allt detta enligt www.dagen.se
—

Ännu ett steg på vägen. Att KD sedan röstade emot säger mer om frikyrkopartiet än något annat. Få KD ut ur Riksdagen!!!

Hej Gud! Det är jag igen!
Jag tänkte först skriva till Dig redan förra månaden, då mest för att klaga på Dig. För du svarar så dåligt tyckte jag då. Fast visst, du får väl massor med brev varje dag och du har väl en del annat att göra. Att jag inte skrev till Dig då som jag tänkte beror på att jag satte mig ner och funderade lite. Jag funderade på vad som hänt i ens liv och en hel del på Dig. Du vet ju att jag tvivlar, och det gör jag fortfarande men ändå någonstans tror jag nog på Dig i alla fall.
Kan man tro på Dig Gud, just som den Gud som det står om i Bibeln men ändå att man ställer sig ganska tvekande till en del saker. Ja, egentligen inte till en del utan till en massa saker faktiskt. För mellan dig och mig Gud, visst står det mycket i den där boken som är helt vrickat va? Gjorde du verkligen en korrläsning av texterna innan du släppte ut dom på marknaden? Om jag vore Dig skulle jag nog dra in försäljningen ett tag och ändra en hel del. Får jag då passa på att ge lite tips?
De där lagarna, de över 600 någonting, som står i Gamla Testamentet, ja dom borde Du verkligen se över. En del av dom är, om Du frågar mig, ganska konstiga och de fungerar inte alls in i ett modernt samhälle.
Vidare borde Du göra en lite mer vändning mellan Gamla och Nya Testamentet. Jag önskar att Jesus kunde fått leva ett tag till här på jorden, kanske hade han då haft tid att lite mer i detalj verkligen berätta vad som ska tas med från GT och inte.
Som det är nu har Du många som väljer och vrakar lite som dom vill. Ja, Bibeln har blivit rena smörgåsbordet för vissa som säger sig vara anhängare till Dig.
Fast nu ska jag inte vara sån! Herrejösses, Du har ju skapat oss, nog sjutton klarar väl Du av att ändra det där själv. Annars får du höra av Dig om Du har några frågor. Jag ställer gärna upp.
Har Du kvar brevet jag skrev senast? Då skrev jag mycket om det där med män som har sex med män och allt tjöt som är runtomkring det. De där som är emot sådant har tagit nya friska tag nu vill jag lova. De har startat ett nytt upprop, denna gång tillsammans med både boxare och läkare. Fast uppropet använder inte Dig så mycket den här gången, nu talar dom om mänskliga rättigheter och sånt. De gör verkligen allt Gud för att krossa de homosexuella, håller Du inte med?
Blir inte Du arg när vissa människor säger sig följa Dig men istället sprider hat och elände omkring sig. När man tänker på Din son tänker man ju verkligen inte på ondska, men många av dom som gömmer sig bakom Dina ord säger att de minsann har rätt att säga och göra som de vill, för det står i Bibeln.
Du ska veta vilket jobb många av dina präster har idag. De blir kallade för syndare och lögnare och allt möjligt elakt, bara för att de vill sprida ett budskap om ren kärlek. För kärlek tyckte ju Jesus om! Det vet ju Du om någon, och visst ska vi väl sprida det budskapet och att det ska få gälla för alla väl?
För jag vill inte tro Gud att Din avsikt var att sätta den kraften i människor som Ulf Ekman och Åke Green. Jag har föresten kommit på ett bra ordspråk som du ska få av mig när det gäller Ulf Ekman…
Om Gud fick hicka varje gång Ulf Ekman säger Halleluja i en predikan skulle jordbävningar komma uppifrån
Var inte det bra Gud? Det är lite underfundigt och småelakt. Hoppas du inte tog illa upp men jag vägrar samtidigt tro Gud att sneluggskammade människor som Ekman är dom rätta att förtälja Dina ord. Lika lite tror jag att Carin Stenström är det, eller varför inte Alf Svensson och Göran Hägglund. De sista vill ju blanda in dig i politiken också, lite väl mycket tycker jag. En annan lustig sak är att alla nämna har samma frisyr nästan. Ja kanske inte Carin Stenström men man vet ju aldrig. Står det i Bibeln att man ska ha snelugg?
Jag tänkte som sagt skriva till dig Gud för jag var besviken på Dig. Jag var besviken på att Du aldrig svarade när man försökte kontaka dig, men så en dag satte jag mig ner och tänkte och jag tänkte. Jag tänkte på allt som skett i mitt liv, och jag tänkte på allt som kanske kommer ske. Jag tänkte på människor jag mött på mitt livs väg som gjort mig gott och människor som gjort mig illa.
Vet Du vad jag kom fram till Gud? Att jag alltid tänkt på dig. När jag ser tillbaka på mitt liv Gud har jag alltid sökt svar hos Dig, men innan har jag gjort det i ilska. Jag till och med svor en gång emot din son i en kyrka. Tyst för mig själv svor jag och jag var arg och hatisk. Jag var arg och den jag var arg på kunde jag inte vara det på, så jag riktade ilskan mot dig. Det var väldigt dumt gjort Gud, och är en sådan sak jag uppriktigt skäms för.
Samma sak gjorde jag när jag blev sjuk och sedan blev sjuk igen och igen, då blev jag också arg på Dig. Jag hatade Dig Gud! Jag hatade Dig för att Du gjort mig sjuk, men när jag blev frisk igen tänkte jag inte på det. Jag tror inte det var Du som gjorde mig frisk Gud, men det var heller inte Du som gjorde mig sjuk. Sånt kom jag på där jag satt och tänkte. Frågan som då dök upp i mitt huvud var: Om jag alltid gick till Dig när jag var arg på Dig, varför gjorde jag det inte när jag var glad?
Den senaste tiden har jag genom mitt skrivande fått den stora äran att träffa många underbara människor som alla har det gemensamt att de jobbar i en kyrka där man talar mycket om Dig. Dessa människor har aldrig dömt mig, förkastat mig eller hånat mig. De har stöttat mig, tröstat mig och till och med skrivit om mig! Du anar inte hur glad jag är för det Gud. För det har gett mig en styrka att fortsätta mitt sökande efter både Dig men också efter mig själv.
För jag tror nog allt Gud att jag har Dig någonstans inom mig. Bryter mot Bibeln gör jag ofta, varje dag tror jag, och ska jag vara ärlig har jag inte direkt dåligt samvete för det heller. För jag tror du ser hela mig. Igår t.ex när jag satt bredvid den där döda kvinnan på jobbet och sade farväl, då gjorde jag en fin sak. Inte för att jag var tvungen, utan för att jag ville det. När hon nu kom till dig var hon redo, och hon hade fått ett värdigt avslut. Det hade jag och mina kollegor ordnat. Hennes familj har ljusa minnen från oss nu, och de kan sörja sin mamma och mormor på ett sätt där ett lugn finns. Sådant tror jag att Du ser mer på Gud, och visst tusan stuntar du då i om jag skickar ett litet SMS till en kille sen där det står ”Du är så söt lilla Tuss” i.
Visst ltittade du idag när jag satt på sängkanten hos den där farbrorn som först var så ledsen och som jag försökte lugna. Visst skrattade du lite när jag och han sen avslutade kvällen med ”Ja det är våren, det är våren. Som har kommit igen, och med den kärleken”. Visst är det sådant du ser på Gud? Klart det är! Du skapade ju den första moderna människan, din son. Jesus hade gillat det, kanske inte vår sång för det var ganska falskt, men han hade gillat handlingen.
Så egentligen kanske det inte är så mycket jag vill säga Gud. Kanske bara att mitt sökande går vidare. Jag är inte klar än, och jag tror kanske aldrig att jag kommer kunna kalla mig kristen, och Kristen light finns väl inte va?
Men jag tror att jag ändå funnit en trygghet i dig. En trygghet som gör att jag vill fortsätta leta och framförallt fortsätta leva.
Så ta inte illa upp Gud om jag skriver saker när jag blir arg. Ta inte illa upp om jag kanske inte tror på att Jesus återuppstod eller att Moses klöv ett hav. Ta heller inte illa upp om jag hånar dom som hånar mig i ditt namn. Jag vet ju Gud att jag fått en egenskap som de saknar, jag kan tänka själv. Den egenskapen är jag mycket glad för.
Ta hand om dig Gud. Vi hörs säkert snart igen!
*kram*
/Walle

Igår blev det klart, Tjeckien har fått sin partnerskapslag. Trots landets president Vaclav Klaus veto tidigare i år och trots många turer kan landets homosexuella nu ingå partnetskap. Tjeckien blir därmed också det första landet av de forna kommunistländerna som har en partnerskapslag. Enligt den nya tjeckiska lagen får homosexuella par gifta sig, ärva varandra men inte adoptera barn.
Det är ett steg i rätt riktning och den enda man kan säga till Tjeckiens alla HBT personer är egentligen bara ett enda ord:
PRIDE

WHOHO!

På Carolas Hemsida kan man nu läsa…
Förtydligande ang. presskonferensen
Vi vill än en gång göra ett förtydligande ang. presskonferensen på torsdagen i förra veckan. Carola flydde inte från presskonferensen! Det uppstod en situation där flera journalister och fotografer samtidigt ställde frågor och ville ha iväg henne på fotografering tillsammans med andra artister osv. och vi var då tvungna att bryta en kort stund för att strukturera upp i vilken turordning vi skulle genomföra samtliga önskemål så alla skulle få det dom ville och att alla var nöjda och glada.
Vi fokuserar och jobbar på med vårat nummer inför lördagen och ser fram emot den stora finalen i Globen!
/Universal Music
I samma veva går Lars-Åke Wilhelmsson ut och uppmanar till bojkott av Carola på grund av de åsikter hon tidigare fört fram och homosexuella och förbön och annan skit. Det är kort sagt ett jävlia liv i schlagersverige.
Den ende som är tyst är Carola, och jag börjar bli allt mer kritisk mot hennes agerande. Den lilla gnutta av respekt jag kände för denna kvinna börjar försvinna.
För fan Carola, lägg korten på bordet! Vad har du för åsikter om bögar egentligen? Ingen tvingar dig att tycka om oss, och tillhör den den lilla skara som tror att ett Halleluja kan ”bota” homosexualitet så får du gärna göra det.
Men JAG vill veta om jag skickar en propaganda apparat för Livets Ord till Aten eller inte. Det har jag rätt till.
Det ingen verkar fatta i hela denna sjuka debatt är att Carola kränkt en enormt massa människor, hon har kallat mig och många andra för onaturligt och har sedan dragit in en massa flumsnack om botning. Visst tusan har jag rätt att få höra om hon ändrat åsikter eller inte. För klarar inte Carola av att stå där med svåra frågor kanske hon inte ska arbeta med den hon arbetar med, eller så ska hon hålla käften från början så blir det inga problem för henne.
Det enda hon behöver göra är att ge någon journalist, och det måste inte vara kvälsspressen, 10 min där hon kan berätta hur läget är. Har allt verkligen bara blivit ett missförstånd för hon ju själv i så fall möjligheten att reda ut det. Det måste ju kännas skönt för henne själv.
Anser hon fortfarande att homosexualla är onaturliga så vet vi det. Då får hon i alla fall respekten att hon står för det hon tror på.
Kom igen nu Carola! Du är för fan inte 16 år längre, väx upp och ta ditt ansvar!

[tags]Carola[/tags]

Jag skrev igår om en dag på mitt arbete, jag tänkte faktiskt göra det på samma sätt idag för idag blev det en speciell dag.
Jag gick på 16:00 och inledde dagen med att handla lite åt den jag är kontaktperson för. Kom till jobbet kvart över och var helt slut. Det blåste iskallt och jag har svårt att gå i sånt väder, leve dåliga lungor!
Väl installerad på jobbet får jag information om att den boende som igår låg inför döden fortfarande ligger och kämpar. Jag går in till henne och hos hennes sitter hennes ena barnbarn och håller henne i handen. Han har sällskap av den boendes svärson. Dottern är hemma och byter om. Hon har suttit där hela natten och hela förmiddagen och behövde en paus.
Jag hör att andningen är väldigt rosslig och man ser försämringen som skett under dagen. Jag klappar henne på kinden och pratar lite med de anhöriga. Frågar om det ätit och om de vill ha något.
Ute på avdelningen är volontären där, som hon alltid är på onsdagar. Jag är själv väldigt kluven till detta med volontärer inom vården. Å ena sida är det jättrbra att folk kommer dit som kan roa och underhålla de gamla lite. Å andra sidan är jag rädd för att detta är kommunernas outtalade idé om att vi personal enbart kommer få ta hand om omvårdnaden och andra i den sociala biten. Går det åt det hållet kommer kommunerna få svårt att skaffa personal i framtiden. Fast idag var det bra att volontären var där. Nästan alla gamla satt och såg på en film om gamla Göteborg, mycket uppskattat.
Jag plockade lite i förrådet som aldrig kommer bli klart känns det som, och jag bar lite. Jag har fortfarande inte riktigt förstått hur uppdelningen ska bli men strunt samma. Det blir säkert bra så småningom det också.
Det finns en oro på avdelningen just nu på grund av saker jag inte vill gå in på här. Jag själv försöker strunta i allt det där så mycket jag bara kan. Känner att jag inte har med det att göra, och som det är nu är det så många andra som har åsikter om det hela. Saken det handlar om får ledningen ta hand om, vilket de också gör. Just detta är ett exempel på hur extremt allt kan bli ibland inom detta yrke. Minsta fjäder kan bli till en hel struts, medan andra saker kan rinna ut i sanden. Varför det blir så vet jag inte, men jag vet av erfarenhet att saker brukar lösa sig. Ibland kanske inte på det sätt man vill, men likförbaskat så löser det sig.
Det bestäms att det ska bli köttfärs ikväll så fram med mat och kastruller och börja med det. 18:00 ska det ätas och tiden är helig. Allt rullar på tills klockan är 17:40. Då kommer svärsonen till den sjuka boenden ut och säger att hon är extremt rosslig. Jag och en kollega går in och det låter inte bra. Man märker och man känner hur hon får anstränga sig för att fortsätta andas. Jag går fram och känner henne på pannan, hon är varm. Både jag och min kollega känner även på benen för att se hur cirkulationen är, även dom är varma. Fast hennes läppar är vitare än innan och man ser att huden runt nästan ljusnat. Jag inser då att det nu inte är långt kvar. Jag säger till att jag ska ringa ett sköterska för att se om hon kanske ska få något mot rossligheten. På väg från rummet säger jag tyst till min att jag inte tror hon lever till vi ska gå hem. SSK lovar att komma så fort hon kan. På kvällar och helger har vi ingen SSK i huset men det brukar fungera väldigt smärtfritt i alla fall.
Efter det går jag tillbaka till spisen och fortsätter med maten. Jag ser på klockan, hon är då tio minuter i sex, och jag förklarar för de boende att maten kommer bli en kvart försenad. Två boende blir sura, men det är det nästan alltid någon som blir.
Efter en kort stund kommer svärsonen ut i köket. Han kommer fram och viskar, ”Rut är död nu”.
Jag släpper kastruller och skjuter dom åt sidan och går med honom bort. På väg mot rummet ser jag på min klocka, 18:00, blinkar den och enligt honom somnade hon in 2 minuter i.
Inne i rummet är det lugnt och stilla. Barnbarnet sitter och håller sin nu döda mormor i handen. Jag ser att ögonen är lite röda. Jag nickar åt honom och går sedan fram emot kvinnan, Rut.
Man känner i luften när en människa är död, det är något jag inte kan förklara men det känns. Jag stryker hennes panna och kind, hon känns levande än.
Jag förklarar för de anhöriga att SSK är på väg och kommer när som helst. Rut gör vi ingenting med nu, hon får ligga. Själen måste få lämna henne, och de anhöriga måste få ta farväl. Jag frågar om de vill ringa Ruts dotter från kontoret men svärsonen går ut och ringer från sin mobil till dottern som visar sig redan vara på väg.
Jag och min kollega lämnar de anhöriga. Detta är deras stund med Rut.
I korridoren möter jag sköterskan och förklarar att Rut somnat in. Hon går direkt in och ser till både Rut och anhöriga. Sköterskan är toppen, hon tar sig tid och hon pratar med dom. Sånt är viktigt, för det är mycket frågor som ställs och som kräver svar.
Själv går jag och min kollega mot köket. Klockan är nu 18:15 och ingen kvällsmat i sikte. Jag ser på grytorna och snabbt bestäms det att det får bli smörgås med kaffe bara idag. Enligt reglerna ska vi erbjuda två lagade mål mat om dagen men idag hinner vi inte. Ingen av de boende klagar.
En av gubbarna har redan förstått vad som skett så vi berättar att Rut somnat in. Alla säger ”jaha, och inget mer. Fast vi sätter oss ner och pratar lite med dom. Det blir mycket prat om ditten och datten och så emellanåt lite om Rut. Det är så det blir, man närmar sig försiktigt det där området med döden. Det är så påtaglig och så stark på ett äldreboende, ibland måste man få kunna närma sig det försiktigt i alla fall.
Jag känner mig stressad känner jag. Klockan är redan halv sju och jag vill inte stressa en sådan här dag som denna. Det får blir som det blir. Alla måste i säng och resten får nästa pass ta vid att ordna. Något jag heller inte är orolig för att det inte kommer ske. Det eviga bråket mellan natt och dag har jag klarat mig ifrån. Jag har jobbat natt, jag vet hur det kan vara. Dagpersonal däremot har ibland en tendens att se sitt arbete som så extremt mycket viktigare, men för att ett hjul ska snurra måste det vara runt och även natten hjälper till så att det inte blir buckligt.
18:45 börjar vi röja undan disken. Det går verkligen undan idag. Kvällar som dessa tar man det viktigate. Min kollega fixar med den mat som inte hann bli klar idag så i morgon blir det gratäng till de boede.
Efter det börjar jag lägga en av de som sitter i rullstol. Hon vill alltid lägga sig först och idag får hon det utan diskussioner. Snabbt går det, så hon är nog nöjdare än på länge.
På väg ut från hennes rum en kvart senare möter jag Ruts dotter. Hon kommer fram och ger mig en kram. Då känner jag att jag har svårt att vara ”bara” personal och känner att ögonen blir tårfyllda. Jag känner ingen sorg över Rut, hennes kamp är äntligen över nu, men jag känner med dotterns sorg istället.
Vi pratar lite om hur det var och hon säger att hon känner ett lugn i all sorg. Man ser hon trott hon är, och jag frågar om hon ätit något. Än en gång kommer Walle med kastrullerna.
Hon ställer frågor om vad som sker nu med hennes mamma, hur länge hon får ligga här, och om begravingsbyråer och annat. Det är så mycket praktiska saker som också kommer fram nu. Jag ger henne rådet att vänta med allt sådant tills i morgon. Hon kan ringa vår sköterska i morgon också, så får hon svar på det hon behöver veta. Byrå för begravningen väljer hon själv.
Dottern går in till sin mamma och jag fortsätter att lägga de boende. Det blir nästan komiskt när man tänker på att man ena minuter står och talar med en kvinna som nyss förlorat sin mamma och i nästa stund förklarar man att Eriksbergsvarvet är nerlagt, men så är detta yrke, de snabba vändningarnas yrke.
20:00 går jag möter jag Ruts dotter i korridoren. Jag följer med henne in till Rut och vi står och pratar lite. Rut ligger där, så vacker och så lugn. Det strålar frid omkring henne.
Vi talar om allt möjligt. Allt från hur Rut varit som ung till religion. Det blir så, det blir så mycket tankar och funderingar som kommer upp och jag lyssnar gärna. Läkaren som ska skriva Ruts dödsattest har inte kommit än, men han är på väg. Dottern frågar om hon måste vara kvar tills dess och jag förklarar att hon inte behöver det. Hon är trött nu. Har varit vaken i nästan 2 dygn och nu kan hon slappna av. Jag ger henne rådet att åka hem och försöka vila. Vill hon får hon gärna komma tillbaka i morgon. Vi gör ingenting med Rut som hon inte vill.
Jag frågar också om hon vill att Rut ska ha på sig några speciella kläder eller något. Där har dottern inga synpunkter. Hon tycker att hennes mamma ser så fridfull ut som hon gör. Min kollega föreslår att vi tar en klänning och sätter på. Klipper man upp klänningen där bak blir det inte mycket pul och Rut får vara ifred så mycket det går. Dottern tycker det är en bra idé. Vi säger farväl och jag och jag går in till Rut.
Bredvid henne finns ett litet bord. Där lägger jag på en vit linneduk och ställer fram ett ljus och en Bibel. Jag ställer även fram en vas med tulpaner som Rut fick av en boende. Det ser vacker ut.
20:30 börjar jag och min kollega sedan med att göra i ordning Rut. Vi tvättar henne och försöker göra det med den värdighet som döden kräver. Jag förvånas över hur varm hon är fortfarande när jag håller i henne. Det är så lugnt där inne, och så tyst. Två personer som gjort detta så många gånger, men aldrig med henne. Detta gör man bara en gång med samma människa, därför blir varje gång olik den andre.
Vi tar tid på oss och vi pratar under tiden, både med varandra och med Rut. Min kollega, som hade ett extra gott öga till Rut, säger att ”Rut tog fram det bästa ur människor”, och det stämmer så bra med denna lilla tant.
21:00 Jag går in till nattpersonalen och förklarar att vi är sena och varför. Jag säger att vi gör klart det så de kan ta rapport från de andra våningarna i lugn och ro istället. Mina två kollegor har under tiden tagit på Rut en klänning hon hade i sitt skåp och gjort henne så fin. Vi röjer lite i rummet och städar undan tvålar, mediciner och annat som nu inte längre behövs.
21:20 är jag försenad men jag måste hinna klart. Jag har en del papper som måste fixas idag och så skriver jag några rader till vår SSK om att Rut somnat in. Vi blev klara med det mesta trots allt och kvällen har faktiskt gått väldigt bra. Sådana kvällar känner man sig nyttig.
21:30 lämnar jag rapport till natten och vi pratar lite om Rut och om hur hennes sista tid var. Vi känner alla att det är skönt för henne att nu slippa lida och ha ont. En nattpersonal går in och säger farväl till Rut. Det är viktigt att även vi får göra det.
21:45 är jag klar med allt och har bara en sak kvar att göra nu. Mitt eget farväl.
Jag vill gärna göra så, att när allt är klart gå in en stund själv och på mitt eget sätt säga Hej då.
Det är så vackert där inne i hennes rum. Hon ligger där så fin och någon av mina kolleger har lagt en röd ros på hennes bröst. Det är så stillsamt, så värdigt och så rofyllt.
Jag sätter mig på stolen bredvid Rut och stryker henne på kinden. Nu har hon det bra, och nu är hon hos sin man igen.
Jag säger inget på en stund utan sitter där bara och ser på henne. Hon som på söndagen gav mig en kram och tyckte jag var en stark karl. Nu är hon död.
Jag reser på mig och pussar henne lätt på pannan, ”Sov gott Rut”, säger jag och går mot dörren. Jag vet att hon antagligen är kvar när jag kommer dit i morgon men nu har jag sagt farväl.
Klockan 22:04 lämnar jag mitt jobb denna kväll. Jag är försenad med en timme men det spelar ingen roll. Mitt yrke handlar om människor, då kan man inte alltid hålla klockan. Rut förtjänade en värdig död, och det tror jag att jag och mina kolleger gett henne.
Vila i frid kära Rut. Jag lovar att jag alltid ska vara en stark karl
/Walentine Andersson

Idag var det arbetsdag och när halva denna dag gått insåg jag att jag måste skriva ner den. För just denna dag innehöll så mycket av vad en typisk arbetsdag på ett äldreboende kan innebära. Både med den sorg och smärta men också med den glädje som detta arbete faktiskt kan innehålla. Arbetet är så enormt varierande och det är väl också det som är en av fördelarna med yrket.
Så kanske kan denna text lära ut att äldrevården är så mycket mer än fördomar, och det är så mycket mer än den bild av som finns hos så många…
12:00 Började arbetsdagen med att tillsammans med Henke gå igenom nästa schemaperiod. Fördelning av personal på våningens två sidor skulle göras och lite annat. Gick smidigt när vi väl fick sitta i fred med det.
13:00 Lönesamtal med chefen. En del tycker dessa samtal är meningslösa, men själv anser jag dom vara det man gör dom till. Går man dit med inställningen att man ska dissa sin personalgrupp och framhäva sig själv som bäst är man nog ganska körd.
För mig är dessa samtal en chans för mig att få fram sånt som jag känner, tycker och funderar på. Inte för att jag har några direkta problem att få fram dom i alla fall men vi är många som jobbar i huset och detta är en av de chanser vi har att komma med synpunkter och åsikter.
14:30 Som vanligt när Walle är på lönesamtal förstör jag planeringen för min chef genom att dra ut på tiden, fast idag var det bara en halvtimma iofs så jag lär mig, hehe. Tillbaka på våningen får jag veta att en av våra boende ligger inför det sista. Mediciner är utplockade och hon får enbart smärtlindring. Jag går in till den boende och ser efter hur hon mår. Vill själv se, mycket för att jag vill känna mig delaktig och framförallt för att hon ska känna att vi bryr oss. Det är så lätt att avfärda allt med att, ”Hon går ju på morfin, hon märker inget”, men så får man inte tänka. Så länge hon finns på ”min” avdelning är hon ”min” boende. Tryggheten ska man alltid visa alla och den respekten förtjänar dom allihop, särskilt i ett sådant här läge.
Jag tror egentligen att just arbetet med människor som ligger inför döden är sådant som kan få mig att nästan bli religiös. Just på vilket sätt jag blir det kan jag inte svara på, men jag får en känsla av att jag vill göra ett bra jobb för den som nu snart ska lämna jordelivet för jag vill att resan bort från oss ska bli värdig och vacker. För döden kan vara vacker när den kommer till en gammal och sjuk människa. Dit den döende nu ska kan ingen av oss följa med, och ska hon nu resa dit ska hon göra det bra. Därför kan jag känna både respekt, värdighet och någon form av tro.
16:00 De sista av dagpersonalen går hem och kvar är vi tre som ska jobba kvällen. Under eftermiddagen har vi röjt och haft oss. Två förråd ska byta plats med varandra så det har burits allt från Makaroner till liggdrag i plast. Det ser fortfarande ute som ett bombnedslag på våningen men det får det göra tills det blir klart. Emellanåt har man tittat till den boende som är sjuk, och man har delat ut kaffe till andra.
En av de jag jobbar tillsammans med får ut nästan alla idag, så ute i ena dagrummet sitter nu 10 gamla och ser på Albert & Herbert.
Jag ska säga som de är…
Jag är dödstrött på Albert & Herbert! Jag tog med mig videoband i maj 2003 och de spelas fortfarande. Vet inte varför men jag tror man måste vara 80-100 år och från Göteborg för att inte tröttna på dom, för det finns bara 9 avsnitt totalt av serien. Mest populär är avsnittet när ”Hebbe” ska gifta sig. Jag fick svälja ett skratt när en av gubbarna som är väldigt snurrig tittade på mig idag och frågade ”Walle, jag har alldeles för mig att jag sett detta innan”. Då ler man och svarar lite glatt, ”Jo, någon gång har du nog sett det”.
Det är mysigt att se dom sitta där ute de gamla, de njuter och de mår bra. Då gör vi ett bra jobb, och någonstans i allt negativ tankegång som omgärdat en själv och andra den senaste tiden dyker tanken upp, ”Det här är äldrevården”
17:00 Det röjs och det plockas. Jag försökte samtidigt lösa ett problem jag hade för den boende jag är kontaktperson för. Färdtjänsten, en av de saker i Göteborg någon borde kolla över kanske, krånglade som fan så det blev lite knivigt. Jag och en boende skulle utföra en del ärenden men det blev för rörigt. Tack vare en arbetskamrat löste det sig och han får åka med henne på torsdag istället. Ibland löser sig saker smärtfritt.
Innan det har jag också hunnit med veckans första samtal till ett känt företag som bland annat producerar mjölk. Jag tog på mig att få ordning på mjölkleveranserna, en sak som har visat sig vara svårare än vad jag trodde men så sakteliga börjar det lösa sig, även om det inte är klart än. Enklast hade varit om vi haft en egen ko på gården men när jag föreslog det för chefen idag trodde hon inte jag skulle klara det. HAHA! Jag som arbetat som lantbrukare och som både kan mjölka för hand och slå med lie (en konst jag lärde mig av en gubbe på 86 år) Dessutom kan jag laga äkta Kalvdans också. Någon gång när jag har semester och är berusad ska jag komma dit med en ko och ställa den på gården och skriva ”Till *chefens namn* från Walle 😀
Under loppet av väldigt kort tid ringer 2 och anmäler att de inte kommer i morgon. En ”vabbar” och en är sjuk. Jag har tur och får in 2 ersättare nästan med en gång, något som inte alltid är så lätt så den krisen försvann innan den uppstod ens. Annars kan inringning av personal ta mycket tid, men just nu har vi gott om timanställda. Vilket man tackar för.
En boende som är enormt förvirrad går omkring och vill hem. Jag försöker få honom att sitta ner och slappna av lite. Det är inte lätt, så där tackar jag Albert & Herbert. Samtidigt får jag höra får 2 gången denna eftermiddag om hur en annan boende minsann träffat Sten Åke Cederhök. Jag ser lika intresserad ut 2 gången som jag gjorde den första. Man får komma ihåg att för den som berättar är det första gången han gör det.
På samma sätt är det när man hör om beredskapsåren i Värmland. Där åt man sylta ena dagen och ärtsoppa den andra, det var svinkallt och en dag var kocken så packad så han pinka i grytan med soppa. Någon gång ska jag besöka det stället i Värmland, jag lovar att jag hittar där bättre än i min egen ficka. Samtidigt älskar jag de där berättelserna. Då skiner den boende upp, och han berättar om sitt liv. Man ser gnistan i ögonen och man lyssnar.
Efter samtal och doningar med papper blir det tvärvändning bland arbetsuppgifterna. Jag och en arbetskamrat går in till den boende som ligger inför döden. Vi byter och tvättar henne och försöker göra det så bra som det går. Vår SSK har varit inne tidigare och gett henne smärtlindring. Det gör den boende lugn och en del av ångesten försvinner. Dottern är där nu också och vi pratar lite. Hon är införstådd med att hennes mamma inte har långt kvar och det verkar som att hon verkligen förstår. Dottern är underbar, hon säger att vi är som hennes syskon och hon litar på oss, det känns tryggt. Det är inte bara den boende som nu blir ”vår”. Anhöriga blir det lika mycket. De ska ha ett bra minne av sin mammas sista tid hos oss. De ska minnas oss med värme, och framförallt ska de känna att de själva ska kunna få ta tag i sitt sorgearbete i lugn och ro. Att ha sorg kan ibland innebära att det infaller före dödens inträffande, därför ska vi finnas där.
Vi får klippa upp tröjan den boende har på sig, vi vill inte krångla med henne för mycket. Vi tvättar och torkar och gör vad vi kan. Det är svårt för samtidigt märker man på henne att smärtan tränger igenom smärtlindringar och allt när vi vänder på henne. Vi gör det så försiktigt vi kan och vi försöker skynda oss. Ingen ska ha ont.
Samtidigt ordnar den tredje av oss kvällspersonal kvällsmaten ute i köket och håller ställningarna där, allt flyter på extremt bra.
18:00 Kvällsmat. Idag blir det blodpudding och det är uppskattat. Av någon anledning finns det alldeles för lite bröd, och sånt kan väcka den allra sjukaste pensionärs ilska, men inte idag. Alla var så förstående och ingen gick från bordet hungrig. Direkt efter kvällsmat dukar vi av i raskt takt för nu ska alla lägga sig, och helst vill alla lägga sig först. Det finns en liten outtalad intern kamp mellan de gamla om vem som är sjukast, ibland kan det nästan bli för mycket av det där men vi gör så gott vi kan. Alla kommer i säng och alla får vad de vill ha. Fast visst ibland frågar man ”Ska du med tåget?”. För ibland stressas det någon vansinnigt. Det där har man lärt sig att koppla bort, jag har två händer och dom använder jag så fort jag kan. Mer kan jag inte göra. Jobbet gör att man varje dag får prioritera. Dagen då 20 boende kommer vara lika nöjda lär inte infinna sig, och tror man det drömmer man. Samtidigt är det vuxna människor man handskas med, inga barn, och då får man ibland tala till dom som vuxna. Det finns hos vissa gamla en rädsla när dom ska påkalla uppmärksamhet. De har fått för sig att de liksom måste vara extra sjuka. Det där är också en av de saker man behöver jobba med för så ska det ju inte behöva vara. Fast sedan ska man också komma ihåg att alla gamla inte är små rara gummor som virkar grytlappar och lyssnar på Evert Taube. Tro mig, de kan de också!
19:00-20:15 Under denna tid går man lite kors och tvärs och ser till så att dom som vill får komma i säng och att de andra får den hjälp de behöver. En del måste ha hjälp med allt, andra knappt ingen alls, och en del skulle behöva mer än vad de tar emot. Det är känsligt för vissa, och det förstår man ju. Dottern till den sjuka har åkt hem en stund för att byta om. Hon ska komma tillbaka sen, hon vill sitta hos sin mamma. Vi lovar att gå in med jämna mellanrum och titta till henne. Blir det några förändringar ringer vi.
Jag tittar till den boende från och till vilket mina kolleger gör också. Man knackar lite lätt på dörren, öppnar den och lyssnar om man hör andetagen först och sedan går man tyst in. Hon sover hela tiden. Djupa rossliga andetag hörs. Jag tvättar hennes panna med lite vatten, känner om hon är varm. Tittar så hon är ren, och jag känner på benen hur cirkulationen känns. Man gör det man gjort så många gånger men ändå är det speciellt även denna gång. Varje sådan här gång blir unik. Jag tittar på henne och känner vördnad. En gammal kvinna som slitit och arbetat så hårt, nu är hennes liv snart till ända. En av dom som byggde Sverige ligger här framför mig och jag är den som får ta farväl. Det är inte bara ett jobb, det är en ära.
20:15 – 21:15 Den sista timmen på ens arbetspass. Man röjer klart det man inte hunnit, bland annat bär jag ner en julgran som vi talat om att bära ner i förrådet nu i snart 3 månader. Nu när det röjs åker den bort. Henke fick till det idag när han konstaterade att vi var de enda som hade plastgranar som barrade 😀 Fast det beror väl lite iofs på hur de packas också kan jag tro.
Jag röjer upp bland kartonger och annat som ska slängas och plockar ihop dagens skörd av sopor. Det blir en enorm mängd på en dag på en våning som våran. Framförallt är det enorma mängder mat som slängs. Det känns illa, och det får man någon gång ta itu med.
Medan jag kör ner soporna till soprummet gör mina arbetskamrater i ordning en bricka med kaffe och fika till dottern som nu ska vaka hos sin mamma inatt. Än en gång gör vi vad vi kan för att visa att vi är här för hela familjens skull. Döden kan vi aldrig ändra på, den kan vi aldrig hindra, men kanske kan vi i alla fall göra det lite lättare om man inte sitter där med tom mage. Låter kanske löjligt men det är så lätt att man glömmer äta och dricka när man sitter vak. Där måste vi visa vårt deltagande.
När allt är klart går jag och mina kolleger in till den gamla tanten en gång till. Både för att se hur allt är nu när vi ska lämna över ansvaret till natten, men också för ens egen skull. För man vill ta farväl. Andningen på den gamla är tyngre, av erfarenhet vet jag att hon kan somna in när som helst men hon kan också ligga så här länge. Kanske finns hon kvar i morgon, men jag vill ändå ta farväl. Jag stryker henne på pannan och klappar henne på kinden. Jag säger inget högt, för det finns inget att säga. Hon vet, känner jag. Inom mig säger jag, ”Sov nu”, och hon hör det. Hon kan släppa taget nu, hon kan gå vidare. Snart är alla smärtor och ångest borta.
Min arbetsdag slutar med att jag lämnar över rapport till natten. Jag får ”skäll” av en av nattarbetarna för att jag inte klippt mig än, vilket jag skulle ha gjort igår. Har man jobbat ihop i 10 år snart har man fått en speciell form av relation. Just att kunna blanda allvaret med skämten är det viktigaste man kan i mitt yrke, men även att man kan dela på allvaret och skojet. Det kan jag med henne, och lika avslappnad som skämten blir, lika allvarlig blir rapporten om den döende och om allt annat som ska rapporteras.
Jag lämnar huset 21:20. Ännu en dag är gjord, en bra dag faktiskt. Det har flutit på som det ska och man känner där man går i det kalla Göteborg att man gjort någon nytta.
När jag går bort mot spårvagnen kan jag ändå inte låta bli att titta på huset en sista gång och jag funderar på om hon kommer vara kvar i morgon.
Jag tänker på när jag lade henne i söndags kväll. Då var hon ganska pigg och jag fick en kram av henne. När jag lade henne sade hon ”De e så skönt med starka karlar”, vilket hon alltid brukade säga. Det var i söndags det, nu säger hon ingenting. Hon tittar upp ibland och ser på en, och hon vet. Jag hoppas hon inte är rädd och känner sig ensam bara. Ingen ska behöva vara rädd och ensam.
Det klagas mycket på äldrevården i Sverige, och en del av kritiken är befogad. Tyvärr har alla de saker och händelser inom denna verksamhet som fungerar fått stå tillbaka för kvällstidningarnas hysteri med svarta rubriker om vanvård.
Min arbetsplats fungerar inte smärtfritt. Vi har massor med problem att lösa, saker att reda ut och konflikter att ordna upp. Trots detta fungerar det när det gäller och det gör det på grund av professionell personal. För vi är professionella, det visar vi dagar som denna.
För just nu i skrivande stund sitter en kvinna och håller sin mamma i handen. Hennes mamma är på väg att dö. Dottern följer sin mammas andetag och andas på samma sätt. Ibland stannar andningen upp för att sedan återkomma. Dottern vet att hennes mamma snart inte finns mer. Hon känner smärta och hon känner sorg samtidigt som hon känner ett lugn för hon vet att hennes mamma fått all den hjälp, omsorg och omvårdnad som man kan önska. Hon vet också att när hon trycker på knappen som hon har i handen kommer snart personalen komma in genom dörren. Hon har ett stöd från dom. Sorgen kan dom inte lindra, men dom kan stötta och dom kan trösta.
Det är en kall natt i Göteborg, men på ett äldreboende någonstans i staden finns det värme och ljus. Det är det som är Äldrevården, så som den faktiskt är
Walentine Andersson

Det har varit en bra dag, så bra så bara för det kan jag inte sova 😉 Jag kanske redan nu ska ”varna” för att detta inlägg kommer bli ganska personligt, så för er som inte klarar runda ord, gå Hit istället
Jobbet gick oerhört smärtfritt idag och jag hae dessutom lönesamtal med chefen vilket också gick bra.
Så när jag väl kom hem idag kände jag mig riktigt nöjd. Jag fikade med Henke och satt och småpratade lite. En person ringde och vi talade en stund om allt och inget. Ja en lugn dag helt enkel.
Fråga mig inte varför men sedan fick jag för mig att läsa igenom gamla inlägg som gjorts på denna sida, och sånt som aldrig lagts upp. Det är inte första gången man gör det men denna gång började jag från början och jag läste. Det som ganska snabbt slog mig var att, ”Shit vilken cirkus man gått igenom” och sedan började jag garva.
Ja inget sånt där hysteriskt garv som ibland sker på film och som inte slutar förrän någon slår en på kinden, utan det var verkligen ett garv för att jag tyckte att allt jag läste var så förbannat dumt. Det som då fullständigt skrek av ångest var idag ett skämt. Ja allt var ett skämt. Hela jävla grejen var ett skämt och jag skrattade så tårarna rann.
Jag ringde Poppe och väckte honom och garvade, han trodde att jag fått 2000:- i löneökning men istället skrattade jag bara och sade ”Alex är straight”. Jag skrattade inte elakt, jag skrattade inte för att jag drabbats av någon förnekelse utan vet ni vad?
Jag skrattade för att han gjorde slut. Tack Gode skapare för att han gjorde slut!
Vad i helvete har jag gått igenom? Vad är det för sjuk och vriden jävla historia jag vandrat i de senaste åren? och framförallt…
Varför i helvete har jag deppat!?
För er som inte gjort det…
Ta fram kaffe och ett paket cigg (om ni röker) och så klicka på länkarna. Läs och njut, för något mer vridet kommer ni aldrig i hela ert liv få läsa på denna sajt i alla fall.
http://www.walentine.se/archives/2004/05/17/resume-ver-4-mnader/
http://www.walentine.se/archives/2004/06/30/6-frjvliga-mnader/
http://www.walentine.se/archives/2004/06/24/ett-midsommarnattshat/
http://www.walentine.se/archives/2004/06/02/living-in-a-fantasy-del-1/
http://www.walentine.se/archives/2004/07/12/en-pulig-dag/
http://www.walentine.se/archives/2004/10/17/jag-raderar/
Det var en del av det jag skrivit, inte på ens långa vägar allt men en del. Samtidigt när jag läser det blir jag sorgen, jag blir sorgsen för min skull. Jag märker hur extremt dåligt jag mått, och hur extremt förvirrad jag varit själv. Samtidigt ihop med ett helt enormt självplågeri är jag förvånad att jag ens kom ur helskinnad ur detta. För visst har jag kommit ur det! Sen är det lätt att efteråt fråga sig, hur kunde jag och varför gjorde jag så. När man sitter med svaren i hand blir ju alltid frågorna väldigt enkla.
Jag har försökt hata, älska, sörja, hata ännu mer, älska ännu mer och så vidare, men inser idag att jag känner en elakartad form av likgiltighet.
Många har fått lyssna men mest har Joel, Catarina och Katarina fått lyssna och mest råd har jag fått av dom. Kanske har deras bästa råd varit just för att de låtit mig själv komma på saker och ting. Mycket av det som Katarina sade till mig i februari 2004, i mycket av det står jag idag.
Fan jag kan ju flörta igen! Jag är inte rädd att mamman till killen jag flörtar med ska ha intyg på att jag inte har AIDS. Jag är inte längre rädd att han ska ringa dagen efter och ”vara straight”. Jag är inte rädd att världen är Alex längre!
Mitt självförtroende är i botten, men det var det redan innan han kom in i mitt liv. Människor med bra självförtroende och som inte är självplågare brukar inte ta kränkande kommentarer om sin cancer hur som helst.
När jag idag får ett SMS där någon skriver Tuss tar jag det inte som, ”Vad är han ute efter nu”, utan jag tar det mer på det normala sättet, ”Hihi, va sött”.
För er låter säkert detta som en extrem självklarhet, men tro mig, det har det inte varit i mitt liv. För förutom att jag varit rädd för en befolkning full av ”alexar”, dessutom har jag hela tiden dragit till mig nya likadana. Svaga, förvirrade människor som inte vet vilket av de tre benen de ska stå på så därför väljer de just det tredje benet och får ångest efteråt istället och så har Walle stått där och tagit emot, samtidigt som han själv fått smäll efter smäll. Folk har behandlat mig förjävligt och jag har fått be om ursäkt i deras ställe. Det kanske låter som jag vill framställa mig som en martyr, men det är faktiskt exakt så det varit.
Katarina, kommer du ihåg när vi stod på parkeringen och vi talade om detta att älta, skriva och radera. Vi talade om när man är mogen för att göra ditten eller datten. Du sade då att dagen kommer då jag kommer kunna göra allt det där, utan att det kommer kännas. Jag är där nu Katarina. Inte så att jag förtränger, och inte så att jag vill glömma men jag är där nu.
Några fina minnen finns det inte, det tycker jag är synd. Fast han förtjänar inga fina minnen, en person med sådana föräldrar förtjänar inget gott från mig. De förtjänar heller ingen ondska från mig. Någon annan får se till att de får sin dom en dag.
För det som är det viktigaste för mig idag är inte om Alex är gay, straight eller kanske möjligtvist en person som tänder på träd. Det viktigaste för mig är vad det var som hände mig mig den dagen han kom in i mitt liv. Det är just det svaret jag fått idag, för svaret är enkelt och mycket lätt att säga, när man vet det 😉
Henke
Det är Henke det handlat om, och inte Alex.
Jag var 30 år gammal, levde i ett förhållande som av anledningar vi inte behöver gå in på här inte var som det skulle. Jag älskade Henke och jag tror han älskade mig, men det räckte inte. 2 år försökte jag, utan resultat. 2 år samtidigt som man lider av 30års kris och känner sig gammal. Då kommer han,först som någon form av lillebror som jag hjälpte i skola och allt. Sen mer som en vän som man talade med allt om, och sedan resten…
En 18 åring som fick stånd av att vindarna blåste på Vinga. En 18 åring som hade allt det som jag inte fick av Henke, samtidigt som jag sedan kunde behålla Henke. Tro inte att jag inte tyckte om Alex, det gjorde jag enormt men Alex blev den pusselbit i mitt liv som Henke inte kunde vara då. Så jag levde i ett förhållande på tre. En del med den människa jag flyttat ihop med och som jag älskade, och en del med den människa som jag hade sex med och som jag också tyckte om. Mitt liv på 2 blev 3, och det fungerade.
Lägg sedan till ständigt återkommande tumörer, ihop med en mamma som tog allt mer energi, plus ständig orolig ekonomi och saken kanske inte är så svår att förstå. Inte så svår som jag försökte få det till när allt detta startade och som jag skriver om i inläggen ovan. Jag blev som ett fotbollsmål utan målvakt där man enkelt kunde sparka in straff efter straff. Jag inser idag att jag aldrig skulle orkat hålla på som jag gjorde med Alex även om han inte gjort slut. Jag höll på att sätta mitt eget liv i pant, och det är ingen överdrift. Jag var så slut under vissa perioder, jag jobbade alldeles för mycket, jag jobbade samtidigt! som jag behandlades för cancer. Jag slet som ett djur för att få allt att gå ihop. Alla mina pengar lade jag på honom och ingenting på mig själv och detta på en person som jag allt mer inser inte alls fanns där på den plats i mitt hjärta som jag velat ha honom. Den platsen fick han nog mer efter att allt detta startade. För jag vill ju samtidigt rädda Alex. Jag trodde inte på honom ett dugg, hade jag gjort det hade jag ju inte kämpat som jag gjorde. För inte fan hade jag kämpat så om jag trott på honom. Varför skulle jag? Inte fan går jag och tror att varenda kille man legat med nu är helbög och ordförande i en RFSL förening. Nej, den riktiga Walle visste men självplågar Walle krossade allt.
Tro nu för Guds skull inte att jag lägger någon skuld på Alex för det här, det gör jag inte. Anledningen till att jag var ihop, och anledningen till att det höll i 2 år berodde på mig. Att jag jobbade och slet och allt det där är synd, men det är inte hans fel.
Sedan efter att allt slutade hamnade jag nog i något som kan närmas en chock, ja en chock var det. Den blev heller inte mindre när alla lögner och allt skitsnack började, men de få saker jag kunde ta åt mig på, saker som faktiskt visade att det folk sade till mig var rätt vägrade jag lyssna på. Självplågarwalle lyssnar inte på någon eller något som kan få honom att hamna i bättre dagar. Därför började jag inte skratta den där måndagen den 12 juli då jag kom på att Alex smygläste allt som skrevs här genom en proxysajt och gjort så länge och inte sagt det till någon, därför skrattade jag heller inte den dagen jag fick veta att han redan hunnit före mig att berätta för en annan vän, och då ändrat allt till ”Jag trodde jag var gay” istället för ”Jag visste hela tiden om att jag inte tyckte om det”. Jag borde skrattat då, för jag visste ju att han var tvungen att säga så. Att komma och säga ”Hej du, jag levde ihop med en kille ganska länge men jag var straight hela tiden” skulle rimma ganska dåligt ihop med det jag upplevt och det jag skulle berättat. Men som sagt, skrattade gjorde jag inte. Allt som skedde vändes i min hjärna till något negativt för mig. Så funkar självplågeri, och tro mig! Det är förjävligt! Det jag inte insåg var ju just att allt detta var ju det som talade för det jag trodde på.
Så det är en frid jag känner inom mig nu. För genom att lösa de knutar i min hjärna som funnits om honom kommer också andra knutar att lösas. Just känslan av att jag inte bryr mig är skön. Alex får gärna ha flickvän, han får ha barn och husvagn om han vill. Det är likförbannat samma Alex som låg här nere och stönade fram ”Sug lite påren”. Kanske är han straight? Kanske behövde han den där tiden för att komma på det. Inte för att jag tror på den teorin något speciellt mycket men visst kan det vara så.
Det finns iofs en sak som en person sade för ett år och 3 månader sen till mig en kväll som jag tror förklarar så mycket. Det var Charlie som sade, ”När jag åker hit Walle åker jag till mig gayvärld”. Hemma där han bodde och på jobbet snackade man brudar och va cool, här kunde han vara någon annan, sig själv. Charlie klarade av att sammaföra de där världarna. Jag skulle lyssnat och sett mer på honom och hur han kämpade. Det skulle nog hjälpt mig själv.
Så jag skrattar idag för att jag faktiskt börjat se människor för vad de är igen. En del är svin, andra ännu värre svin men däremellan finns det goa killar, goa tjejer, söta killar och en del killar som bara är rent ut sagt Lovely! De där killarna är inte Alex, de kommer kanske behandla mig illa, vi kommer kanske bli ovänner men de är inte Alex.
Så om jag nu med denna vetskap ser tillbaka på allt och tänker på alex, vad tänker jag då?
Tja, patetisk lögnaktigt ashole. Det får ändå bli min slutdom över det hela. Jag är inte den ende han ljugit för, och inte den sista heller men det är skitsamma. Man kan tycka illa om någon utan att hata någon, och det är väl hur jag känner. Samtidigt tycker jag så fruktansvärt synd om honom, för synd om honom är det
Så kommer jag hämnas då, det jag skrivit så mycket om?
Nej, jag kommer inte hämnas. Vad ska jag hämnas på egentligen? En person som är så desperat så han totalt bryter alla moralens regler i sin iver att komma ifrån utan skuld? Ska jag hämnas på det? Kanske skulle jag egentligen tacka Alex och hans föräldrar, de har ju om inte annat förändrat mitt liv totalt. För utan dom hade aldrig Uppropet startat. Utan dom hade jag kanske aldrig kommit till den punkten i mitt liv då jag svor på att Ingen jävel ska längre få chansen att klanka ner på mig för att jag är gay. Nej så någon hämnd blir det inte. Inte om det får fortsätta vara lugnt vill säga, och det känner jag på mig att det kommer vara.
Så kanske är det dags att gå ut i solen igen, jag känner att jag suttit lite för länge i skuggan nu. Kanske är det dags att så sakteliga ta för sig av livet igen. Jag vet att jag är värd fan så mycket mer än att sitta och sörja över något som aldrig fanns och jag vet att tiden läker alla sår. Det har aldrig varit synd om mig, utom om honom. Dagen kommer då han kommer få ett helvete, jag skulle ljuga om jag sade att jag inte njuter lite av den tanken. Fast det som är det viktigaste av allt är väldigt enkelt.
Det sätt jag älskar på är mitt sätt. Massor med människor älskar mig just för att mitt sätt är mitt sätt. Jag är en egen person, speciell, konstig säger en del, men det är likförbannat den jag är. Jag är 34 år och homosexuell. Jag hamnade i en kris när jag var 32 där jag helt plötsligt började skämmas för den jag var och är. Det ska jag inte. För idag fick jag ett SMS där det stod att jag var lovely, ett annat SMS förklarade att jag var som ett troll. Ett telefonsamtal förklarade att jag var underbar, och Henke sade att han älskade mig.
Det är sånt jag ska se åt, inte vad människor som aldrig träffat mig anser om mig. För även i mina mörkaste stunder kan inte ens jag komma bort från det faktum att ingen av dom talat med mig ensam, allt finns sparat i form av kort och mail. Allt finns det vittnen till. De där bevisen kan påminna SjälvplågarWalle hur det ligger till egentligen och då tycker till och med självplågarwalle emellanåt att ”Den där Walle är fan riktigt ok ju, ett sött lovely litet skogstroll”.

Kan ju börja med att säga att jag funderar på att ändå ha reklambanners i min dagbok. Vad spelar det för roll. Om jag kan få 20 cent för det så är jag värd det. Det är ju inte så att det blir några miljoner på det här 🙂
Idag har jag varit ledig, och egentligen inte gjort så mycket. Jag kunde inte somna igår så sista gången jag tittade på klockan så var hon 8 på morgonen. Detta resulterade i att jag sedan sov för länge och allt det man planerat för denna dag gick åt helvete.
Efter det lyckades jag blir asförbannad på hemtjänsten i Borås. Jag ska åka upp och använda stadens stadsvapen runt halsen på dom jävla idioterna (Borås Stadsvapen är en ullsax)
Mamma har blivit beviljad hjälp av hemtjänsten i 2 månader nu efter sin ryggoperation. Den hjälp hon skulle få var städ och handling en gång i veckan. Självklart började de jävlas med en gång. Först vägrade dom ta ut pengar åt henne och då hon inte klarar att gå till en uttagsautomat så fick mamma strunta i den hjälpen och så får jag och grannar försöka turas om.
Sen ringer dom idag och är hur otrevliga som helst och meddelar, helt utan förvarning, att de ska komma i morgon förmiddag och städa lägenheten. Då får mamma veta att om dom ska städa fanns följande krav:
1. En speciell sorts rengöringsmedel
2. Speciella gummihandskar med tyg i.
3. En speciell form av golvmopp som är höj och sänkbar.
Detta skulle mamma ordna tills i morgon bitti alltså, min mamma som inte får gå ut ensam.
Tror ni jag skojar? Nej det gör jag inte. Jag ringde själv till dom och fick det bekräftat. Så den som svarade i telefon där hade inte en av sina bättre dagar kan jag berätta, och sen bad jag henne ta hela skiten till ett varmt ställe där värmen aldrig går ner. Skönt att se att ingenting i den jävla pissdelen av Borås, Sjöbo, förändrats sen man bodde där.
Så nu blir det till att jaga en läkare som kan ordna så jag kan ta ledigt med så kallad enskild angelägenhet. För jag får hjälpa mamma ensam, inget snack om saken. Tack och lov finns det en granne till mamma som hjälper henne också. Det finns goda människor bland de elaka, tur är det.
Resten av min dag gick åt till att handla lite mat och sedan se på film med Henke. Vi valde en gammal ”klassiker” med Arnold, vilket var dåligt men underhållande. Exakt en sådan film man är upplagd för nu.
Borde väl tänka mer och planera men idag orkar jag inte. I Morgon är det jobb från 12-21. Det blir en späckad dag i morgon… först en timme som jag och henke ska sitta med nya schemat, sen en timme på lönesamtal och sedan ska ett förråd röjas ut, ja vidare är ju allt de andra som ska göras också. Jipppppiiieeee!
Funderade idag på om jag var inne i en depression, men kom fram till att jag inte är det. Snarare psykiskt stressad skulle jag vilja säga. Psykiskt stressad om enormt besviken på min omgivning, så kan man nog säga. Men det är ju ingenting som säger att det måste vara så för evigt, eller hur?