Dagbok 16 oktober 2012
 
 
Continue reading →

Den natten älskade vi,
den natten då det var du och jag.
Den natten släppte vi på alla regler,
den natten släppte vi på alla lagar.

Den natten älskade vi,
den natten fanns bara kärleken.
Den natten kysste jag dig,
den natten kysste du mig.

Den natten älskade vi,
och nattens timmar blev ljusa.
Den natten älskade vi,
och lustens kraft gav oss vingar.

Den natten älskade vi,
och vi älskade varandra.
Den natten älskade vi,
och aldrig skulle sorgen komma.

Den natten följdes av en morgon,
den morgonen älskade vi
Den morgonen följdes av en dag,
och den dagen älskade vi.

Den dagen följdes av en natt,
den natten älskade vi 

Sitter och tittar på ett kort på dig. Ett av de där korten som ingen kommer få se. Inte för att det är något speciellt med kortet i sig, men det är ett sådant kort som är du och jag. Det som var Walle och Daniel. Det som en del inte kommer förstå. Dina riktiga vänner har förstått det men de som efter du försvann hittat på en Daniel som aldrig funnits kommer aldrig begripa det.
Jag mår skit Daniel. Jag mår så jävla helvetes fucking pissdåligt just nu. Varje dag är som en baseballmatch där jag är bollen. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Jag tänker ena stunden, ”Nu mår jag lite bättre”, och sedan är jag tillbaka i gråt igen.
Just nu sitter jag i datarummet med dörren stängd. Henke och Mike ser på film men jag orkar inte va med. Jag försökte faktiskt vara social idag, och det fungerade i 2 timmar. Sen orkade jag inte mer.
Jag är så jävla ensam, så fruktansvärt ensam. Mina vänner har redan hunnit tröttna på mig. Förutom Chamilla, Susanna och Helena pratar jag knappt med någon från livet före du gick bort. Jag har slutat ringa också för den delen. Man fattar piken när ingen svarar. Särskilt när man vet att de inte kan gå på toa utan att ta med telefonerna. Jag har insett att jag bränt mina broar i Göteborg, och det hade jag ju gjort redan innan egentligen. Jag ville ju härifrån när vi träffades redan.
Det roliga i det hela är att sedan du försvann ringer jag mindre till alla, men det är väl så att de tröttnade och jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte känna att jag måste försvara min sorg.
En del säger till mig att, ”Nu har det ju gått en månad”, andra säger till mig, ”Det har bara gått en månad”. Jag vet fan inte vad jag ska tro längre
Jag saknar dig så förbannat. Förstår du hur nära inpå livet du kom mig? Förstår du hur det känns att veta att jag var din närmaste anhörig enligt pappren på sjukhuset? Va fan ska jag göra med den informationen nu? Ska jag vara stolt? Ska jag vara glad eller ska jag vara ledsen? Kan du inte bara ge mig ett tecken Daniel, för jag vet ingenting längre. Jag är så jävla trött och utsliten.
Om du sett mig nu, vilket jag tror du gör, så hade du sett mig sitta och storlipa när jag skriver detta. Ögonen rinner, näsan rinner och jag ser ut som ett ledset barn.
Jag är så trött på att vara ledsen, och jag är så trött på att vara så slut i kroppen. Jag vill bara sova. Jag vill sova bredvid dig. Förstår du vad sista helgen gjorde med mig? Förstår du hur det känns när alla bitar faller på plats, då åker du, och sedan försvinner du för alltid.
Jag ligger och kramar din Pippidocka på nätterna. Igår var jag till och med på bodyshop. Jag försökte hitta din lukt, den du älskade men hittade den inte. Jag försöker få något som påminner om dig, men vet samtidigt att jag bara förlänger lidandet.
Du sade till mig att leva Daniel. Du sade till mig att jag skulle leva för din skull. Jag ville inte men valde livet i alla fall och nu är du inte här.
Allt är bara kaos, allt är bara så jävla helvetes fucking skit.
FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN
Visste du när du somnade in att jag älskade dig? Kände du det? Visste du hur mycket du betydde för mig?
Du skulle ju va här nu för fan! Du skulle ju vara i Göteborg! Vi skulle ju kanske sett på film idag? Eller gått ut? Eller myst, eller gjort vad du hade velat! Du ska vara här NU NU NU NU NU NU NU NU NU!
Jag känner mig så fruktansvärt liten just nu, rädd och liten.
Jag vet ingenting längre. Jag vet bara att jag inte vill vara ensam mer, och jag har aldrig någonsin i hela mitt liv känt mig så jävla ensam som nu. Mitt enda sällskap på nätterna är din pippidocka. Jag har sån ångest när jag vaknar efter någon timme så inte ens Zuzzi vill vara hos mig. Jag vaknar och gråter som ett barn. Sedan gråter jag för att jag bara vill sova mer.
Jag är så trött Daniel och jag saknar dig så mycket. Jag vill bara du ska stå i mitt kök och jag vill gå fram till dig, lägga armarna omkring dig bakifrån som jag brukade och sen luta huvudet mot ditt. Så som vi gjorde. Då när det bara fanns du och jag i hela världen.
Förlåt mig Daniel, förlåt mig för att jag inte är stark längre, men du tog med dig min kraft när du försvann.
”Utan dig är jag halv Walentine”, skrev du en gång.
Du hade min halva Daniel. Nu är jag halv.
 

 
 

Taget den 11 augusti 2012

Går omkring på Trädgårdsföreningen. Har inte varit här sedan vi var här i somras med din syster och systerson.
Funderar och tänker och jag låter tankarna fara omkring fritt. Du mådde bra här då. Vädret var strålande och du såg fram emot kvällen då vi skulle dela lite vin ihop. Det var en bra dag på alla sätt, och du var så vacker.
Jag tyckte så mycket om dig där. Jag kommer ihåg när du satt på den där stenen och såg så lugn ut. Jag kommer ihåg att jag tog ner kameran och bara såg på dig. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att jag ville skydda dig mot allt det jobbiga.
Och nu…

 Taget den 11 oktober 2012

Stenen finns kvar, men det gör inte du.
Jag gick förbi den och det var som en kniv som stacks rakt in i mitt hjärta.
Jag satte mig på stenen och tårarna kom igen. Hur kan man sakna någon så mycket?
Förstår du vad du gjorde med mig Daniel? Förstår du hur du blev en del av mig? Förstår du hur jag ville ha dig i mitt liv?
Stenen var kall nu, liksom världen känns kall. Jag vet inte hur jag ska gå vidare nu. Jag vet inte hur mitt liv ska bli eller se ut. Jag känner mig så vilsen och så rädd. Så liten i den här världen.
Det har gått en månad, och sorgen känns inte bättre. Saknaden är lika stor, och minnena av dig är fortfarande så smärtsamma för de påminner mig om att du inte längre finns hos oss.
Gud vad jag saknar våra samtal. Gud vad jag saknar att få känna mig speciell. Gud vad jag saknar den kärlek vi inledde de sista gångerna du var här.
Läkaren sade att du satt mig som närmast anhörig. Förstår du hur det känns? Förstår du hur nära du känns mig?
Jag älskade dig Daniel. Jag älskade dig så mycket. Jag gick genom eld och vatten för dig, och idag känner jag att jag skulle göra om det. Den tvekan jag kände när du gick bort finns inte mer. Kvar finns nu bara min kärlek till dig.
En månad har gott. En månad har passerat tills du som förändrade mig försvann.
Älskar dig, saknar dig och vill se dig igen
Din för evigt
/Walentine

 
 
Dagbok 10 oktober 2012
 
 
Continue reading →

 
 
Dagbok 10 oktober 2012
 
 
Continue reading →

Känns som att jag faller allt snabbare.
Vill bara krypa ihop och sova mig bort.
Bort från världen,
bort från ångesten
Är så fruktansvärt trött
Är så fruktansvärt sliten
Är så fruktansvärt ensam

Hej Daniel

Sitter på Petterssons i Göteborg, du vet det där fiket vi var på när du köpt dina skor. Det är ganska lite folk här nu vilket är skönt för jag mår inte så värst bra.
Vilken helg jag haft, så fylld med känslor och intryck. Du vet ju hur jag är och just nu flödar hjärnan över av alla tankar jag bär på och som behöver redas ut. Det brukar ju ta ett tag, men sedan brukar ju hjärnan min lugna ner sig tills nästa omgång tankar flyger över en.
Din familj var så underbar Daniel. Du skulle sett mig i fredags, jag satt bara och såg på dom och några från byn och jag njöt. Vilka underbara människor! Varför sade du aldrig det!? Varför berättade du inte att Storjenny har lika rå humor som jag!? Din pappa är ju dessutom hur mysig som helst! Det var mycket du inte berättade, och annat som du berättade.
Begravningen var väldigt jobbig och den var jobbig på många sätt. Först givetvis för att du faktiskt begravdes. Jag kom med Jenny och Jennie ganska tidigt till kyrkan och det gick bra i början. Jag stelnade till när jag såg din kista stå där men kunde behärska mig. När sedan Nadia kom bröt jag ihop totalt. Slängde mig om henne bara och fick världens kram.
Nadia ja! Vilken underbar tjej! Så rolig, så omtänksam och så klok.
Jag är faktiskt lite förbannad på dig för att du inte berättat mer om dina vänner, men det var ju sån du var. Det som bara är så sorgligt är att du inte verkade vilja förstå hur bra det kunde blivit om alla vi träffat varandra. Jag kommer så bra överens med dom, och dom verkar gilla mig med. De hade inte varit annat än glada för din skull, och det hade du gillat. Det vet jag.
Begravningen var också jobbig för när jag satt där i kyrkan så kände jag mig så ensam. Jag tittade på kortet på dig på kistan, ett kort vi tog här i Göteborg, och plötsligt kom det så mycket tvivel över mig. Hade allt mellan oss varit en lek bara? Hade allt varit på skoj?
Jag fick nästan panik där jag satt för aldrig tidigare hade jag känt hur viktigt det var att det som funnits mellan oss faktiskt var på riktigt. Efter det att du försvann är det många som gjort om dig till något du inte var. Så blir det ju alltid när någon går bort, men jag har försökt att inte göra det. Jag klarar inte av att bara höra hur glad du var jämt för om du varit så glad jämt hade du ju funnits kvar hos oss idag.  Nu kände jag plötsligt ett sånt tvivel i allt och det skar så i mig. Jag ville ju att den Daniel jag känt/kände var den jag lärt mig älska, på gott och ont. För så är ju vi människor. Ingen av oss är bara goda, vi har alla olika sidor. Det är ju det som gör oss till människor. Du vet ju om någon att jag kunde ifrågasätta dig, rejält ibland dessutom, men visst var det också det som gjorde vår relation så speciell, för jag fick ju göra det.
Jag vet ju att många undrat vem sjutton jag var och är, och plötsligt så störde det mig något enormt. Det var som att den Daniel jag känt inte fanns, eller hade funnits och det gjorde mig så förvirrad.
Den känslan satt kvar tills på lördag och sedan på söndagen då jag träffade din läkare men där om jag aldrig fått någon bekräftelse innan så fick jag det då. Det enda jag kan säga där är tack Daniel för det. Det värmde mig något enormt ska du veta. Det och din familjs fullständigt öppna armar gjorde helgen så speciell för mig.
För det gör också att jag nu kan sörja dig utan tvivel och funderingar på vem vi var, vem du var och vad vi var. Jag vet det nu, och jag ser det nu. Därför skiter jag i vad andra säger och tycker och tror. Jag vet, du vet och vi visste. Det är det viktiga. Jag vet att du inför vissa inte direkt talade väl om mig, men jag vet varför och jag förstår dig faktiskt. För jag har fått så mycket bekräftelse på att det var äkta.
Fast sorgen efter dig blir inte lätt. För saken är den Daniel att jag hade ju räknat med att ha dig i mitt liv. Jag hade räknat att skriva historia med dig, oavsett hur den sett ut. Jag hade ju räknat med att du skulle bli göteborgare. Jag hade helt enkelt räknat med att du skulle bli en del av mig.
Jag har suttit och läst en del gamla loggar från oss sedan jag kom hem. Nu ska jag inte läsa dom igen för jag behöver inte göra det mer, men där fick jag mer svar på samma sätt som jag fick svar i helgen. Du och min relation var unik, väldigt unik. Jag vet Daniel att du för många inte erkände det. Jag har fått höra de mest bisarra saker men jag vet varför, och därför tar jag inte åt mig.
Nu kommer jag som sagt inte läsa loggarna mer, för det behövs inte ältas mer nu. Jag har de svar jag behöver, och jag behövde heller inte leta speciellt länge.
Sedan har jag minnena med dig, det vi gjorde och det som hände. Jag vet att det som skedde här var äkta, för det fanns aldrig någon press på att det skulle ske. Det fanns inga måsten eller krav. Jag vet att det vi hade var speciellt, och det visade du ju.
Denna blogg besökte du bland det sista du gjorde. Du lämnade mig inte, du fanns där. Vi fanns där. Om din envishet inte varit så stor så hade saker kanske varit annorlunda, men du var envis och stolt. Jag tror också att jag vet varför du åkte tillbaka till Umeå, och jag vet varför du sade en del saker som jag och andra då inte kunde förstå. All denna förståelse gör att det är enklare att älska dig, och det känns renare att älska dig. Det gör inte smärtan mindre, men den gör den lättare att bearbeta. Smärtan finns bland annat i att jag sade att om du åker så kommer det sluta på det sätt som det gjorde. Det kommer jag aldrig glömma, och det är en av de saker som gör allt så sorgligt och samtidigt overkligt.
Kortet som stod på din kista tog jag i augusti. Samma kväll som det kortet togs tog vår relation en annan vändning. Det var den kvällen du satte dig på knä på golvet framför mig i köket och samma natt förändrades fler saker.
Ja, allt faller på plats, men samtidigt lämnade du den viktigaste frågan kvar: Varför Daniel?
Varför gjorde du det du gjorde? Varför utsatte du din stackars kropp för det du gjorde? Dom svaren kommer vi aldrig få fullt ut helt besvarade, men kanske har vi delvis dom svaren också.
Nu börjar en ny tid, och detta blir svårast att skriva. Nu börjar en tid då man ska vänja sig vid att inte ha dig här. Jag har haft dig så i mina tankar dygnet runt sedan dagen du lämnade vårt jordeliv. Nu ska man vänja sig vid ett annat liv, och man ska vänja sig vid ensamheten igen. För du fick mig att känna allt annat än just ensamhet. Fortfarande kommer känslan av att allt är overkligt över mig, och den kommer också sitta kvar ett tag, men det får ta den tid det tar. Tillsammans med dina vänner och din familj kommer vi alla få försöka läka såren efter dig, och hitta ett liv där du inte finns kvar. Det kommer bli svårt, men det måste gå och det känns bra att veta att man kan göra det tillsammans.
Sedan är då frågan hur mitt liv kommer bli? Det vet jag inte, men jag lovar dig en sak Daniel. Jag ska försöka göra något bra av det. Jag ska försöka göra något av mina drömmar, och jag ska försöka göra något bra för världen.
Jag kommer aldrig glömma dig. Jag kommer aldrig glömma den där pirriga känslan jag kände för dig i början, och jag kommer aldrig glömma att den pirriga känslan gick över till glädje när du ringde. Jag tänker så ofta på hur glad jag blev av dig, och din röst.
Jag kommer aldrig glömma kvällen du sade ”Jag älskar dig Walentine” första gången och jag kommer aldrig någonsin glömma vår första kyss.
Jag kommer heller aldrig glömma dina demoner och jag kommer göra vad jag kan för att hjälpa att andra kommer få hjälp på bättre sätt. Jag kommer göra vad jag kan för att fler människor ska få känna trygghet istället för ensamhet, och jag kommer göra det på grund av min kärlek till dig. För jag älskade dig Daniel. Förstår du hur skönt det är att säga dom orden och veta att den kärleken var besvarad. Jag säger det igen: Jag älskar dig Daniel.
Farväl älskade underbara du. Farväl du underbara människa. Du som fick mig att köpa röda skor. Du som fick mig att älska och du som fick mig att känna kärlek. Vi hade en resa ihop inte likt några andra, men det var vår resa. Vår resa var bland berg och dalar, men också en resa på kärlekens väg. Det var en resa jag aldrig gjort med någon innan och jag önskar så att den fick bli längre. Nu blev det inte så och för det blöder mitt hjärta, men det brinner samtidigt för dig, och inom mig kommer jag alltid ha en plats för dig. Inom mig kommer alltid du finnas.
Jag älskar dig Daniel, och vi kommer ses igen bland stjärnorna.
/Walle

 
 
Dagbok 6 okt 2012
 
 
Continue reading →