Ok Danne, du får sluta nu. Kom tillbaka, du fattar ju själv att det här inte fungerar längre. Nu har du varit borta i 10 dagar och liksom ingenting fungerar.
Vad gjorde du med mig? Hur kan en person komma en så nära som du gjorde, och sen drar du bara! Med halva mig med dig!
Kommer du ihåg kortet här föressten? Du tog det när du åkte hem från frissan. Du var så glad över att ha fått klippt dig och skickade ett mms från bussen. Självklart med förklaring om att kortet inte blev bra, du hade int tid att ta flera etc etc, men så lät de ju alltid. Jag tycker du blev fin, fast de tyckte jag du va jämt.
Nej, kom hit nu och så struntar vi i att tänka på det som varit de senaste 10 dagarna. Låt dom vara en sån där mardröm man kan vakna av och som man inte riktigt vet om det är sant eller inte. Det här kan ju inte vara sant så då måste det ju vara en mardröm.
Jag klarar inte mer Daniel. Jag dog med dig känns det som. Du blev jag, och jag blev du, förstår du inte det. Är det någon egentligen som förstår hur nära vi kom varandra? Är det någon som förstår hur du slet sönder mitt hjärta när du försvann? Du var jag Daniel, fattar du det!
Jag kommer ihåg första gången vi pratade med varandra och hur det kändes redan då som att ingenting i mitt liv skulle bli som vanligt igen. Det stämde. Det var inte lätt alla gånger. Herregud vad jag oroat mig för dig! Herregud vad arg jag varit på dig och besviken, men släppa dig kunde jag inte. En del tyckte jag skulle göra det, men jag kunde inte. Du var ju Danne för fan ju! Min Daniel! Min Tuss! Det handlade inte om pojkvän eller inte. Det handlade inte om vänskap eller inte. Det handlade inte om polare eller inte. Det handlade om allt och inget, mest och minst, högt och lågt.
Ja, det är antagligen några som skulle tycka att vår relation var högst märklig men vet du vad Daniel. Fuck them! Jag skiter i vad de tycker och tänker. Jag älskade dig, och jag vet att du älskade mig. Hur kan jag veta det? Jo för det sade du till Gud och alla människor. Du sade det hela tiden, och du visade det. Du visade det mer än du egentligen själv ville erkänna det ju, och nu är du bara borta.
Nej nej nej, det kan inte vara så. För du sade till mig att leva Daniel. Du sade till mig att livet var värdefullt! Ja men lev då!
Jag är så trött på att gråta, och jag är så trött på att känna mig så jävla tom. Jag vill ju för fan bara ringa dig ju, jag vill ju höra din röst igen. Jag vill ju krama dig! Jag vill hålla om dig när vi ser på TV. Ja, jag står fan ut med dina snarkningar bara du kommer hit. Det gör ingenting om du slår till mig i sömnen igen. Det var ju faktiskt bara två gånger som jag vaknade av att en Danne slängde sig över mig i sömnen och man fick ett finger i ögat eller nåt. Det gör inget. Jag har två ögon. Det gör ingenting att jag inte fick plats med mina saker för att du skulle ha hela Bodyshops sortiment framme samtidigt. Jag kan köpa ett skåp till! Dessutom tror jag min astma mådde bra av din hårspray faktiskt, och det gjorde ingenting att du använde en halv burk om dagen. Fattar du inte att alla de där sakerna som var så mycket du, det är dom jag saknar så förbannat.
Jag är så jävla rädd Daniel för jag vet inte hur livet ska bli nu. Jag vet inte hur jag ska orka, och hur jag ska ta mig från A till B. Jag är totalt slut psykiskt. Jag är slut mentalt och jag vet fan ingenting längre. Hjärnan går på mig hela tiden, men det är ändå ingenting som fungerar. Jag kan bli sittastillande i en timme och bara tänka, men har ändå inte tänkt. Sorg kallar väl en del det, jag kallar det bara kaos. För det är ett kaos jag lever i just nu. Ett kaos som jag inte klarar av. Just nu skulle vi varit i Umeå. Din lägenhet skulle ha varit klar. I morgon skulle vi flugit ner till Göteborg. Det är hela tiden dagar och planeringar just nu som vi skulle gjort och vad som hände veckan innan är något jag får bära som fråga i resten av mitt liv. Varför tänkte du på mig det sista vi vet att du gjorde? Varför ringde du inte? Hade du dockan där hela tiden? Varför var du inne på walentine.se 20 gånger om dagen? När hade vi pratat igen för det skulle vi ju ha gjort! Allt det där snurrar hela tiden, och jag måste måste måste lära mig att inse att svaren aldrig kommer. Du vet att jag hatar att inte få svar på sånt jag undrar.
Jag älskade dig mer än livet Daniel, förstår du det. Dagen då du sade ”Men bekämpa cancern för min skull då”, det blev min vändning. Jag gjorde det för dig då, inte för mig. Nu är du borta och jag är ensam kvar. Du hatade ensamheten och det gör jag med, men tillsammans var vi ju inte ensamma.
Nu gråter jag igen Daniel. Jag vill ha en kram. Jag vill du ska sitta i mitt knä i köket som du gjorde när du var ledsen, men denna gång får du trösta mig. Denna gång behöver jag dig. För jag behövde dig Daniel, på samma sätt som du sade att du behövde mig. Vi behövde varandra.
Utan dig är jag ingenting sade du en gång till mig.
Desamma Daniel.
Jag är ingenting längre
 

 
 
Dagbok 22 september 2012
 
 
Continue reading →

Känner mig tom, och vet inte hur jag ska överleva
Orkar ingenting, klarar ingenting
Ser omkring mig, ser folk leva
Själv orkar jag knappt andas

Det är så tungt, men vet inte hur jag ska handskas med allt
Orkar inte gråta mer, men känner att tårarna finns där
Vill bara skrika, men orkar inte ge mig kraft till det
Vill somna in, och vakna när helvetet är över

Smärtan i mig värker så förbannat
Saknaden i mig sårar min själ
Sorgen i mig river öppna sår

Det enda som brinner är min kärlek till dig.
Den du tog med dig in i döden.
Den du för alltid kommer ha

Försöker jobba, men det går int. Allt står liksom still. Pratar två personer med mig samtidigt tappar jag koncentrationen totalt. Känner mig fullständigt vilsen. Skulle varit hemma idag med inser jag. Mår inge bra alls har jag insett

 
 
Dagbok 20 september 2012
 
 
Continue reading →

Försöker leva ett liv.
Försöker hitta nån glädje.
Försöker förstå.
Försöker komma igång.
Försöker le.
Försöker hitta mening.
Försöker finna en väg ur helvetet.
Försöker överleva.

Exakt där du står där Daniel på bilden, exakt där, stod jag den 12 september klockan 16:10 när jag fick en fråga på telefonen om du var på väg ner till mig. Det var du inte.
En vecka har gått. En jävla helvetes vecka som jag hatar. Jag hatar den, hatar den, HATAR DEN!
Du dog på vår bröllopsdag Daniel. Fattar du det? Fattar du att den dagen du själv valde för att Londonresan skulle bli som en bröllopsresa, det var den dagen du försvann från oss. Fattar du hur mycket saknad du lämnat efter dig, hur mycket kärlek som finns runt dig och hur mycket sorg vi bär på nu?
Jag är så arg på dig. Jag är så arg för att du envis som en åsna vägrade lyssna på mig och andra. Jag är så arg för att du inte längre finns kvar.
För jag vill ju du ska finnas här för fan! Herregud! Planet jag skulle åkt med idag lyfte för några minuter sedan från Arlanda! Vi skulle ju fixa din lägenhet! Vi skulle ju ordna din flytt! Vi skulle ju göra allt bättre! Livet skulle ju för fanbli bra nu!
Jag känner mig så jävla ensam, så ensam i min sorg även om många runt om mig finns där. Jennie, din underbara syster, Jenny, Tommy och Nadia. Alla de som kände dig som jag talat med, som delar min sorg, och som har sin egna. Alla vi är förstörda för vi vet ju alla att det inte behövde bli så här, men du lyssnade inte.
Du ska inte vara död! Du ska för fan leva! Du var ju ung för helvete! Du var ju i början på ditt liv. Du hade ju hittat ditt kall, ditt intresse och det du ville jobba med. Vi skulle ju tillsammans ordna ditt liv så att det blev som du ville. Du sa ju det! Du skrev den 2 sep:

…. Men jag har bestämt mig, alla jävla tabletter och sån skit ska fan i mig inte vinna detta! För är de något jag hatar så är det att visa mig svag. Jag kan ju för fan inte sitta å visa mig svag. Varför skulle jag vara svag?
Precis, så nu jävlar världen ska ni få se på nya tag. Jag sätter nu ner foten å säger hej till de nya livet, men jag kan inte lova att det kommer gå bra. Men jag ska tamefan göra allt i min makt för att det ska gå bra.

Vad fan skulle du tillbaka till Umeå för? Den frågan kommer vi alla få fortsätta ställa oss i resten av våra liv. Varför ville du inte ge dig själv en chans?
Ja jag är arg Daniel, men jag är mest ledsen. Jag trodde inte att man kunde gråta så mycket som jag gjort. Fan ingenting fungerar för mig längre. Jag skiter i jobbet, jag skiter i allt, jag orkar ingenting. Jag vill bara att den där jävla telefonen ska ringa och att det är du som ringer! Jag vägrar acceptera att jag inte får prata med dig igen.
Tror du att bara för att du är lite sur så skiter jag i dig? Nej du, då känner du inte mig, eller det gör du och du visste att jag hela tiden fanns där. Sen kan du sura hur mycket du vill!
Men du får fan inte vara död! Du får INTE vara död!
Jag saknar dig, och saknaden gör så jävla ont. Jag vill bara vakna upp ur den här jävla mardrömmen och ringa upp dig och berätta vad jag nyss drömde om. Fast jag sover knappt, och jag vill ju skypa ju! Jag vill ju sova ihop med dig! Jag vill ju bara att allt ska vara som det var. Jag vill kunna ligga på sidan och se dig på skärmen, trygg och lugn. Eller ännu bättre, jag vill putta på dig för att du snarkar så förjordat!
Jag vill ha dig här! Jag vill sitta med dig i mitt kök som vi gjorde. Alla liter med kaffe, alla cigg, alla samtal och allt vi pratade om. Hur kan du bara lämna mig här?
Du sade att du älskade mig! Du sade att du älskade din syster och din systerson. Hur kan du bara lämna oss här ensamma nu, med sorgen och saknaden.
Jag vill inte, fattar du det! Jag vill inte det här mer.
Jag går och lägger mig nu. I morgon är det DU som ringer mig. Du ringer mig och säger att du saknat mig. Du säger att vi ska höras sen, och du frågar om vi ska skypa. Eller nej, du säger att du vill komma hit!
Gör nu det Daniel, för jag orkar inte en vecka till.
Jag orkar inte leva ett liv utan dig, för du var mitt liv Daniel
Fattar du det! Du var mitt liv!
 

I mitt hjärta tände du ett ljus, ett ljus av kärlek.
I min själ födde du ett hopp, ett hopp om tro.
I mitt väsen födde du en längtan, en längtan efter ömhet.
I min kropp födde du en dröm, en dröm om en framtid.

I min sorg tvingas jag nu komma ihåg, minnena av det svåra
I min förtvivlan tvingas jag inse, att du är borta.
I min ilska tvingas jag nu förstå, att du aldrig kommer tillbaka.

Hela mitt väsen saknar dig, och vill ha dig här igen.

Hela jag saknar dig. Hela jag älskar dig