Aftonbladet skriver idag om Simone Back som efter att på sin statusrad på Facebook skrivit ”Tog alla mina piller är död snart hej då allihopa” också avled av en överdos. Enligt AB reagerade ingen bland hennes över 1000 facebookvänner, och istället hade flera skrivit nedlåtande och hånande kommentarer.
Detta är naturligtvis fruktansvärt och ett enormt sorgligt öde för Simone och för hennes familj, men är det egentligen så speciellt konstigt och annorlunda det som skett?`
Vi lever i en tid då alla uppdaterar informationen om sitt liv hela tiden. Minsta förändring som sker i en människas liv kan vi idag läsa om på FB, bloggar, Twitter och med mera, och även om jag personligen är en person som använder mig av sådant så inser jag också riskerna med mitt användande och hur framtiden kommer att bli, och i detta fallet tror jag framtiden redan är här.
För lika lätt som det numer är att ha kontakt med folk, lika lätt blir det att glömma människorna bakom. Personerna som skriver sina statusuppdateringar blir inte längre mänskliga utan bara någonting som finns där. Det är så lätt att skriva ”Åh nej jag beklagar” när någonting har hänt och sedan har man gjort sitt. Att visa den riktiga omtanken och kärleken är mindre viktig.
Handen på hjärtat, hur många födelsedagar har du koll på idag bland dina vänner om du jämför med hur det var före Facebook? Hur ofta ringer du någon för att fråga hur den personen mår när du istället kan kolla personens statusrad? Den mänskliga och verkliga kontakten är på väg att om inte dö ut så i alla fall tunnas ut alldeles för mycket.
I början på november tog jag bort mitt födelsedatum på FB. Jag gjorde det för jag ville testa hur många som skulle komma ihåg det när det inte poppade upp på en sajt. När jag sedan fyllde år ringde 3 personer varav 2 stycken ringde dagen efter efter att de kollat på på min profil på Facebook och sett han andra kom ihåg det. Tro inte att jag känner mig extra mycket offer nu för det. Så här är det för alla just nu och visst är det sorgligt på fler än ett sätt. Att man sedan har olika bekantskaper med olika människor är en sak. Vissa man har på FB har man också bara sporadisk kontakt med och så är det ju även i det verkliga livet. Jag menar heller inte att man inte kan ta kontakt på FB, men när FB blir ersättning istället för komplement, ja det är då saker blir fel
Ibland kanske det bästa vore att logga ut totalt från FB och istället söka den riktiga kontakten. För ingenting slår just verkligheten. Den virtuella kramen kan aldrig vinna över den verkliga. Den verkliga kontakten är vad vi människor behöver.
Det stod att Simone Back led av depression, och Simone kanske hade tagit sitt liv i vilket fall som helst, men kanske hade hon också levt idag om någon sett människan. Kanske om någon orkat lyfta sig från datorn och för säkerhets skull ha kollat henne så kanske hennes mamma idag inte behövt gå igenom det helvete som hon gör just nu. För det är egentligen inte mycket som behövs. Det är bara att se människorna bland alla ettor och nollor
Ecce Homo!
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ecce homo, facebook, twitter, omtanke, medmänsklighet, kärlek, människor, relationer