Ögonblick

Se mig för här är jag

Ser dig stå där framme. Ditt vackra ansikte, din vackra kropp lyser upp lokalen medan du får de andra att blekna. Din skönhet bländar mig, din utstrålning värmer mig.
Du ser på mig, du ler emot mig. Jag blir knäsvag, och jag ler tillbaka. Jag vill gå till dig, jag vill gå fram och känna på dig men det kan jag inte. För jag får inte nå dig. Dit du är kan jag inte komma. Dit jag är vill du inte gå.
Vänder mig om, känner sorgen komma över mig. Känner hur jag vill känna den där känslan igen. Den där speciella känslan av liv som bara du kan ge. Jag vill så gärna du ska känna samma känsla, samma känsla av välbefinnande, samma känsla av kärlek.
Mina ögon blir våta, men jag bestämmer mig för att inte gråta. Inte här, inte nu.
Vänder mig tillbaka, du är försvunnen. Jag ser efter dig, men hittar dig inte. Du försvann.
Går vidare in, vänner överallt ropar på mig. De vill jag ska komma till dom, de vill komma till mig men jag ser dom inte. Överallt går min blick, den söker efter dig. Ingenting annat är viktigt, ingenting annat än du.
Till slut ser jag dig, längst in står du och ler emot en man. Till slut börjar ni kyssas. Mitt hjärta hugger till hårt i bröstet. Du kysser honom ömt och han svarar kyssen. Jag kan inte sluta se, kan inte sluta lida. Kan inte sluta drömma om att jag fick vara honom. Jag som gett dig allt, men som du aldrig sett.
Till slut bryter jag förtrollningen och jag går, jag går ut i den kalla vinternatten. Kylan inom mig får snön att värma, nedför kinden rinner tårarna.
Varför kan du inte se mig? Varför kan du inte vara min? Varför kan du inte ge mig en chans?