En natt i tårar

Dagbok 29 augusti 2005

Kommer ni ihåg sebbe? Den unga kille jag berättade om i våras som bara fick bli 15 år gammal. En ung pojk som avled i cancer.
I Söndagens upplaga av GP var ett repotage med om Sebastians sista tid i livet. Det är en av de starkaste artiklar jag läst i hela mitt liv.
En arbetskamrat till mig var gudmor till Sebbe och genom henne har haf känt, lidit och sörjt. Hon berättade idag att artikeln var med i GP i söndags och så fort den släpptes på nätet så läste jag den. Sedan dess gråter jag. Jag gråter för Sebbe, jag gråter för att han inte fick fler chanser. Jag gråter för att han med sin enorma styrka ändå inte fick bli vuxen, men jag gråter också för min egen skull.
För jag fick chanserna, inte bara en utan gång på gång fick jag dom. Kanske var/är mitt liv för kaotiskt för att inse det. Jag känner att det är dags att börja lära sig leva. Ett liv kan omöjligt handla om cancer, hjälpa andra, bli nedtryckt av andra och samtidigt se glad ut.
Jag lever! Det är det viktigaste av allt. Det är där jag måste börja.
Det kände jag när jag läste om Sebbe. Jag tror inte och förväntar mig inte att någon annan som inte suttit i samma situation kan förstå det jag känner nu. Det finns så mycket i Sebbes historia som jag känner igen mig i. Smärtorna där fosterställningen är det enda som hjälper. Tankarna, som bara kommer och kommer. Funderingarna på döden och livet. Men sen skiljer vi oss, jag och Sebbe, för jag fick inte bara en utan ett tjog med chanser till. Det är dags att jag försiktigt börjar lära mig det. Ja det är på tiden att jag faktiskt uppskattar det.
Tack Sebbe. Jag önskar jag fick säga direkt till dig att du räddar liv. På fler sätt än du anar.