Jag blir arg, ledsen och förbannad men jag får också mod!

Jag läste om en 16 årig kille idag. Han blev mobbad som liten för att han var annorlunda, när han började högstadiet kom han ur garderoben som homosexuell och blev ännu mera mobbad av sina ”kamrater”. Strax efter att han fyllt 16 år berättade han hemma om sin läggning vilket medförde att pappan blev hysteriskt och det slutade med att pappan bröt kontakten med sin son.
Allt slutade med att 16 åringen några månader senare tog sitt liv. Han orkade inte längre, hans ensamhet och förtvivlan vann över kärleken. 16 år bara, 16 unga år.
När jag läser om sådant kan jag börja gråta. Jag gråter för offrens skull och jag gråter för att jag är så arg. Jag blir arg på föräldrar som leder sina egna barn i döden. Jag blir arg på skolorna som inte tar sitt ansvar för sina elever, och jag blir arg på samhället för att samhället stillasittande sitter ner på sina feta arslen och ser på när homosexuella dödar sig själva. Inte nog med att skyddet från omvärlden är lika med noll i Sverige för den homosexuella gruppen. Att gruppen dödar sig själv verkar inte heller spela någon roll. Ansvaret för sina medmänniskor verkar bli väldigt trubbigt när det kommer till ansvaret för dom som har förmågan att älska på flera sätt än ett.
Därför gråter jag, för jag blir så less. Jag blir så fruktansvärt less på alla som dömer, alla som har åsikter och alla som tror de förstår. Jag blir inte bara ledsen, jag blir förbannad också. Jag blir arg så jag blir svart om ögonen och det är vid dom stunderna jag inser att jag inte på några villkor kan sluta bry mig. För det är ju mig det handlar om!
När man läser runt på ”kristna” sidor och läser allt de ljuger om får man nästan en stroke. Hur ska man kunna diskutera och förändra när man talar med människor som inte kan tänka själva? Som uppenbart missat den ”lilla” detalj i Bibeln att Gud gett dom rätten och egenskapen att tänka själva. Nej, istället kör man med bibelcitat så det visslar om det och diskussionen dör totalt. I nästa steg förbannar samma människor präster som Fred Phelps men de inser inte att de själva är barn till Phelps. Det han säger rakt ut säger dom viskande i lite andra ord. Grunden och resultatet är det samma, förföljelserna mot de homosexuella tar ny fart. Fast Phelps är egentligen inte lika farlig som de ”kristna”. Fred Phelps skrattar man åt, just för hans hysteri. När andra välkammande pastorer talar skrattar man inte, då gråter man inombords för att hat just kan komma som en välkammad gubbe eller gumma.
Det pågår just nu ett nytt upprop mot samkönade äktenskap. Den sista lilla detalj de kan trycka ner oss på gör de nu allt de kan för att aldrig släppa. Det är ”kristna” som startat uppropet och tidningen Världen Idag, vars förebild måste vara Goebbels stil i propaganda, har redan haft med detta upprop två gånger på sin framsida. De jublar och frikykorna ringer i sina förljugna klockor för än en gång kan de med laga kraft sprida hat och hatpropaganda. Ingen kan sedan säga något, för gör någon det viftar man med Bibeln. För vi lever i Europeiska Unionen, en sammanslutning av länder där skydddet av homosexuella inte är lika viktigt som att hat från ”kristna” får spridas, och medan allt detta sker sitter andra grupper och gnuggar händer av lycka. I den gruppen finns nynazister och andra mindre vetande. Dagen har kommit då de ”kristna” och nynazisterna fått en gemensam fiende. Låt oss hoppas att de är av olika kön så de kan gifta sig med varandra.
Undeer tiden dricker homosexuella allt mer, de intar allt mer droger och de mår allt sämre. Över hela landet försöker ungdomar ta sitt liv för att de är rädda för vad omgivningen ska säga, och på för alldeles för många ställen slår, misshandlar och bryter föräldrar kontakten med sina barn för att barnen varit modiga och berättat vilka de är.
Det är Sverige 2006, ett land som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter…
Så inte fan kan jag ge upp nu! Jag måste kämpa, jag och alla dom andra som slåss för samma sak. Kanske ska man starta ett nytt upprop, denna gång emot kristendom, judendom och Islam. Tänk så många som skulle skriva under. Kanske skulle man starta en enorm hatpropaganda emot ”kristna” i Sverige. Kanske skulle vi ta De religiösa symbolerna och göra dom till våra? Kanske skulle vi starta ett krig? Kanske ska hat mötas med hat?
Nej! Det är inte rätta vägen att gå. Istället ska vi sluta upp tillsammans med de kristna som insett att homosexualitet antagligen är en skitsak i Guds ögon. De kristna som insett att det viktigaste är kärleken ska vi ta till oss för den gruppen är stor, varm och underbar. Vi ska inte möta hat med hat, utan vi ska ställa oss där längst fram och kämpa. Vi ska visa att vi inte ger oss. En örfil kan vi ge till föräldrar som inte kan vara föräldrar men sedan ska vi finnas där för deras barn. Vi ska kämpa och vi ska slåss men vi ska göra det för kärlekens skull. Våra vapen ska bli ordet, kärlekens och förståelsen. Vår propaganda ska bli deras, vi ska använda deras egna ord emot dom. Detta är heller inget vi bör göra, vi måste göra det. För annars finns risken att de ”kristna” tar över människans uppfattning om vad en kristen är, och det vore förödande.
Så inte ger jag upp inte, hur skulle jag kunna göra det? Hur skulle jag kunna se mig själv i en spegel när jag tänker på den där 16 åringen som inte orkade längre. Hans död för inte vara helt förgäves. Vare sig han eller någon annans.
Så till er som kämpar emot oss:
Ni har slagit oss. Ni har våldtagit oss, och ni har hånat oss. Nu försöker ni igen, med hat och lögner för det är det enda sätt ni kan kämpa på. Ni har berövat oss så många liv, och ni har berövat oss rätten att vara de vi är. Ni har tagit vårt liv och ni har tagit våra symboler.
Nu slår vi tillbaka. Vi ger oss aldrig, och vi kommer aldrig förlora. För vi har en sak ni inte har, kärleken till varandra och vet ni vad….
Jag heter Walentine Andersson, jag är inte heterosexuell och jag är inte ensam. Ni vinner aldrig!
PRIDE!