En vecka av hopp

Dagbok 8 mars 2007

Oj vilken vecka det varit egentligen när man ser tillbaka. Massor har hänt och massor kommer att ske. Jag ska se Jonas Gardell vilket ska bli helt lovely och jag ska se han…vad heter han nu….hmmmm.. Just det ja…GEORGE MICHAEL! WHOHO!
På en vecka har jag dessutom gått från total känsla av misär till en känsla av något som ändå måste kallas för hopp. Jag är inte framme vid något av mina mål, men en tanke som säger mig att jag faktiskt är kapabel till det har kommit upp och den tanken känns väldigt skön att ha.
Så det blev tvära kast bland känslorna förra veckan. Jag kände i början att allt va skit men sen började det mjukna upp en del och nu känns det riktigt bra. Det är väldigt skönt att jobba några timmar per dag. Även om jag inte kan göra så mycket och inte orkar så många timmar så känns det som att man annars skulle bli totalt isolerad här hemma.
Dessutom har jag fått lära känna en person som jag är så himla glad att jag stötte på! Det går inte med ord beskriva hur skönt det känns att kunna sitta och prata naturlig i telefon med en som är gay, klar med att han är gay och som inte försöker komma på hur han ska slippa vara det. Man borde ju tycka att en person som jag som till emellanåt får veta att jag ska brinna i helvetet för att jag bråkar om min läggning borde ha en stor “gaykrets” men det har jag inte. Oftast brukar mina diskussioner med bögar låta i stil med:
“och så hade vi sex och de va skönt och så va men jag tror inte att jag egentligen är gay Walle”
Så tänk er då känslan när någon kan prata med om kärlek utan att det ska låta som ett Bergmandrama. Då ler man och blir glad. Att kunna höra någon prata om homosexuell kärlek utan att han i nästa stund måste knulla sönder en tjej för att bevisa sin manlighet. Ja, det e lovely!
Dessutom visade denna nya relation att jag faktiskt är en person som kanske är kapabel att skaffa mig relationer med folk utan att vara någon jävla fucking Freud/Jesus/mamma/pappa/mentor/sexlärare. Allt började så fel när jag fick en fråga om jag ville komma på fest. Direkt dök demonen upp i mig och den talade om att jag nu skulle utsättas för ännu en kväll då stadens gemensamma Bögkår skulle skratta åt mig. Direkt började ångesten komma för risken att någon skulle lära känna MIG fanns ju. Här kunde inte osäkerhet och annat gömmas. Här var en person som skulle ha fest och som frågade om jag ville komma för att han undrade. Först ljög jag och sade att jag skulle till Borås men ju längre veckan gick kom tanken, “Vad sker nästa gång då”. Skulle jag ljuga då med? Är jag en bra kompis då? Nej sade jag! Nej sade Katarina och Nej sade Joel. Så på fredagen tog jag modet till mig och berättade hur det var. Hur rädd jag var för nya bekantskaper och varför. Efteråt var jag helt säker på att han skulle försvinna från MSN lika snabbt som man säger hej då! Istället kom följande upp:
Det är ok Walle. Du får ta den tid du behöver. Vi kanske ska ses över en fika istället för på någon stor fest första gången. Mig behöver du iaf inte vara rädd för. Jag kommer aldrig skratta åt dig. Jag känner dig tillräcklig mycket för att veta att du är en bra kille.
Gissa vem som fick tårar i ögonen då och gissa vem som insåg att han stött på en kille som faktiskt verkade väldigt vettig.
Men denna händelse fick mig också att tänka igenom min situation som den faktiskt var. Egentligen var jag inte ensam, men offret Walle ville ha det till det. Jag försökte räkna ut när jag egentligen aldrig haft någon omkring mig om jag velat men kunde inte. Problemet med det hela var att jag såg till fel personer. Jag såg till dom som alltid svikit mig, de som aldrig funnits där och de som ständigt bevisade att de var kräk. Dom såg jag, men jag såg inte alla andra som fanns omkring mig. Denna känsla blev en väldigt “Vakna nu för fan känsla” och det kändes bara så jävla bra! Så därför är jag glad, jag är glad för att en person kom in i mitt liv i exakt rätt ögonblick. Inte en person att ragga på utan en person som jag tror och känner kan bli en bra vän och där en gemensam känsla av att finna till finns.
Jag blev också senast igår och idag påmind om hur jag valde att leva mitt liv innan. En person hörde av sig som inte hört av sig på väldigt länge, vilket har varit lite av hans kännetecken. När ungefär 25 sekunder har gått får jag veta att hela hans liv brakat samman totalt av olika anledningar. Ja det var riktigt hemskt att höra på. Efter samtalet funderar jag på om jag vill bry mig, och om jag framförallt orkar bry mig. Vi bestämde senare att vi skulle höras idag för jag fick under ett tag svårt att inte bry mig. Så ikväll ringer jag 1 gång och 2 gånger och slutligen en tredje gång men svarar behagar inte personen göra. 2 timmar senare bestämmer jag mig för att skita i att bry mig faktiskt. För detta är så väldigt typiskt “det livet”. Man ringer hit och kastar ur sig vilken skit som helst och sen bara PANG så e som om det inte hänt. Tidigare hade jag mer eller mindre dött av oro men nu struntar jag i det och det är en sån sak som jag också måste lära mig, att strunta i saker. Gud vad jag ibland önskar att jag kunde ta Katarinas alla ord och så börja leva efter dom, men då hade jag å andra sidan inte varit jag så det kanske e bättre att jag är den jag är och så sakteliga går framåt i mina egna steg.
Nu ska jag sova, jag ska ju jobba hela 2 1/2 timme i morgon. Innnan jag sover ska jag titta en gång till på George Michael biljetterna hihi
Vet ni! Jag tror att Walle e ganska ok faktiskt. Han är kanske en ganska söt, fjollig fjolla som jag tror har ett ganska stort hjärta. Jag tror att jag ska försöka lära känna honom lite bättre