Monthly Archives: mars 2007

* Jag fick en doktor som lyssnade på mig
* Det är klart att det blir av med George Michael
* Jag fick rätt gentemot försäkringskassan
* Jag ska bli filmstjärna 😀
Jo denna dagen e jag ganska nöjd med faktiskt 😛
P.s Vem vill följa med mig på krogen så jag kan få säga meningen ”Du vill inte vara med i min nya film?” D.s

Nyfiken på vem Walentine är?
Nyfiken på vem han verkligen är?
Nyfiken på hur han ser ut????
Hösten 2007 kommer filmen om Walentine. Ja det är faktiskt sant. Bolaget Koma Film ska spela in en ”bakom” film om den här bloggen. Frågor som ställs är självklart varför bloggar man och vem är Walentine, människan bakom bloggen?
Som av en slump blev herr undertecknad fjolla utvald och vad kul det ska bli! Nu måste jag hårdbanta så jag blir snygg till inspelningen 🙂
Tänk, jag ska få en helt egen film där jag kan få dissa Åke Green samtidigt som jag får hylla allt från Jesus till George Michael och berätta för världen hur snygg jag tycker Idol-Danny är (och Måns).
Walentines Värld – Människan bakom rösten från regnbågens land, snart i levande bilder!
P.s Nej detta är inget aprilskämt, utan väldigt allvar. Vänta får du se. De e ju egentligen inte jag som gör så mycket utan dom. Jag ska väl bara tjöta på som vanligt 🙂 D.s
[tags]Walentine, film, dokumentär[/tags]
Intressant.se

Nu har jag pratat med Försäkringskassan.
Jag får in mina pengar på kontot i morgon.
Haha
Don’t fuck with me 😛

Var hos doktorn. Är fortfarande alldeles för stel för att jobba tyckte hon och har dessutom en 70 % stelhet i ryggen som inte direkt hjälper till när man ska släpa på gamla. Så nu ska jag i 2 veckor arbeta 10 timmar i veckan med allt som inte rör vårdarbete. Är inte stelheten över om 2 veckor ska jag återkomma och sedan blir det då antagligen ultraljud/röntgen.
Så nyss ringde jag mitt jobb och nu sitter min chef och funderar på vart dom ska stoppa mig och hör av sig sen. Så den biten gick ju bra.
Nu ska jag ringa Försäkringskassan snart. Min handläggare är i skrivande stund på rast. Där sitter hon och rör i sin kaffekopp och pratar med sina kolleger. Hon trivs och livet skiner.
Om en kvart ringer Walle….

George Michaels ”An Easier Affair”, är kanske inte av hans mest kända låtar i Sverige men här har vi ju så taskig smak och om jag förstått mig på QX idag är det visst ”Mika” man ska gilla. Då jag inte förstår mig på Mika kör jag vidare med George
Läs dessa textrader:
Here comes one for the ladies
For the ones who love me
To think I thought I could be some kind of family man
I told myself I was straight
But I shouldn’t have worried
‘Cos my Maker had a better plan for me
And I’m dancing with the freaks now
I’m havin’, I’m havin’ so much fun
What you sow is what you reap now
I’ll do my dance with everyone
I’ve been getting too much Sun
(Yes I’m dancin’ with the freaks now)
We’re havin’, we’re havin’ too much fun for them
Look who’s talking Guilty feet now…
Haha, ”Look who’s talking Guilty feet now”. Alla som kan sin George vet varför det är kul.
Shit vad jag dyrkar honom. Han är min idol-Danny och jag är hans Emma 🙂

Jag borde tänka på annat men jag tänker bara på George Michael och hur jag ska kunna få till det så jag kan få se honom igen.
Min George ju!

I morgon kommer det bli en helrörig dag för mig, det känner jag i hela kroppen.
Så här ligger det till…
Försäkringskassan tycker inte längre att en sjukdom där man kryper omkring på golvet av smärta är en tillräcklig anledning att vara borta från arbetet. Dessutom anser dom att mina läkare skrev otydligt på läkarintygen om vad felet med mig var. Att de faktiskt skrivit att jag jobbar inom äldrevården, inte kan gå utan krycka, inte får lyfta och att jag saknar reflexer i benen räckte inte. Jag erbjöd mig att till Försäkringskassan berätta hur stor penis jag har, men det verkade dom inte så speciellt intresserad av.
Detta är problem nummer 1.
Nummer 2 är det faktum att jag nu känner att något är galet i min rygg. Jag har inte ont just nu, men så fort jag gör något känns det som om ryggen drar ihop sig och det är då man vet att vid minsta lilla felställning nu så säger det pang igen. Vad som är fel vet jag inte, men ryggskott är det inte. Jag måste därför ha tag i en läkare som kan hjälpa mig med en remiss till röntgen så att det kan utredas en gång för alla vad som felas med hela skiten. Dessutom måste dom kolla mina fötter som värker allt mer för varje vecka som går. Problemet är bara att det inte finns något att göra under tiden som utredningen pågår. Ingen verkar vilja vara direkt intresserad av att ha mig sjukskriven under tiden och jag vet att går jag tillbaka till jobbet igen kommer ryggen brista på en gång. Då kommer vi också in på de boendes säkerhet. För det är inte säkert när jag ska lyfta dom med lyftbälte och risk finns att jag faller omkull och jag tror inte min chef vill ringa till någon anhörig och säga ”Hejsan din mamma har brutit lårbenshalsen, hon fick Walle över sig”
Detta leder oss in på problem nummer 3…
Vad gör jag om alla säger nej? Det kan sluta med att jag inte får någon ersättning alls för veckorna jag varit hemma plus att jag skickat tillbaka till ett arbete som jag inte klarar. Att skrika Omplacering är faktiskt inte så lätt för min arbetsgivare kan ju inte omplacera mig förrän det finns en diagnos om vad som är fel på mig. Där håller jag faktiskt med arbetsgivaren för annars skulle ju vem som helst kunna komma skrikande och ropa omplacering. Så jag sitter i en jävligt sliten eka just nu och vågorna går höga omkring mig. Jag ser hur vattnet har börjat sippra in i ekan men jag har ett litet triumfkort.
Jag får näring av att jävlas med myndigheter när dom jävlas med mig. De försöker visa sin makt och jag påminner då dom om att dom är där för MIN skull. Dom är anställda för att göra jobbet åt mig, inte tvärtom.
Ändå måste jag säga så hade det varit skönt om man slapp de här just nu. Lite lugn och ro hade inte skadat. Särskilt inte med tanke på att alla säger att mycket av ryggproblemen kommer av just stress, oro och sånt.
Vi får väl se hur det går med allt

Det tog 20 år och man fick vänta och vänta och vänta. Sedan dök han upp på turne, och nu kommer han igen!
Den 29 juni besöker George Michael Stockholm!
Den 29 juni besöker Walentine Stockholm!
JIIIPPIIIEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE

Broccoligratäng med stekt sojafärs
Jävlar va gott de va!
Mums!

Jag var tidigare kontaktperson åt en man i övre medelåldern som jag lärde känna på en gruppbostad där jag arbetade. Mannen är enligt reglerna klassad som förståndshandikappad men egentligen är han inte det. Han är ett offer av den psykvård vårt land hade förr. Hans levnadsöde är fruktansvärt med en far som söp och misshandlade honom, en mor som totalt gick in i religionen och ett samhälle som låste in honom på Stretered, anstalt för sinnesslöa i Kållereds socken, Göteborgs och Bohus län, som det hette. Där blev han misshandlad, utnyttjad och hans värdighet som människa försvann totalt. Efter Stretered fortsatte han besöka västsvenska anstalter, så som det så ofta var förr.
Mannen är egentligen mycket intelligent. Han kan engelska och en del tyska, han kan bättre mattematik än de flesta jag känner och dessutom har han en ådra av konstnärskap i sig som är fantastisk. Hans teckningar och tavlor är underbara att se på. Hans problem är en kronisk manodepression som fått löpa som den velat i honom och det sätter självklart sina spår.
För ungefär ett år sedan slutade jag vara kontaktperson, på pappret, åt honom. Tidsbrist och liknande gjorde att jag inte riktigt kände att jag var rätt person, för hans skull. Trots det har jag emellanåt träffat honom i alla fall då jag anser att man kan göra det för det kan man bjuda på, och idag var det en sådan dag. Jag ringer honom idag och säger att jag kommer och hämtar honom klockan 4. Då märker jag att han är helt manisk och han skriker i telefon ”Jesus älskar mig va? Jesus har hjälpt mig! Jag är frisk nu Jag är frisk nu”. Jag inser att det kommer bli en lång fika för tro mig, ett samtal med manisk människa kan kännas veckolång efter en timme. Precis innan jag ska gå ringer Poppe och frågar vad jag gör. Han är i Göteborg och har tråkigt säger han. Det slutar med att vi bestämmer att ta med oss mannen och åka ut en stund. Mannen blir jätteglad och säger att han vill se havet. Så då blir det havet.
Det är iskallt ute vid vattnet. Vinden skär i en men samtidigt är det så fantastiskt vackert. När vi står där alla tre ser jag att mannen gråter och jag frågar varför han är tårögd. ”Jag är bara så lycklig”, säger han då. Jag klappar honom lite försiktigt på axeln, det där med kroppskontakt har han svårt för så man får gå varligt fram och säger bara, ”Bra” och ler emot honom.
Väl hemma igen tar vi oss en kopp kaffe för att värma oss, mannen berättar för oss om sitt liv och som Stretered. Han kommer alltid in på Stretered. Där slog dom honom, där tvingade de äldre pojkarna honom att göra saker, där struntade personalen i honom. Sedan kommer vi in på Lillhagen avd 10 där han bodde i omgångar. Lillhagen som var så otäckt och så stort men som hade väldigt god mat.
När det är dags för mannen att gå följer jag honom till hallen. Jag ser att han är nöjd med eftermiddagen och det känns bra. Det sista han sedan säger till mig i dörren blir på stammande svenska, ”Walle, du är den enda familj jag har” och sedan stänger han dörren. Då kommer tårarna på mig samtidigt som jag känner mig glad. Jag känner mig som en god människa som en eftermiddag som denna gjort livet lite roligare för en man som saknat så mycket roligt i sitt liv.
Efter en liten stund kommer Poppe fram och frågar varför jag är tårögd. Jag ser på honom och säger ”Jag är bara så lycklig”. Poppe går fram och ger mig en puss på munnen, ”Bra” säger han och ler.