Kyla

Dagbok 5 mars 2008

Oj det gick snabbt! Det tog bara 5 timmar från det att jag klickade send från gårdagens dagbok innan nallen gick varm från arbetskamrater och andra. LOL jag visste inte att jag framställt mig som SÅ gay 😛
Nu är ju saken den att jag inte har några som helst idéer eller annat när det gäller DEN saken. Såna där känslor går över och jag har ingen lust att bli depp eller nobbad igen. Nej, kärlek är för andra. Jag har Suzzi och hon ligger så sött bredvid huvudet på mig på nätterna och det räcker.
Efter år och år av besvikelse, utnyttjande och förnedring så är jag numera van att ta känslor för andra och just bara trycka undan dom. Efter ett tag ”glömmer” jag att de fanns där och jag kan gå vidare.
Jag är inte dummare än att jag vet att jag för varje gång blir lite mer bitter och lite mer depp, men det är för sent när det gäller kärlek för mig. Jag är för gammal för att försöka hitta någon att hålla om, krama eller älska. Sånt är för andra.
Walle älskar man, tills man träffar honom. När man sedan gjort det, glöms han lätt bort.
Nej, mitt liv är inte ljusare idag än det var för 2 månader sen. Mitt beslut om 2008 står fast och ingenting kan ändra det. Jag går varje dag om i en dimma, försöker hitta den där anledningen till att gå upp. Oftast är det Zuzzi eller Zazza som får mig att kravla mig upp ur sängen. Mina katter är det enda jag har som älskar mig villkorslöst, jag behöver inte vara någon annan än den jag är inför dom. Allt annat är borta. Jag är borta.
Just nu genomgår jag en strålning igen, en strålning som antagligen ser ut att bli cellgiftbehandling senare. Saker ser inte kanon ut, men heller inte skitkassa. Allt gick väldigt fort detta gång, men det är lika bra. Det kommer ju inte som en chock direkt.
Det finns en fördel mot andra gånger. Denna gången står jag ensam, och dör jag, så dör jag ensam utan att vara besviken. De människor jag idag har i mitt liv älskar jag, och jag tror de älskar mig, men min ensamhet sitter djupt.
Som sagt, det är för sent för mig, men jag önskar alla andra all lycka jag aldrig fick.
Så mitt liv är väl ungefär som det alltid varit, bara lite sämre. Jag tar en dag i taget, funderar och tänker, och sen lägger jag mig, sover, åker till jobbet, åker hem, funderar och går och lägger mig.
The story of my life
Men ibland där emellan gråter jag. Då saknar jag den Walle jag aldrig fick bli, eller del Walle som finns där inne men som inte längre vågar sig fram. Då känner jag den där längtan efter ett liv som aldrig kom igång. Men sakta men säkert trycker jag undan det, istället kommer kylan och likgiltigheten över mig.
Det är så mitt liv ser ut, och så som det kommer vara.