Att få växa

Dagbok 25 juli 2011
 

Söndag har blivit måndag och jag borde sova. Ska upp snart igen för arbetsdag nummer 8 i rad.
Det har varit en tuff vecka där jobbet tog mer på mina krafter än vad jag trodde de skulle göra. Fötterna är helt slut efter middagen i torsdags och jag har mer ont än någonsin innan. Fast det har å andra sidan lett till att läkarhelvetena äntligen börjat agera. Efter år av tjat har de insett att det inte räcker med sjukgymnastik här, utan det är något annat. Vad vet jag inte än, men blodprover är tagna och remisser är skickade så nu får vi se.
Helgen blev konstig, händelserna i Norge sätter sin prägel även om man inte vill eller tror att de gör det. Alla pratar om det, och alla har hört något extra förutom det du själv hört.
Fast själv har jag också gått omkring i den där dimman som jag känt mig i den senaste tiden. Det är som om inget runt om mig spelar någon roll längre, och när det gäller jobbet ser jag det enbart som förnedrande.
Jag har insett en sak, jag har aldrig fått växa i mitt yrke. Det får man inte hos oss. Du ska göra det du är anställd som från början, och får du andra idéer kan du dra åt helvete. Det är min arbetsgivares melodi.
Tänk så många som kommit, gått om mig och försvunnit. Tänk så många gånger jag som den ende i arbetsgruppen velat vara med i projekt eller annat och sen fått nobben, och sedan har det slutat med att jag ändå fått ta över skiten sen när folk inte klarar av det.
Tänker på bosa..
Chefen sade att de behövde någon som…
1. Kunde data…CHECK!
2. Kunde skriva… CHECK!
3. Vågade tala inför publik…..LOL CHECK!
Men fick jag det? Nej då, tre andra togs ut, och sedan slutade en, och sedan en annan men inte fick jag det inte. Nej, jag skulle och ska hållas nere. Så här har det varit hela tiden, och det är väl när man ser tillbaka på det inte konstigt att man varit så bitter som man varit egentligen. För Bosa var inget undantag, det var en regel i hur jag blivit behandlad.
Idag är jag kulturombud, brandombud, schemaansvarig tillsammans med en annan, vice kvalitetsombud, elombud med mera. Lägger man sedan till att det oftast är jag som av någon oförklarig anledning ofta hamnar på de möten där jag inte är ansvarig så kan man lugnt säga att jag har ett jävla ansvar.
Fast ändå inte för mina chefer har noga och mycket ansvarsfullt sett till att inget ansvar direkt läggs på mig där det betyder något. Att jag har ungefär 70% av ansvarsområdena beror mest på att ingen annan vill ha det. Kulturen är en sådan sak. Ingen annan bryr sig direkt så då kan Walle få det. Att cheferna inte bryr sig heller direkt blir ju smärtsamt uppenbart när man tänker på att ingen av dom visat sig på en aktivitet på hela året förutom de två sista i juli. Innan det såg man inte skymten av dom. Men va fan, inte ska väl någon som står och fixar/lagar våfflor till 74 boende har stöd av sin chef heller…
Nej, man har medvetet lagt allt som inte är viktigt på mig, och sedan har andra fått växa och jag min dumma idiot har accepterat det, tills nu.
I morgon ska jag på anställningsintervju. Det är ett jobb som är så långt från äldrevård man kan komma. Chanserna att jag får det är inte direkt stora, men de är heller inte mindre än för någon annan så jag tänker göra mitt bästa. Vidare ska jag också i morgon ringa ett samtal till en chef för en helt annan division innan kommunen. Där behöver dom folk, och där har någon lagt ett gott ord för mig.
För jag behöver växa lite. Jag har tröttnat på att torka skit helt enkelt. Jag älskar mina boende, och jag älskar äldrevården, och jag älskar att göra gamla människors sista tid i livet den allra bästa, men jag har insett att jag kommit till vägs ände med det jag gör nu.
Efter sommarens bravader som slutade med att jag sade upp mig har inte glädjen kommit tillbaka. Det är en pina att gå till jobbet, en ren pina. Det är en pina att behöva se och träffa människor som inte gjort annat än medvetet hållit mig tillbaka. Det är dessutom nästan komiskt att tänka på att jag har en uppsägning i plånboken som min chef skrivit under.
De skyller på mitt temperament, men de vet lika väl som jag att det där är rena skitsnacket. Ja, jag kan bli oerhört förbannad, men jag börjar inte dagen med att vara det. Jag inleder inte ett problem med att vara det, men jag blir däremot ruskigt förbannad när saker inte sköts som de borde göra.
Som när man får veta att ens högsta chef ska ha ett möte med en godman, om mig. Fast ingen talar om det för mig, utan man ska göra allt i smyg. Då blir jag förbannad, riktigt förbannad och det är det som cheferna säger att jag faller på. Fast det jag faller på är egentligen det faktum att jag inte bara backar, ber om ursäkt och gömmer mig i ett hörn.
Så det är dags för mig att växa lite, att komma ifrån den här barnstolen och göra lite av det som får mig att känna mig som en hel människa igen, och vet ni vad? Den dagen jag hittar ett annat jobb så kommer det märkas på jobbet, och det gör mig stolt över mig själv.
Nu ska jag sova. I morgon ska jag förutom att jobba också skriftligen anmäla hela överförmyndarnämnden i Göteborg för oansvarsfullt arbete där en huvudman (en boende som har godman) blivit mycket illa behandlad och där Överförmyndaren inte gjort ett skit.
Så som sagt, don’t fuck with me!
Jo föressten, jag fyller 40 om 6 månader. Jag har varit anställd i GBG sedan 1998 men jag är inte över 20 000 på en heltid än.
En del säger att jag nästan är mobbad….