Monthly Archives: november 2012

Idag skulle du fyllt 42
Tänker på dig idag och saknar dig. Saknar det vi hade, och det vi skulle fått.
Saknar det som var mitt liv, och som på så många sätt var det enda liv jag någonsin haft och kommer få.
Jag var lycklig med dig, och blev olycklig utan dig.
Livet är inte rättvist men snart ses vi igen
 

Klockan är redan morgon, och jag sover inte. Kan omöjligt somna idag, men jag får väl skylla mig själv.
Jag hörde dig prata idag Daniel. Jag hörde på det där radioprogrammet som du var med i, och varför jag var så dum så jag lyssnade på det vet jag inte, men det var rent idiotiskt. För jag är självklart inte redo för det än, inte på långa vägar. Det var så fruktansvärt smärtsamt att höra din röst, och det blev inte bättre av att höra det du pratade om. Jag tänkte så på det vi pratade om, och hur dina tankar och känslor då brukade låta. Jag tänkte på alla våra nätter och dagar i telefon, på skype, och här i Göteborg.
Jag önskar så Daniel att jag hade bättre självkänsla. Jag önskar så att jag kunde ta åt mig av det som vi hade och sedan bara stanna där, utan att fundera, tänka och grunna på något annat. Ibland blir jag så förbannad på mig själv för att jag inte klarar av det.  Jag lägger ner min energi på människor som inte förtjänar den, och lägger ner energin på några få som försöker ta ifrån mig den Daniel jag kände och hade. Jag blir bara trött på mig själv men får väl jobba med den biten. För det handlar ju som sagt mer om min egen syn på mig själv än på något annat. Vi talade ju mycket om självförtroende du och jag. Ja vi talade ju mycket om precis allt, mycket och länge.
Jag tänker ibland, eller ganska ofta, på våra nätter. Tänk så många gånger vi låg där och du sen förändrade dig och demonerna kom. Hur du alltid då ställde frågan ”Varför lever jag Walle”, och hur du satte dig upp i din säng och jag visste att nu skulle natten bli jobbig men vi klarade oss alltid igenom dom. Vi klarade oss igenom dom genom att prata, sjunga, skratta och ibland gråta. Vi klarade oss igenom dom utan Lyrica, utan Xanor, ja utan piller i någon form. Vi klarade av dom för vi hade varandra. Folk frågar mig ibland hur jag orkade, och svaret är så enkelt. Jag klarade det för att vi blev en, och vi var tillsammans. Då fanns ingenting annat i världen än du och jag, 90 mil ifrån varandra men ändå tillsammans. Där motade vi bort demonerna och vi gjorde det därför att jag vet att du visste att jag brydde mig. Du behövde inte vara snygg för mig. Du behövde inte vara naken, kåt, glad, sprallig, cool eller något. Du kunde vara allt det om du ville, men du kunde också vara allt annat. Därför klarade vi nätterna ihop. Vi klarade dom för att jag vågar påstå att din och min relation var en av de få äkta relationer som vi haft. Kanske blev det också så jobbigt emellanåt just på grund av det. För vi var inte vana vid det. Vi var inte vana vid kärlek utan krav, och den kärleken som vi byggde upp växte upp snabbt och den handlade inte om sex, och den handlade inte om att behöva spela ett spel. Vi behövde inte spela. För det var ju mycket i ditt liv som var spel.
Daniel var alltid så glad heter det, men de som kände dig, de som orkade lägga ner 3 sekunder av sitt intresse insåg att du inte var så speciellt glad men du dolde det väl.
Som din vän skrev ”Han hade inget annat val än att dölja sin sorg bakom sitt skratt”. Det stämmer så väl.
Med mig kunde du skratta, men du kunde också gråta, och du visste att jag fanns där även när du var ledsen. Du kunde visa dina svaga sidor, och du visste att jag respekterade dig i alla fall. Du lät mig ifrågasätta dig och du lät mig säga saker som kanske ingen annan vågat säga till dig. Det var det som byggde vår relation, men den gick också åt andra hållet. Även du kunde ifrågasätta mig, skälla på mig och säga till mig när jag ADHD’ade bort i flum. Allt det hade vi, och allt det hade vi ihop du och jag.
Därför gråter jag nu, för jag vill ha det tillbaka och jag vill ha dig tillbaka. Jag vill inte att det här ska vara slut. Vad ska jag göra nu Daniel. Vad ska jag göra med mitt liv? Jag är kanske sjuk igen Daniel, jag vill ju ha dig här nu. Jag vill du ska finnas här och stötta mig. Jag vill inte ta detta ensam. Fattar du det, jag är ensam. Det gör så ont just nu, ondare än på flera veckor. Jag sitter här i min soffa med datorn framför mig och försöker skriva något men det blir bara flum. Fan, tårarna rinner så jag ser knappt skärmen och jag har panik.
Jag pratade med en vän idag som kände dig väl. Han sade att varje gång jag tvivlar på oss kommer han påminna mig om motsatsen. Han berättade att du berättat vad du kände för mig när ni stod och rökte under hans köksfläkt.  Att du älskade mig för jag såg igenom dig, jag accepterade dig för den du var och jag fanns där för dig och att jag älskade dig för den du var. Därför ville du gifta dig med mig hade du sagt.
Jag blir så glad när jag hör sådana ord, för det värmer mig att veta att du faktiskt förstod det. Att du faktiskt insåg hur jag kände och tyckte. Ändå kommer min dåliga självkänsla in och förstör emellanåt.
Kanske ska jag be om ursäkt när jag tvivlar på dig Daniel, men samtidigt är det väl inte så konstigt. För jag har heller aldrig haft någon relation med någon som dig innan, och en del saker med dig var speciella. Det kan vi ju vara överens om. Jag tänker så på sista veckan, men samtidigt behöver jag ju inte ens där undra vad som gällde när jag tänker efter.
Jag såg ju dig på nätet. Jag såg dina statusuppdateringar och jag såg hur olycklig du var. Jag vet att du efter mitt mail på lördagen blev ”ledsen och förvirrad” och jag vet att du även på söndagen hade ”Ledsen” som status på QX, oavsett vad du må ha hittat på den kvällen, och jag vet hur den kvällen slutade när kvällen blivit natt och ångesten tog över. På måndagen hade du statusen ”Förtvivlad” och sedan blev det tisdag och sedan….
Kanske är det så Daniel att vi under sommaren växte ihop så starkt så vi inte klarade oss utan varandra. För en sak är klar: Jag är på så många sätt död jag också. Jag må andas, och jag må ha ett hjärta som slår, men det är också allt. Själen i mig är inte närvarande just nu. Vart den är vet jag inte, men i mig är den inte.
För jag satt där mitt emot dig den 4 september. Jag satt där på golvet med en jävla glasskiva i foten som jag ju fick efter att jag trampade på ett glas men som jag inte orkade bry mig om just då. Jag var förtvivlad och hade försökt få ångesten och den rena psykosen du uppvisade att försvinna och jag grät och sade ”Lämnar du mig nu dör du Daniel. Åker du tillbaka till Umeå kommer det gå åt helvete”. Det var exakt de orden jag sade, och det var exakt så det slutade.
Jag försöker inte få mig att bli mer betydelsefull än vad jag är. Alla som känner mig vet att jag normalt brukar glömma av min egen betydelse i ungefär allt, men när det gäller oss så tror jag faktiskt att vi var så viktiga för varandra. För det var vi två i en värld som inte riktigt förstod sig på oss, eller brydde sig.
För om jag dog idag Daniel så skulle samma sak hända med mig som har skett med dig. Folk som inte bryr sig ett jävla skit om mig skulle plötsligt bli mina närmaste vänner. De skulle gråta stora tårar för min skull och Gud vad de skulle sakna mig. Ja, Walle skulle plötsligt bli världens viktigaste person i deras liv, men nu när jag lever så har de ingen aning om hur jag har det. För där Daniel alltid var glad i folks ögon, där är Walle alltid den som är engagerad. Walle ordnar allt, men hur Walle mår, det skiter man i. Folk som säger sig ha känt mig i flera år skulle skriva fina ord och lägga in bilder på änglar och så vidare, men om någon av dom skulle få frågan ”Hur mådde Walle den sista tiden” så skulle ingen av dom kunna svara. På samma sätt var det för dig. På samma sätt var vi så lika. Vi var lika ensamma i en värld som vi kanske heller inte förstår. Idag säger folk att de önskar att de kunde fått dig att vara kvar. Ja, varför gjorde dom inte det då? Varför försökte dom aldrig se den Daniel som jag såg så lätt.
Därför blev jag så ledsen idag när jag hörde radioprogrammet för det var så sorgligt att du behövde ringa dit. Det var så sorgligt att du kände att du just där inte hade någon annan att ringa till. Hade vi känt varann då hade du ringt mig, och jag hade lyssnat. Sedan hade vi skypat och sedan somnat. Vi hade lagt oss, tittat på varandra och lett mot varandra och sagt godnatt och sen ”Jag älskar dig”, och sedan hade vi sträckt fram handen som att vi rörde vid varandra. Så som vi alltid gjorde.
Det kan ingen ta ifrån oss, och jag önskar bara att min självkänsla, eller självplågarwalle, kunde ge fan i att ständigt försöka ta det ifrån mig.
Älskar dig Daniel, saknar dig mer än någonsin i natt. Gråter mer än jag gjort på länge och sörjer dig mer än vad jag gjort på länge.
Älskar dig in i evigheten
/Walentine

 
 
Dagbok 17 november 2012
 
 
Continue reading →

Snälla Gud
Kan inte du se till att nån häst från Stockholmsområdet sparkar in arslet på vissa bögjävlar där uppe.
Fy fan, jag hatar människan. Jävla idiot.
Jag ska förgöra dig mentalt när jag skrivit klart, det ska du ha klart för dig.
Just nu tackar jag högre makter för mitt goda minne…..

Jag slogs för dig när du levde, och jag tänker slåss för dig nu
Du ska få din upprättelse Daniel. De som är ansvariga för att du inte längre är med oss, ja de ska få veta att de gjort fel.
Det rör på sig min Tuss, och det ger mig styrka.
Det får inte dig tillbaka, men det kan hindra andra från att behöva drabbas av samma öde. Ingen ska behöva gå igenom det du tvingades göra, och ingen ska behöva tvingas gå igenom det vi som är kvar tvingas göra nu. Kan allt detta leda till att saker blir bättre så har vi gjort något bra du och jag. Det som vi så ofta pratade om, att göra saker bättre.
Älskar dig Tussen min.
 

Av alla bilder jag har av dig, och det är ju en hel del som du vet, så är denna bilden en av mina favoriter.
Du ser så busig ut på bilden, och dessutom var det ju första gången vi träffades när denna bilden togs. Ja eller kanske inte första gången vi träffades men första gången du var här nere.
Känns som en evighet sen nu och så mycket har hänt sen dess. Nu finns du ju dessutom bara kvar i mina minnen. Det går inte riktigt beskriva hur konstigt, svårt och förjävligt det känns.
Jag har börjat prata med någon. Hon är faktiskt jättebra, och jag önskar att du kunde fått henne när du väntade på hjälp. Tror du hade gillat henne. Vi pratar en hel del om dig, om oss, om framtiden och om det som skett i ens liv. Allt handlar inte bara om dig, men mycket gör det för det är ju det som gjort att man mår piss och skit just nu.
Idag talade vi mycket om sorg, om min sorg, och om hur jag hanterar den.
Sorgen efter dig Daniel har inte varit lätt ska du veta. Den har varit svår på så fruktansvärt många sätt men också så förvirrande.  För som du alltid gjorde lämnade du efter dig frågetecken och många av dom frågorna kommer vi aldrig få svar på, det vet jag. En del frågor däremot uppstod på de mest konstiga sätt. En av de frågor som jag kastades inför var hur och vart vi egentligen stod hos varann. Mycket för att det dykt upp människor lite här och där som kallar sig för allt från pojkvänner till nästan pojkvänner.
Egentligen skulle man kunna skratta åt det, och det har jag ibland gjort. Senast idag faktiskt skrattade jag åt det.
Jag stod framför dina kort och började asgarva och tänkte ”Så typiskt dig Danne”.  För någonstans finns det en komik i all sorg när det gäller just detta. Det blir som en sådan där dålig långfilm bara.
Samtidigt blir det nästan helt sjukt att prata med folk som självutnämnt sig som om inte till pojkvänner så nära inpå och som sedan får veta att vi skulle gifta oss men ändå inte vill inse att något inte stämmer. ”Jaha, så kul”, blir svaret och sedan tillägger man ”Men jag vet att Danne älskade mig” . Jo, för det är klart man vet det när man pratat i telefon och på Skype i 1 eller 2 veckor.
Det som blir ännu mer sjukt i hela situationen är att sedan väljer man att fullständigt visa respektlöshet och man beter sig som en tioåring på nätet. Gud, du måste skratta i din himmel nu Tussen. För visst ser det roligt ut när vissa kategoriskt väljer att inte klicka gilla på mina inlägg på din minnessida medan de gör det på alla andra. Det är ju iofs inte viktigt om de klickar där, men de klickar gärna på allt som inte Walle skrivit. Haha, det är så dumt 😀
Men vet du Tussen, jag skiter i dom. Mest för att det var ju jag som kallade dig för Tussen. Det gjorde inte dom.
Dom kände dig inte, så därför bygger de upp en Daniel som inte finns eller fanns. Det var inte dom du tänkte på 4:09 den där fruktansvärda natten. Det var inte deras docka du bar med dig överallt. Nej, dom var inte med, men de trodde det.
Om dom vetat allt så hade de inte betett sig som de gör, för hade de vetat allt hade dom förstått. Fast de väljer inte vilja se, utan istället bete sig som….tja….idioter.
Kanske var det därför du ringde mig istället för dom. Jag funderar på det ibland, att du faktiskt valde bort folk i din stad för människor som bodde 90 mil bort istället när du behövde stöd eller hjälp, och som jag skrivit innan så var det ju inte så att din telefon direkt rök av all aktivitet när du var här.
I början mådde jag faktiskt jävligt dåligt över detta, men jag gör inte det längre. Jag låter dom hållas. Jag vet ju att om du kom tillbaka till vår jord skulle du be dom fara åt helvete, en efter en. Om det var något du inte gillade så var det ju sånt där. Jag har ju som du vet en del av dom som ”vän” på Facebook men jag kommer ta bort dom idag. Vad ska jag med dom till liksom? Det är ju inte så att vi delar något med varandra. Jag trodde faktiskt, i min enfald, att man kunde stötta varandra i sorgen efter dig, men så blev det inte. Så därför ryker dom. De som blivit mina vänner, ja dom finns där och dom kommer finnas där. Resten kan kiss my ass så att säga.
För den delen, de hade inget sånt sött smeknamn på dig heller som jag har. Vågar dessutom påstå att du inte gillade att krypa upp i knät på dom heller.
LOL! Kommer du ihåg när köksstolen rasa ihop! Ja, det gör du för du var här då. Hos mig.
Älskar dig och saknar dig Daniel. Kan inte skriva det ens utan att börja gråta.
Nu ska jag fortsätta med min bok om oss. Jag läste faktiskt igenom det jag hunnit med igår och idag, och jag kände att du skulle älskat det här. Allt tar jag inte med. Vissa saker är bara mellan oss, men det som står med är starkt och bra. Du kommer kunna hjälpa andra och det vet jag att du ville göra.
 

 
 
Dagbok 13 november 2012
 
 
Continue reading →