Som alla säkert redan vet är Carin Mannheimers pjäs om svensk åldringsvård en enorm succé i Göteborg. Faktum är att pjäsen är en av teaterns största succé genom tiderna. Av förklarliga skäl var man nu då ganska nyfiken på vad Mannheimer satt ihop för något. Jag själv är ett stort fan av denna regissör och fullkomligt älskade Svenska Hjärtan och Solbacken AVD E

Gerd Hegnell, Inger Hayman, Åsa-Lena Hjelm
Handlingen är ganska rak och enkel, den börjar med en snabb skicklig iscensättning av hur hemtjänsten fungerar eller inte fungerar, den skyndar raskt vidare till ”uttagningen” av vilka som får bor på boendet och slutligen då, boendet i sig. Där träffar vi ett antal olika åldringar med olika bakgrund, historia och tankar. Där finns herren som fortfarande letar efter damer, där finns den bittra, den som inte vill vara gammal och där finns den där minnet börjat ge med sig. Överlag spelar alla skådespelare fantastiskt bra men Gerd Hegnell som den ”fina” damen och Inger Hayman som spelar damen som bär en tragisk historia står ut över allt annat. De är mer än fantastiska och framförallt Gerd vill man adoptera som sin mormor efter att ha sett den här pjäsen. Även Peter Harrysons gamla man som ständigt förbereder sin bortgång och begravning är också mycket bra.
Hela pjäsen bygger på rapp dialog, komik och tragik, och den lyckas väl med det. Man skrattar och man får i nästa stund en tår i ögonen, och ibland flera. Det är en mycket typiskt Mannheimer historia och det är som alltid bra, men…
Sista Dansen är en bra pjäs, inget snack om den saken, men samtidigt försöker pjäsen på 2 timmar och 45 minuter ta upp allt det som rör äldrevård och jag som jobbar i branschen känner att det blir för mycket och att det ibland går för snabbt. Framför allt när det gäller biståndsbedömarna som man skulle kunna skriva en egen pjäs om, men som kanske skulle passat bättre på Lorensbergsteatern. Man skulle där kunna ställa sig frågan hur två personer med exakt samma sjukdom, exakt samma sjukdomsförlopp kan hamna på två olika våningar, där den ene bedöms klara sig på ett ålderdomshem och den andra behöver demenshem. Man kan också ställa sig frågan hur en biståndsbedömare kan anse att en totalt dement man som går omkring och letar efter sin hund som varit död i 20 år endast är ”lite snurrig”. I Sista Dansen går man igenom ”uttagningen” på 5 min och sedan är den biten över. Här skulle mycket mer kritik ha lagts in, för det är inget annat än stor parodi och kaos när det gäller bedömningen av vårdbehov.
Även scenerna från själva boendet får mig att vilja se mer kritik, mer ifrågasättande och mer sorg. För det finns så mycket sorg och så mycket kaos. I pjäsen skymtar en dansktalade läkare förbi som egentligen inte har tid med de gamla. Detta är det ju inte enbart äldrevården som drabbas av idag, att läkarna inte har tid, men här skulle jag vilja ha ett mer ifrågasättande av hela Ädelreformen och Socialtjänstlagen. Kanske är det helt enkelt så att kommunerna INTE ska ha hand om äldrevården. Det finns inga barnvisesjungande tanter på våra äldreboenden längre. Istället finns det mycket svårt sjuka och dementa människor som behöver och kräver total sjukvård. En vård som kommunen inte klarar av, och där det ständigt pågår ett krig mellan kommun och landsting. Landstinget vill skicka hem dom, och kommunen har inte resurser att ta hand om dom. Jag har själv emottagit ett samtal från sjukvården. De ville skicka hem en kvinna som hade brutit lårbenet. Kvinnan bröt lårbenet på tisdagen, de ville skicka hem henne på torsdagen. Jag föreslog för sköterskan som ringde att vi istället kunde skita i att skicka in dom boende. Vi kunde istället spjäla benet med ett ben från en trästol. Sköterskan blev sur och försäkrade att kvinnan gick av sig själv på sjukhuset. När hon väl kom hem skrek hon av smärta och kunde från den dagen aldrig mer stödja på benet. Detta är ett skräckexempel men ALLA som arbetat inom äldrevården kan berätta mer sådana här exempel. Tanken på eget boende och allt det där var säkert fin, ända tills den dagen man bestämde sig för att ta bort sjukhemmen och att allt skulle heta ålderdomshem igen.  Sedan den dagen föll äldrevården ner i en svacka och där sitter man fast ännu.
Här kommer vi också till den en av de starkaste sakerna jag reagerade på i Sista Dansen. Du finner inga så pigga boende på något äldreboende som de som fanns med i denna pjäs. Om det skulle finnas några sådana boenden så ring mig för där vill jag arbeta. En avdelning med 2 personal på 6-8 boende där endast en sitter i rullstol, det låter som en dröm. Där jag jobbar är vi på helgerna 3 personal på 20 boende varav 12 i rullstol och där totalt 13 kräver total omvårdnad. Ja, just nu är vi en extra personal också men den får vi ständigt försvara för att få behålla. Hela tiden finns frågan ”Behövs verkligen den” Hela tiden pågår ett ständigt argumenterande för att vi ska få behålla vår personal. Självklart handlar det om budget, och självklart utmynnar det i att de som ger oss pengarna inte besökt oss. Jag tycker själv det är fantastiskt att en stad som Göteborg med alla sina stadsdelar har så många politiker som inte kan tänka sig ett besök på de boenden vars öde de styr och ställer över.
Nu är ju en sak alldeles självklar, detta är inte verklighet. Sista Dansen är ett inlägg i debatten om hur det är att bli gammal, och också en pjäs om att se människan bakom åldringen.  Som ett sådant inlägg gör Mannheimer en bra insats, och liksom hennes serie Solbacken AVD E är det en både varm och rolig men också mycket rörande historia. Det är en viktig sak att diskutera vår syn på åldrandet och vården däromkring. Dessutom hade det kanske inte blivit en speciellt bra pjäs om hälften av de boende suttit i rullstol och inte sagt något.
Så med klagomålen blandade och den verklighet man lever i tillsammans med det som jag ändå tycker om med sista dansen, ja vad blir då betyget?
Klart godkänt, utan tvivel. För vill man se en pjäs med riktiga människor i som använder ett språk som talar till en, då är Sista Dansen en bra pjäs. Vill man däremot se verklighetens äldrevård, ja då ska man kanske söka jobb på ett äldreboende eller göra ett studiebesök. För mycket till verklighet finns kanske inte, men ibland kommer man långt på att vara hjärtlig, och det är Sista Dansen.
[tags] Teater, recension, Äldrevård [/tags]