Igår lade någon in en kommentar på min sida. En kommentar jag tog bort så fort jag såg den. Idag var samma kommentar ditlagd igen, och samma underskrift “En vän”
Jag tror jag vet vem denna vän är och kommentaren fick mig att börja fundera.
Jag har varit död väldigt länge, inombords har jag varit död och övergiven. Den som övergivit mig är jag själv, och ingen annan. Jag har låtit mig själv bli en dörrmatta som folk kunnat trampa på och göra som dom vill med.
Tänk så många människor som suttit i min soffa och rådfrågat mig om hjälp, och tänk så många gånger folk somnat på min arm då de behövt stöd och trygghet. Tänk också så många gånger jag själv sedan känt tomhet när dom fyllts av förhoppning. Jag har blivit lämnad kvar och dom har gått vidare. Inte en sekunds tanke på hur jag mår, känner eller har det. Dörrmatta, jag låter dom torka av skiten på mig och sedan kan de gå vidare. På det sättet har jag lite i taget tagit livet av mig själv och där sitter jag nu fast. Jag fullständigt hatar varje sekund av mitt arbete, jag drömer om en framtid så jävla långt bort från inkompetenta myndigheter som finns och jag drömmer om ett liv utan sjukdom.
Någonstans i mig finns en röst som säger mig att 2 av de 3 sakerna jag kan uppnå, sjukdomarna får jag väl stå ut med tills det väl är slut. Rösten inom mig säger också att jag för min egen del gjort allt fel som jag kunde göra fel gentemot mig själv de senaste åren, och framförallt de senaste 3 åren.
I kommentaren handlade det mycket om Alex, fler människor än en har sagt till mig att jag förändrats totalt sen allt hände 2004. Jag har haft svårt att se det själv men visst har dom rätt, för jag har förändrats. Jag har mer och mer tagit avstånd från allt som rör känslor, just i rädslan att behöva gå igenom allt igen. Därför berättar jag ingenting längre, och så har det varit ett ganska långt tag. Jag har själv mer än en gång försökt förklara för folk att dom inte förstår mig, de förstår inte vad jag menar eller hur jag känner. De har trott att jag är depp för jag har inte kommit över Alex och att han gjorde slut, och jag har i min tur försökt förklara att så är det inte. Det jag nu insett är att jag inte ens själv förstått vad jag menat, och jag har heller inte förstått vad det är jag velat ha sagt. I min värld ska man rädda alla, man ska hjälpa alla och gör någon något dumt mot mig så beror det antagligen på mig. Då sätter inte jag ner foten utan jag gör allt istället för att rädda det som räddas kan.
Ibland kan man inte rädda saker, och ibland ska man heller inte rädda saker. Ibland får saker gå åt helvete och det behöver automatiskt inte vara mitt fel att det går åt helvete. Den 17 januari 2004 startade en process i mig vars slutmål var att lära mig det. Det var en tuff process men jag klara ju uppenbart av den för jag sitter här fortfarande. Det är också den process som gör att jag nu kan skriva det jag egentligen velat så länge men som alltid slutat i hysteri och blandade känslor från min sida:
Jag hatar Alex, Gud hjälpe mig vad jag hatar den människan. Jag hatar honom något så fruktansvärt mycket. Jag hatar att jag träffade honom, och jag hatar att jag lärde känna honom. Jag hatar allt som jag någonsin gjort med honom och jag hatar honom ända i i döden. Läs nu vad jag skriver: Jag hatar honom in i döden
Jag kommer aldrig sluta hata Alex, och jag tror heller inte att mit hat kommer bli mindre. För det har inte krympt en bit sen allt började, snarare tvärtom. För idag ser jag vad han gjorde med mig. Han blev min orm i Edens Lustgård. Han lurade ut mig från oskulden till den nakna sanningen. Han gjorde att jag för en lång tid tappade all tro på mig själv, trodde jag.
För inte fan tappade jag tron på mig själv! Sedan Alex försvann har jag gjort mer med mitt liv än på mycket länge. Jag skriver, kämpar och protesterar och jag har kommit en bit på den väg jag drömmer om att nå slutmålet på. Detta har jag gjort samtidigt som jag ständigt är hos läkare och behandlas. Säger jag att jag inte nått någonstans ljuger jag för mig själv.
Ångrar jag Alex då? Nej, verkligen inte. Först är det ingen idé att ångra något sånt för det lär inte försvinna för det. För utan det som hände då hade antagligen inte allt annat hänt så ångrar det gör jag inte. Först blir det värre innan det kan bli bättre heter det ju, och det stämmer väldigt bra.
Det enda jag idag ångrar är att jag lyssnade på dom, och mig själv, som inte tyckte att jag skulle hata. För det var det jag skulle göra för det är det som passar in i den person jag är. Att hata är inte att hämnas, grunna på hemska planer på nätterna eller betala någon för att utföra jobbet. Att hata någon kan, i alla fall för mig, vara en lättnad. Att tillåta sig själv att hata är en del i processen, sen gäller det att se till att hatet inte tar överhanden.
I allt som hände vet jag en sak, vad han har/hade/kommer få för läggning är det absolut minst viktiga i hela detta grekiska drama. Jag skiter faktiskt väldigt mycket i det. Jag skiter i vad han gör eller vad han tycker idag. Det jag däremot inte skiter i är det jag själv såg, var med om och upplevde. Den upplevelsen säger mig en sak, och det är vad jag upplevde som är det viktiga. Inte det han sedan i efterrekonstruktion säger. Varför hatar jag då, kan man fråga sig. Är inte detta bara ett tecken på att jag inte “kommit över” det hela. Den som anser det känner inte mig, den personen känner mig inte ett skit.
Flera gånger under mina senaste 2 år när tumörer och annan skit kommit tillbaka har jag märkt på mig själv när jag ska berätta det för folk att jag skäms. Jag skäms för att jag är cancersjuk! Jag har en känsla inom mig som gör mig rädd och ser mig som värdelös bara för att jag har en sjukdom. Oavsett hur lite man än vill ha det på det sättet så är sjukdomarna en del av mitt liv, och det finns inget med det som jag ska skämmas över. Ändå har jag gjort det, och det är hans fel. Att ens behöva står till svar för att man är sjuk är någon så jävla oerhört dumt så det finns inga ord att sätta på det. Hur fan kan man inte hata det?
Jag har tidigare sett mig som en bra människokännare, jag skulle antagligen passat ganska bra som kurator/psykolog tror jag. Inte för att jag skulle kunna säga till folk hur dom är innan behandlingen ens startat men jag kan se helheten i en människa. Detta kommer självklart ifrån att jag är intresserad av människor och har lärt mig under livets gång. Även denna egenskap fick sig en törn i allt som hände. Jag slutade tvärt se till min egna fördelar, förmågor eller kunskaper utan jag litade helt och hållet på “självplågarwalle” som gjorde vad han kunde för att trycka ner mig. Saken är nog den att han ändå inte lyckades trycka ner mig så mycket som jag trodde han hade gjort, för hade han det hade jag inte suttit här idag.
I januari 2004 spådde jag till Markus exakt vad som skulle hända, jag har fram tills idag fått rätt på alla punkter och jag kommer få rätt på resten. En dag kommer Alex ramla ner från sin höga post och aj aj vad ont det kommer göra. Jag bygger inte det på en kristallkula tittande i kaffesump. Jag bygger det påståendet på att han är människa.
Därför känner jag ingen hämndkänsla emot honom. Jag skulle inte må bättre, eller sämre, om jag gjorde något för vad skulle jag kunna göra? Ringa hans kompisar och berätta att han snaskade kotte i 2 år? Ringa hans jobb, om han har nåt, och berätta att dom har en föredetta bög bakom skrivbordet? Nej, en sådan “hämnd” skulle jag själv bara förlora på plus att jag skulle förlora all form av heder. Att någon är bög är ju heller inte direkt världens nyhet heller för den delen.
En del gillar inte det dom läser nu, en del menar att hat i alla former är dumt. För er är det kanske det, men jag är inte som ni. 2004-2005 höll jag på att kväva mig själv i självplågeri på grund av allt som skedde omkring mig och så får det inte vara. Ska jag dö i förtid ska jag göra det av sjukdomar, inte av att jag haft ett förhållande med någon som efter han gjorde slut betedde sig på ett sätt som får Satan själv att vara en mysig figur. Jag är, och kommer för alltid, vara anklagad för att ha “manipulerat” honom. Sånt glömmer jag inte, och i den värld jag lever i är sånt inte värt att förlåtas. För vissa saker förlåter man inte. Vissa saker hatar man, och vissa saker man hatar leder till att man hatar personen.
Jag anser ändå att något bra kom av det jag gick igenom. Genom detta hade jag antagligen aldrig hittat mitt intresse för religion och jag hade absolut inte börjat kämpa emot människor som Åke Green och andra cancersvulster på mänskligheten. För samtidigt som jag satt och grät i telefon med Joel, Katarina och Catarina (ja de är 2 stycken:)) och alla andra så växte samtidigt en annan del starkare i mig. En del som sade: Aldrig i helvete att du tar sånt igen Walle
Så kampen mot Åke blev en kamp att rentvå mig själv. Det blev en kamp för en värld där människor som han eller Yngve Kalin aldrig mer skulle få använda homosexuella, eller mig, som slagträn. Det blev en kamp emot alla världens Alex med familj. Under den kampen växte också engagemanget och jag hittade mig själv och min roll i kampen, och till slut stod kampen på egna ben. Det känns bra, det känns väldigt bra.
Så vad har jag lärt mig? Jo, jag har lärt mig att jag inte alltid måste rädda alla för det är inte min uppgift. Jag har lärt mig att jag måste erkänna min svaghet och att jag inte alltid är starkast och jag har lärt mig att det finns onda människor som av naturen är onda. En del av dessa klarar av att hålla det “hemligt”, men ställer man upp som dörrmatta släpper man också fram den ondskan. Jag har lärt mig allt det jag skulle ha vetat om för snart 3 år sedan, men hade det som hände inte hänt hade jag å andra sidan inte vetat det idag.
Jag har lärt mig att jag ibland måste släppa tanken på att rädda andra när det är jag själv som ska räddas. Hela den första tiden 2004 letade jag desperat efter spår som kunde få mig att rädda, hjälpa och ställa allt till rätta igen. Denna dagbok är fullproppad med desperata försök att hitta en lösning. När jag ville prata ut talade jag alltid utifrån att det var rätt för honom, aldrig att jag behövde det.
Så där står jag idag. En starkare Walle, en modigare Walle och en kaxigare Walle. Framförallt står där en Walle som allt mer börjar inse, även om jag inte är framme vid målet än, att Alex kanske var det nyttigaste som hänt mig i mitt liv. För utan honom hade ingenting av det som skett i mitt liv hänt. Så kanske skulle jag tacka honom. Tacka honom för att han raserade mitt liv så att jag sedan fick genomgå total omrenovering. En renovering jag trivs med faktiskt, eller i alla fall börjar lära mig tycka om
