Vet inte varför men jag lägger in denna i alla fall. Jag skrev denna i november 2004, och det blev en intressant vändning på den. Om inte annat så visade Jonas på Var är du att han har ett stort hjärta.
Ni får väl se denna text, liksom den förra, som något jag är lite extra stolt över eller något. Skrev denna på runt 20 min kommer jag ihåg under en mycket mörk natt men det är absolut inget farväl eller något. Utan det är bara en text:

Jag ser in i den varma lågan som ljuset framför mig på bordet avger. Runt om mig är det svart. Ljuset kämpar för att lysa upp hela rummet men klarar det inte.
Jag sitter och stirrar en lång stund in i lågan. Tankarna far omkring och jag har svårt att koncentrera mig på en tanke i taget. Det är så mycket som vill fram, så mycket som vill ut, men nu får snart tankarna ro. De slipper trängas bland ångesten och all sorg. Snart är det över.

Det var idag, i morse, jag bestämde mig. Det får bli ett slut på detta nu. Ett slut måste någon gång ske och varför inte idag när det lika väl kan ske i morgon. Varför förlänga det lidande som aldrig tar slut, som aldrig någonsin vill ens stanna upp för en stund. Varför leva när jag ändå är en död som andas?

Jag känner hur tårarna kommer, jag som inte vill gråta mer. Ändå börjar dom rinna nerför de kinder som genom åren fått känna så många tårar. Jag kan inte sluta, jag kan inte få dom att sluta rinna så jag låter det komma istället.

Jag sätter mig rakt upp och slår upp vattnet i ett stort glas. Bredvid glaset står burken med pillren, jag öppnar den och slår ut halva innehållet i min ena hand. Det borde räcka.
Under ett tag sitter jag och bara stirrar. Plötsligt tänker jag på mina vänner, på dom som kanske kommer att sakna mig. Vad ska dom säga, vad ska nu ske med dom? Jag tänker på min familj, på dom som i alla år känt mig, eller dom som i alla år trott att dom känt mig.
Tårarna rinner allt snabbare och allt mer, jag får nästan svårt att se klart för det är som om en flod öppnats i vardera öga på mig nu, men jag orkar inte bry mig.

Till slut trycker jag resolut in tabletterna i munnen. Det är nästan mer än jag klarar av men jag ger mig inte. Jag tuggar en gång för att krossa dom, de smakar fruktansvärt och kväljningarna sätter igång direkt. Jag för sedan glaset med vattnet mot munnen och häller snabbt i mig innehållet. Jag är nära på att kräkas men gör allt jag kan för att tvinga ner innehållet.

Så var det gjort, tabletterna är nere och nu är det bara väntan. 10 min sen kommer jag att bli trött, mycket trött. Trött på ett sätt jag aldrig varit tidigare

Jag reser mig från soffan och går in till min säng och lägger mig på den. I allt snabbare takt kommer en ny form av ångest fram, en ångest jag inte tidigare känt någon gång. Den är ohygglig men jag står emot den.
Jag gråter nu, jag gråter med en blandning av hysteri och lätthet.

Jag får plötsligt se en bild framför mig. En bild av mig själv som liten pojke. Där springer jag barfota i gräset och puttar på min trampbil. Min nallebjörn jag alltid bar med mig finns under armen. Det måste vara från landet bilden är för jag känner igen trädgården omkring. Där var jag så lycklig. Jag hade min bil och min björn, och inga problem fanns. Inne i huset lagade mamma mat och snart skulle vi äta. Antagligen skulle jag få köttbullar, det godaste som finns. Efter middagen skulle mamma följa med mig till ladugården så jag fick titta på kossorna och klappa den nyfödda kalv som fötts samma natt. Kanske åker vi och badar sen, och kanske kommer mamma att läsa för mig när jag ska sova.

Jag gråter mer nu men jag börjar samtidigt bli trött. Jag ser mig omkring och ser min nallebjörn sitta där i bokhyllan och se ner på mig, björnen är lika gammal som jag. Jag saknar honom inser jag och reser mig upp och försöker nå honom. Jag klarar det inte, tabletternas verkan har satt igång och jag kan inte längre korrigera mig. Jag ramlar omkull på sängen igen just när jag nått björnen. Både jag och han faller omkull. Han på golvet och jag ner på sängen igen.

Det är det sista jag minns.
Jag är medvetslös nu. Nallebjörnen ligger och tittar på mig. Den nallebjörn jag hade den där sommardagen får så många år sen. Då när inga problem fanns, då när man fick äta köttbullar och klappa nyfödda kalvar. Det var så länge sedan, och jag har alltid saknat det. För sen kom livet, det liv som aldrig tycktes gilla mig. Det liv som ständigt utsatte mig för prövningar och som lämnade mig i ensamhet. Det liv som tog död på mig.

Mitt hjärta tar sitt sista andetag och jag somnar in. Jag försvinner sakta b…o…r…t…

Ännu en gång är det här
Ännu en gång måste jag slåss
Ännu en gång växer det inom mig
Ännu en gång ska jag försöka segra
Ännu en gång kommer jag att tvivla

Orkar jag en gång till?

Hösten 2004 satt jag och vakade över en gammal människor som låg inför den sista vilan. Jag satt då och funderade ut en liten text som jag skrev ner. Jag är själv ganska nöjd med den och borde verkligen korrläsa den någon gång. Tills dess lägger jag in den på nytt:

Det är ett litet rum. På ena sidan står en liten bokhylla med lite av hennes liv på hyllorna. Korten på hennes man, bröllopsfotot och fotografierna på barnen. På hyllan nedanför ligger klockan hennes man lämnade efter sig. Den klocka han fick av henne. Det var hennes uppgift, att vrida klockans gamla urverk så att den orkade ticka några dagar till. Varje måndag och torsdag vred hon sin makes klocka. Han själv glömde alltid av det.
Nu var det längesedan klockan vreds upp, hon hade tappat orken. Kraften i hennes gamla kropp hade för länge sedan försvunnit. Sedan 4 år tillbaka visste hon inte var hon var, eller vem hon var. Hon letade efter sin man ständigt, men fann honom aldrig. Runt henne fanns bara okända människor som hon var rädd för. De ville ta hennes kläder, de ville dra med henne i duschen, de gjorde som de ville med henne. Hon själv ville bara hitta sin man. Var fanns han? Vart hade han tagit vägen? Varför lyssnade ingen på henne? Varför förstod ingen vad hon sade?

Sedan några dagar tillbaka har hon inte orkat stiga upp. Hon känner en sådan kraftlöshet nu. Hon vet inte om det är dag eller natt, och hon vet fortfarande inte var hon är. Hon känner sig rädd, en skräck hon aldrig känt innan. Vad är det som händer med henne?
Hon känner sig ensam, men någon håller henne i handen. Hon använder nästan all sin kraft till att öppna ögonen och hon ser en ung man sitta brevid henne, han sitter bara där och håller henne i hennes magra hand. Han ler och säger att han inte kommer lämna henne. Han ger henne trygghet där hon ligger, hon undrar vem han är. Hon tycker sig känna igen honom från någonstans, men hon kan inte placera var.
En annan röst hörs, en kvinnlig. Kvinnan frågar mannen hur det går. Den gamla kvinnan tycker sig tyda att hennes andning är jämn och fin men att hon verkar lite orolig. Hon hör något om morfin och känner sedan ett snabbt stick i benet. Den gamla kvinnan blir trött och yr men känner sig samtidigt lugnare. Hon somnar in och sömnen tar med henne till drömmarna. Där möter hon sin man, där står han frisk och kry. Han ler när hon kommer emot honom…

Natten går och den gamla kvinnan andas allt mer ansträngt. Andetagen tar allt längre tid på sig och hjärtat får lägga all sin kraft för att orka varje gång det slår. Den unga mannen sitter fortfarande och håller henne i handen. Det är mörkt i rummet och det är tyst. Det enda som hörs är den gamla kvinnans andetag, den unga mannen följer allt vaksamt och lugnt.

Med ett litet ryck vaknar den gamla kvinnan upp. Som genom ett under öppnar hon ögonen och ser rakt på den unga mannen, han sitter och ser på henne med en varm blick. Han släpper inte taget i den hand han hållit i under en stor del av natten. Kvinnans får för första gången denna natt kraft och tar tag i mannens och de kramar varandra, som en hälsning i det tysta.
Kvinnan sluter ögonen, ett sista andetag och sen är det över. Någon minut sitter mannen på samma sätt som innan, lugnt med sin hand i hennes. Efter ett tag lutar han sig över henne och kysser henne ömt på pannan.

– Gonatt Margit

I den gamla bokhyllan ligger en gammal klocka. Klockan är en gåva från Margit till sin make . När maken avled sparade Margit klockan. Det blev ett av alla hennes minnen. När minnet i kroppen började försvinna blev klockan viktig. Den blev en påminnelse om det som varit.
Den unge mannen tar klockan och lägger den brevid den döda kvinnan. Klockan gamla visare börjar sakta röra på sig, och stannar dom. Den sista kraften i klockans urverk kämpade till en sista gång.

Någon annanstans möter Margit sin make igen. Där han nu står frisk och kry har han sin klocka på sig. Han tittar först på klockan och sedan på henne. Han ler. Hans älskade hustru är här.

De är tillsammans igen.

Denna sidas databas drabbades av en Krash av någon anledning i måndagsnatt. Detta medförde att det först försvann lite grann och sen försvann allt som skrevs här den 11 och 12 september.

Jag beklagar om det ställt till med några problem.

Efter råd här och på andra ställen ska jag kolla upp foten min. Fick en likadant anfall natten till måndag igen, verkar alltid komma när foten ligger raklång så att säga. Jobbigt som tusan e de i alla fall. Så nu ska det kollas upp ordentligt.
Jag gjorde ett extra framträdande på jobbet och insåg ganska direkt att det inte funkar att arbeta med foten sån. Jobba då kommer jag inte göra, det funkar inte. Jaja, vi får se hur de blir med allt. Man ska inte ropa Hej förrän man fått träffa Åke Green, som det så fint heter.

Jag funderar annars på att skriva ihop ett föredrag. Nu i dessa tider då man ska älska alla (utåt) så kanske man skulle kunna erbjuda ett föredrag på 1-2 timmar om HBT frågor etc. Man kan lägga sig bra i prisnivå och rikta in sig mot kommun och landsting. Tror det kunde vara nåt faktiskt. Om någon har nån synpunkt, åsikt eller förslag så säg det!

Annars går livet ganska långsamt just nu. Är trött men det beror mest på avsaknad av sömn på grund av fotproblemen. Mina små glädjeämnen i livet är Henke, katterna och fiskarna. Henke hitta fler yngel idag, och jag funderar allt med på att testa att lägga i ett paket kondomer till fiskarna för att se om de fattar vinken. Man märker nu annars att karet börjar stabilisera sig, ekologin fungerar helt enkelt. Nu har man genomlidit de första problemen som Nitritexplosioner och alger. Nitritet är borta och algerna har jag fått bukt med. Nu är det bara växterna som på beställning lade av. Detta sker alltid och jag vet inte varför. Några månader in är det som att de ger upp, men skam den som ger sig 🙂

Nej fan, jag har inget att skriva som ni märker 🙂
Är så trött så det blir inget bra alls. Skriver mer i morgon!

Natti alla

Inte min praktbotia men detta är och kommer alltid förbli min favvisfisk. De e så söta, charmiga och konstiga 🙂

Har det varit någon tävling om vem som kom ihåg de mest från den där dagen för 5 år sedan och vem som sörjer mest? Jag har roat och oroat mig med att idag läsa bloggar och tidningar som alla slåss om vem som kan skriva mest om attacken mot USA. Mycket läsning har varit intressant men samtidigt kan jag kan inte hjälpa det, men jag stör mig faktiskt lite på det hela. För är inte tankarna och texterna idag om hur mycket man blev påverkad lite överdrivna? En del människor verkar fortfarande gå i chocktillstånd och de pratar om oskulden som försvann, hur man blev påmind om ondskan etc. Ondskan fanns där innan, och det visade sig även före 9/11 i en massa olika skepnader.

Alltså, tro inte att jag på något sätt försvarar attackerna mot World Trade Center och Pentagon eller försöker få det som hände att vara något man ska blunda för. Nej, det som skedde var på ren svenska förjävligt men det verkar samtidigt som att detta var det första terrorattentatet i världen när man läser media idag.
Har vi glömt om att Moskva samma år, 2001, utsattes för en lång rad attentat som krävde massor med dödsfall och skadade. Har vi glömt alla andra attentat som skett? Ja, vi verkar ha gjort det och det skrämmer mig lite.

Händelserna i New York förändrade världen säger man, och ja det gjorde dom verkligen. USA fick makten att göra som dom ville och gudarna ska veta att dom gjort det också. Det har bombats och det har krigats och det har ockuperats, men någon lösning har vi inte sett än. Jag undrar hur många fler självmordsbomare man skapat de senaste 5 åren. Hur mycket mer har egentligen hatet mot USA växt i vissa länder?

Fast det är ju inte det saken handlar om här. Nu handlade det om attacken och hur vi tog den. Man frågar sig då om en amerikan är med värd är en ryss, afrikan eller asiat. Nej, svarar självklart de flesta. Fast attacken skedde i ett land där Sverige har bra samarbete mediamässigt sätt, därför sändes bilderna när det andra planet kraschade i tornet direkt i TV. Några sådana bilder såg vi inte från Mosva. Dessutom kan vi lättare identifera oss med en amerikan än med en ryss kanske.

Självklart ska man sörja de döda i attackerna i USA, och man ska också vara förbannad på dom som utförde attackerna men man måste också komma ihåg att oavsett hur sjuk handlingen ändå är så var det en handling för att USA har fiender. Därför måste man också ibland fråga sig: Varför hände 11 september?
Kan vi svara på det och samtidigt lämna en lösning kanske vi tagit ett steg framåt för att slippa liknande framtida attacker. Tills dess kommer de ske igen och igen och igen. Vi kommer förfäras när vi ser bilderna på CNN och vi kommer allt mer stänga inne oss och isolera oss. Till slut kommer inte Bin Laden vara får fiende, istället kommer den värsta fienden vi har vara oss själva.

Så sörj de döda i attackerna i USA, tänk på de anhöriga som förlorade så mycket den dagen men glöm heller inte av vad attackerna handlar om: Hat
Enda sättet vi kan få bort detta har är genom att tillsammans förändra världen. Att låta galningar som Bin Laden eller George W Bush få härja fritt är inte rätta lösningen

Andra bloggar om: USA

Har ni tänkt på att i nästan alla dueller och utfrågningar har frågan om vargen tagits upp. Alla verkar vara överens om att Stockholm inte ska bestämma hur folket i Norrland ska agera när det gäller vargfrågan. Ändå tas den upp, som en viktig fråga inför Svenskt Riksdagsval

Men bögarna tar man inte upp nu, man är livrädd att behöva förklara varför partier som säger sig vara för något oftast röstar emot (eller hur kära M). Sedan ska man komma ihåg att man förlorar pengar och röster om får blir sönderrivna. En död bög kostar inget, och dom fick ju faktiskt uppmärksamhet under Pridefestivalen.

Vi värnar om alla människors lika rätt….. bla bla bla

Andra bloggar om: Val 2006

Du hade behövts i vårt land idag Anna Lindh.
Det var lätt att tycka om dig. Ditt sätt och din vilja gjorde att du var respekterad. Din glädje och ditt engagemang gjorde att man lyssnade på dig. Man behövde inte dela dina politiska uppfattningar, men du gjorde det lätt att respektera dom.
I dag är det 3 år sedan du lämnade oss.
Vi glömmer dig aldrig

Andra bloggar om: Anna Lindh

Såg på Rapport idag om problemet med vargarna i Värmland. Människor var rädda och vågade inte släppa ut sina barn utan uppsikt. Jag tyckte synd om mammorna de pratade med och kände ett känsla av förståelse för hur jobbig situationen blir när människor krockar med naturen på detta sätt.

Men….

Så kommer nästa del i repotaget och man talar då med en jägare. Han beklagade sig över att det fanns mindre älgar i naturen sen vargen kom tillbaka. Den stackars jägaren kanske inte fick döda någon älg 🙁 *snyft*
När repotaget var slut var jag så in i bomben förbannad. Det är helt OK att folk vars får, kor och andra tamdjur blir sönderrivna klagar, men när en jävla jägare gnäller för att han inte får leka med sin fallossymbol tappar jag all respekt.
Det är väl för hundan bättre att vargen tar de vilda djuren, så som det faktiskt ska vara, än att djuret går på tama djur och boskap. Jag är ingen nisse som tycker att jakt ska förbjudas, men det ska banne mig inte ersätta naturens egna kretslopp så att säga. Om nu denna stackars jägare lider så får han köpa “Hunter” till datorn istället. Någonting säger mig att män som honom i hemlighet drömmer om ett kort där han står stolt över sitt senaste byte, en död varg.
Vargen ska stoppas på grund av att det blir mindre älgkött hemma i jägarens frysbox, det är verkligen inte den rätta anledningen till att ta bort de stackars vargar som finns. Jag hoppas verkligen att denna jägares inställning var ett undantag för är det inte så ska jag personligen starta varguppfödning och sedan släppa alla vargar jag föder upp mitt inne i Värmland.

Man inser att man lever i ett land som gärna vill ha vilda djur men dessa djur ska inte leva i vilt tillstånd. Det är iofs lätt att sitta i en storstad och ha en massa åsikter om hur det är att ha varg och björn runt husknuten men som en “outsider” känner jag ibland att man kanske borde ta en slutgiltig diskussion om våra vilda djur. Att ena dagen skutta av glädje för att det föddes 1 björn i vintras och sedan dagen efter skjuta björnen för att den råkade komma nära människor känns ganska märkligt. Se då hellre till att ersättningarna för dom som förlorar djur blir bättre, det har banne mig Sverige råd med. Ge däremot inte jägaren några pengar. Han kan sälja geväret och börja fiska istället. Fast det är klart, det kanske finns gäddor i vattnet som äter upp alla mindre fiskar. Dumma Dumma Dumma Naturens gång!

Andra bloggar om: Vargar, Varg, Djur, Vilddjur, Vargfrågan, jakt

Det är lustigt, varje gång man skriver något “elakt” om Åke Green, Livets Ord eller Världen Idag så utsätts man för spamförsök.
En sak är klar: Jag älskar Akismet

Åsiktstorped-Micke, jag är skyldig dig ett stort tack för tipset.

Puss på dig! 🙂