Dit…
Hjälp mig
Så är det då en ny natt, och jag kan inte sova. Tänka sig!
Hur länge ska jag må så här Daniel? Ibland känns det som att detta är min fasta levnadskänsla numer, ok på dagen men åt helvete på natten.
Det är så mycket tankar som far omkring, och tankar som vill fram men jag orkar inte riktigt ta itu med dom just nu, även om jag vet att jag måste.
Jag har tänkt mycket på när du kom ner sista gången idag, och framför allt hur du var den där kvällen du kom. Jag tror det var där jag insåg hur saker och ting verkligen stod till med dig, och vad det skrämde mig.
Förstod du någonsin hur mycket jag älskade dig Daniel? Det frågar jag mig ibland. Jag kommer ihåg hur ofta du sade att du inte kunde begripa hur jag kunde bry mig om dig, och hur ofta jag fick förklara varför jag gjorde det och att jag gjorde det. Jag kommer ihåg hur ofta du mer eller mindre bad om ursäkt för att du var du, och hur du avskydde den du var och hur du var. Hur många gånger satt vi inte och först dissade oss själva inför varandra och sedan fick vi lyfta upp oss igen.
Daniel, jag vill inte leva utan dig. Varje natt den senaste tiden har samma känsla kommit över mig allt starkare: Jag vill inte leva utan dig. Jag känner dessutom att jag är på väg tillbaka till den där platsen där jag är fullständigt ensam med hur jag mår och där jag igen måste spela den starke, men jag är ju för fan inte stark. Jag är ju fullständigt slut psykiskt. Jag väntar bara på att hjärtat mitt ska sluta slå så jag slipper undan.
I våras ville jag dö. Jag ville inte leva längre. Jag ville inte vara sjuk, ha kvar mitt jobb och leva det liv jag levde. Allt det där ändrades när du kom in i det. Plötsligt fick jag en anledning att leva igen. Plötsligt fick jag en kraft och en vilja att orka stiga upp på morgonen, att engagera mig i någon och bry mig om någon. Det fanns någon som såg mig, som såg mig för den jag var och som ville se mig. Det fanns någon som skickade små SMS på nätterna, som önskade en god morgon och som önskade en godnatt. Det fanns någon som var lite trasig som jag, och som jag förstod och som förstod mig.
Senare fanns det någon jag älskade som jag kunde hålla om, som jag somnade med och vaknade med. Senare fanns det ju någon jag älskade med.
Nu är allt det borta och nu sitter jag här igen. Ensam, trött, sliten och så jävla slut.
Jag gråter mig till sömns, och jag vaknar ibland av att jag gråter i sömnen. Jag vaknar på morgonen med ångest och gråter lite till, och sedan kommer spelet. Det spel jag är så fantastiskt bra på att spela. Det spel jag spelar på jobbet för ”Nu mår jag ju bättre”.
En del säger att man inte ska gå under på grund av en annan människa för det är sjukt, men om man gick under innan man träffade den personen då och när den personen sedan försvinner, vad gör man då?
Måste man älska livet? Måste man älska tanken på att nu leva ensam igen. Måste man se fram emot ett liv där du inte finns, när det enda jag vill är att ringa dig igen, se dig igen, känna dig igen, krama dig igen.
För jag vill ju ha dig här Daniel. Fan vi hade ju planerat vår framtid. Förstår du hur det känns att veta att man planerat att ingå äktenskap med någon som dör samma dag man tänkt gifta sig på. Det där kommer tillbaka till mig hela tiden, gång på gång på gång. Det slår mot mig och det gör så jävla helvetes förbannat ont. Ingen verkar riktigt fatta hur den känslan är. Ingen verkar förstå hur sista veckan och den 12 september känns för mig.
Förstår du hur scenen när du sitter framför mig och jag säger orden ”Om du åker nu så dör du” gång på gång går i repris i mitt huvud?
Förstår du hur jävla ont allt gör och jag vet inte hur länge till jag orkar bära den här smärtan Daniel. Jag vet inte hur länge till jag står ut, för just nu känner jag mest att jag snart joinar dig i himmeln.
Fan, jag kan knappt skriva för både ögon och näsa rinner nu.
Jag vill bara du ska veta att jag saknar dig så förbannat mycket Daniel, så enormt jävla mycket. Jag trodde inte att man kunde sakna någon så, och jag trodde inte att sorg kunde kännas så fruktansvärt. Jag hoppas tumörjäveln tar mig, jag orkar ändå inte mer.
Jag orkar inte mer!
Kottesnaskande nötter
Dagbok 7 december 2012
Continue reading
Dagens tanke
Tänk på att det du tänkte göra igår men inte gjorde antagligen borde ha gjorts redan förra veckan
En ny sida
Jag kände att jag ville göra något speciellt för mig och Daniel. Ha någonstans där det jag skrivit om mig och han får en egen röst så att säga.
Så jag reggade tilldaniel.se och flyttade sedan inläggen från den 12 september som handlar om tiden efter Daniels död dit.
Besök gärna sidan
Dagens förseningar
Snö och flygplan är ingenting som gillar varandra.
Snö, storm och flygplan är inte direkt bättre.
Vilket kaos!
Tack gode ”han där uppe” för teknikens landvinningar i alla fall.
Det går framåt Daniel
Det händer så mycket nu Daniel, så enormt mycket så du anar inte.
Jag pratade idag med en person om din historia. Tillsammans läste vi dina egna ord om att du ville berätta, och det känns så bra att du sagt det där, skrivit det där och menat det där. Allt känns så mycket enklare då.
Hon jag talade med grät när jag berättade om den 12 september. När jag plockade upp ”Walledockan” ur väskan kunde inte jag hålla tillbaka tårarna jag heller. Alla grips så av ditt öde, och för det som hände. Ilskan jag kände och så starkt känner än finns kvar. För jag vill du ska få din upprättelse och vet du vad jag kan lova dig här och nu? Du kommer få den Daniel.
Det ska inte vara någon hämd, med sådant kommer man ingenstans. Nej, det ska vara med kärlek vi berättar och med respekt. Den respekten du själv sökte så efter i ditt liv.
Vi talade mycket om livet du och jag, och vi talade mycket om döden. Då visste vi inte att döden skulle vara så nära oss, men samtidigt kommer du aldrig att dö. För ditt öde är inte det som hände, inte då och inte nu. Du var så besviken på så mycket och det var därför du ville göra världen bättre.
Det kommer du att göra Daniel. Ja du k o m m e r göra det, det svär jag på. Det blir mitt löfte igen till dig. Jag skrev det redan några dagar efter den där dagen i september och jag säger det igen.
Du vet att jag saknar dig, men för mig räcker inte det inte att bara sakna. Jag kan inte bara tänka på att du kommer vara borta för alltid utan att göra något av det vi pratade om i somras. Du ska få världen att bli lite bättre, lite ljusare och lite tryggare. Vi kommer inte kunna rädda hela världen, men vi kan i alla fall göra lite skillnad.
Därför känner jag mig nästan glad just nu. Jag känner mig glad för att den historia vi hade, den historia du hade och den historia du ville berätta, den är värd att berätta och den är värd att läsas.
Mest av allt skulle jag vilja ringa dig och skrika ”DANIEL GISSA VAD?!”, men det kan jag inte. Eller nej, mest av allt skulle jag vilja att du var här. Att du satt i knät på mig i soffan och jag berättade det då. Då hade du snurrat runt, lagt dig över mig och bara lett så där som bara du kunde göra. Sedan hade vi gått ut i köket, satt oss vid köksbordet med en kopp kaffe och pratat. Vid vårt köksbord, vid din stol, den som så snabbt blev din stol.
När jag stod vid din grav Daniel den 5 oktober i år, strax efter att du sänkts ner i marken svor jag för mig själv att jag skulle göra det jag gör nu. Jag tror aldrig jag varit så produktiv som jag varit de senaste veckorna. Jag har aldrig skrivit så mycket, och jag har aldrig tänkt så mycket. Det har varit en del i min sorg, men också en del i den kärlek jag kände för dig. Den kärleken är det som styr mig än, det är den som svurit på att jag ska berätta.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket Daniel. Vet du, jag har fortfarande inte klarat av att ta ner din handduk i badrummet. Dina hyllor i garderoben ser ut som de gjort nu i flera månader. Allt är som det var, skillnaden är bara att du inte kommer hit mer och det gör så jävla ont. Jag vet att jag snart måste plocka ner den där handduken. Du kan ju inte ha en handduk med damm i! Fast det smärtar för jag kommer ju inte hänga upp en ny.
Kommer du ihåg när du skulle lägga in ”lite grejer” i badrumsskåpet? Gud, jag fick inte ens plats med rakhyveln sen 😀
Vi hade inte samma definition av ”lite grejer” du och jag 🙂
Jag trodde inte det var möjligt att gråta så mycket som jag gjort den senaste tiden, men det går uppenbart. Ibland känns det som att jag plågar mig själv när jag skriver om oss, för ibland ser jag knappt skärmen för alla tårar, men jag fortsätter och när jag skrivit klart för dagen känns det bättre.
Jag brukar avsluta med att läsa stycket jag nyss skrivit högt för mig själv för att få se om känslan kommer in. Det är ganska nyttig terapi det där och det gör också att bitarna och känslorna faller på plats.
Nu drar jag till Umeå igen. Hade önskat att jag kunde fått åka förbi din grav, men jag hinner inte det. Jag måste ner igen till andra saker som väntar mig i Göteborg. Saker där jag så önskar du kunde fått vara med och stötta mig i. Jag har bestämt mig att jag ska gå förbi ditt hus i alla fall och jag vet att jag kommer gråta men jag måste göra det i alla fall, och jag åker snart upp igen, och då besöker jag graven din. Jag vet ju i vilket fall att du kommer vara med i morgon, det är ju för dig jag åker upp.
Mitt liv är fortfarande tomt Daniel, så fruktansvärt tomt, men jag lever för dig fortfarande. Jag har stöttning av några, och så har jag ju Jennie och Kevin här. Dom ser till att jag inte blir heltokig.
Jag ville ge upp, men det tänker jag inte göra. För du är värd att leva för. Du är värd att slåss för och du är värd allt.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
Tankar när man inte sovit något
Ibland så hör man folk säga saker som värmer,
ord som får en att känna sig lite bättre.
Orden tröstar inte ens sorg,
de tar inte bort ens saknad,
och de får inte tårarna att sluta rinna.
Men de får en att känna en tröst,
en tröst i att det jag trodde fanns faktiskt fanns.
”Han planerade sitt liv med dig Walle”.
Sådant värmer när man hör det,
och man vet att den som säger det menar det.
Den personen har ingen anledning att ljuga,
och därför känns det så bra.
Sorgen blir samtidigt svårare,
för samtidigt blir vetskapen vad jag förlorade större.
Vi skulle haft ett liv ihop,
nu är jag ensam.
Vårt liv blev aldrig av,
ditt liv försvann,
och med dig försvann även jag.
Men jag försöker leva på kärleken vi hade,
och kärleken jag kände.
Den kan ingen ta ifrån mig.
Nu får du skynda dig!
Daniel, nu är det bara 2 veckor kvar. Sedan slutar vårt Vigselbevis att gälla.
Du får skynda dig att komma tillbaka nu och sluta tramsa så här.
Jag ordnar resten bara du kommer hit.
Vi kan ju göra det ruskigt enkelt! Fan vi kan göra det i mitt kök, där vi friade.
Jag bjuder in Jennie och några vänner och så kan dom vittna, och så tar vi hit nån vigselförättare bara.
Jag kan bjuda på den där kasslergratängen som du gillade och så dricker vi Calvados efteråt!
Så gör vi Daniel. Så kom tillbaka nu.
KOM FÖR FAN TILLBAKA NU!
JAG ORKAR INTE MER!
Tårar
Dagbok 2 december 2012
Continue reading