Kortet där, det är från vårt första möte. Vi drack lite vin, och vi pratade hela natten. Den där natten vi träffades första gången och vi lärde känna varandra. Den natten jag introducerade George Michael på riktigt för dig, och där jag lovade att jag ibland också skulle stå ut med Carola för din skull 🙂
Jag fick ett svar idag Daniel, ett svar från en begäran jag gjort. Jag hade inte ens sett svaret förrän nu, mitt i natten. Svaret var att jag fick det jag ville ha. Det gjorde mig glad för det visar ännu mer vad vi hade tillsammans du och jag. Det där kan ingen ta ifrån oss. Ingen kan ignorera det, och ingen kan spekulera bort det.
Jag saknar dig så just nu. När jag fick svaret blev jag glad, sedan började jag gråta. För det blir ju också en påminnelse om att du inte finns mer. Ännu en gång kommer den där smällen, den där fetsmällen som skriker ”Daniel är död”
Jag älskar dig Daniel. Vi skulle gifta oss. Vi skulle faktiskt gifta oss du och jag.
Det var ingen ADHD grej det där. Det var ingen spontangrej. Det var något vi pratade ofta om och mycket. Det var ingen impulsiv grej när vi friade. Fan, jag visste inte att man kunde göra något så romantiskt när man satt i ett kök en lördag i ett par slitna shorts och du hade Alex gröna fula joggingbyxor avsedd för någon som var 1.96cm lång på dig 🙂
Haha! Fan va fula dom byxorna var på dig! Du kunde inte resa på dig förrän dom ramla av, och varje gång du reste dig glömde du av att dom var femtioelva storlekar för stora. Hur många gånger reste du inte på dig, tappade byxorna och sade ”Oj” och sen gick ut på toa med joggingbyxorna runt fötterna.
Ibland har det känts Daniel som att jag inte får älska dig. Det känns som att gamla relationer poppar fram och pratar om dig som att dom var tillsammans med dig fram till dagen du avled. Brukar man göra så? Varför gjorde dom då slut undrar jag?
Det var ju vi! Är det på grund av att jag inte stod varje dag på Facebook som gör att jag inte fanns, och bestämmer dom det? Var det inte du och jag som avgjorde det? För vi hade inte bara en relation på det sätt som dom verkade tro att du bara kunde ha relationer på. Vi hade också en vänskap, en stark vänskap och det var den som var grunden hos oss. Vi började inte med att bli ihop, vi började inte med dejtning för vi började på ett annat sätt.
Så många säger ”Ja men så var Daniel alltid”, och när du för en gångs skull agerar annorlunda, ja då har det alltså inte hänt? Hade alla människor på jorden rätt att förändra sig utom du?
Kanske har jag drömt allt? Kanske är allt detta en dröm, ja en psykos jag hamnat i? Istället för att tro att jag är Jesus eller att Hitler lever och kommer invadera vårt land snart så tror jag i min psykos att vi skulle gifta oss.
Men varför hänger då vårt vigselbevis på väggen? Varför frågade vi folk om dom ville vara vittnen vid bröllopet? Varför bjöd vi folk till Bee den 12 september klockan 21.30? Varför stod det på hotellrummet ”Congratulations mr and mr Johansson – Andersson” när jag kom till London dagen efter att du dött? Varför bröt jag ihop av det där? Varför stod jag som en av dina närmast anhöriga på sjukhuset? Varför blev du så fruktansvärt ledsen när du och jag tog en ”break”?
Nej, jag tror inte det är någon psykos. Jag tror faktiskt jag upplevt det där.
Folk vill gärna påminna mig om hur jobbigt allt kunde vara i somras. Tack, jag vet det! Jag var nämligen med. Jag var med varje dag, och jag har inte glömt hur jobbigt det var ibland. De jag delade mycket av detta med dom vet också det, men de vet också om den andra sidan. Den andra delen av det här, den delen som gjorde att allt det jobbiga var värt det. Jag vill inte försköna allt, för du mådde inte bra alla gånger och det påverkade. Det var enormt jobbigt och det var enormt svårt. Det såg mina vänner, men dom förstod också det andra.
Det dom förstod men som vissa andra inte verkar förstå ibland är att jag faktiskt var med om annat också. Jag var med när vi somnade tillsammans och du sade ”Jag behöver inga piller när du är här Walle”, och sen kysste mig och somnade på 3 minuter. Det var också vår historia. Det var också Walle och Daniel.  Det var det där som gjorde att jag älskade dig.
Visst fan hade jag önskat att saker vore annorlunda! Visst hade jag önskat att du inte varit sjuk, men nu var du det, och jag älskade dig i alla fall. Är det så konstigt? Nej, det är det inte för du var så värd att älska.
Jag vet att du så ville förändra dig och ditt liv. Som under Almedalsveckan i Juli. När du skickade SMS och frågade ”Kan jag twittra så här?!” och skickade sedan med ett twitter av politisk karaktär. Som jag älskade dig då, och så stolt jag var över dig då.
Jag vill inte ta ifrån någon deras sorg som de känner för dig och över att du inte finns här längre. Självklart sörjer dom dig, och dom sörjer sin Daniel. På samma sätt sörjer jag min, men jag försöker inte hitta på en Daniel eller skriva om historien. Kan inte du och jag bara få ha den tid vi hade som vår på samma sätt som andra har sin tid med dig. Den tiden du hade med dom, den kan jag inte ta, och ska inte och vill inte ta för det var eran tid. Det var eran vänskap, romans, förhållande etc.
Dina sista månader i livet var våra, så är det. Ja, det fanns andra människor i vårt liv även då, men när det gällde då var det vi. Varför det blev så, det finns det ingen anledning att spekulera i.
Vi ska inte spekulera mer. Vi ska minnas dig, sörja dig och komma ihåg dig, och om vi känner någon respekt för dig så ska vi minnas den du var, inte den vi ville du skulle vara.
Det enda jag vill är att du ska vara här nu, men det kommer inte ske. Men minnas dig tänker jag göra, och gråta över dig kommer jag göra. Jag gråter fortfarande mycket över dig Daniel, och det gör ont ofta men jag får bära den sorgen. Jag får bära den vetskapen om att du inte finns mer. Jag vet också att det finns människor som jag kan dela den känslan med och den sorgen. Vi saknar dig, och vi minns dig.
Nu ska jag försöka sova lite. Klockan är snart fem så det är väl dags. Ville egentligen bara skriva några rader men som vanligt blev det en hel bok.
Älskar dig Tussen min, in i evigheten
/Walle

Jag fick detta kort av Jennie och jag älskar den här bilden.
Mina favoritkillar på samma bild!

Vad du älskade din systerson Daniel, och vad han älskade sin morbror.
Aldrig tindrade dina ögon så som när du pratade om Kevin.
Aldrig såg du så lycklig ut som när du berättade om hur du spelat Pippi i telefon.
Aldrig var du så glad som när du hade Kevin nära dig.
Kärleken till honom var total från din sida,
och Kevin älskade sin morbor lika mycket.
Mobo Danne.

Gud vad jag önskar att du varit här nu och sett Kevin växa upp.
Jag älskar den pojken Daniel!
Jag har ”lånat” han ibland, och han får mig att orka med livet just nu.
Han får saknaden efter dig att släppa för en liten stund,
för med Kevin blir det fart och fläng!
I morgon ska vi träffa Zuzzi igen, fast jag tror Kevin uppskattar Zuzzi mer än tvärtom 🙂

Jag önskar du sett din syster nu,
hur hon saknar dig men hur stark hon är.
Jag önskar så du var här just nu,
för du skulle så tyckt om det du såg.
Du skulle sett människor som älskade dig villkorslöst,
människor som bara skulle låtit dig vara Daniel.
Det hade du älskat, för det var ju det du alltid sökte efter.
Tänk om du bara sett att du hade det runt om dig hela tiden.

Livet är så tomt Daniel just nu,
men din syster och Kevin fyller det med glädje.
Men mest glädje hade vi alla känt om du var kvar,
här hos oss där du skulle vara.

Älskar dig Tussen

Jag hatar Lyrica….
Hittade följande citat på nätet…
Det finns en studie som visat negativa ”biverkningar”. Det gällde en person som avbröt en behandling med läkemedlet (Cold Turkey) det var alltså en person av många andra i en vetenskaplig studie. Denna person fick hjärnödem och psykos och sa långt efter denna händelse att denne inte kände sig lik. Jag säger inte att alla har ett helvete att avbryta en medicinering men man ska helt klart ha respekt för denna drog. Att man ska trappa ur Lyrican långsamt säger inte bara hobbyknarkare utan också läkare och människor som forskat.
___________________
Snart är det helg och det ska firas med ett intag av 900mg.
Kommer fylla på vid behov allt efter dagens gång!
Trevlig helg på er! 
___________________
Nu har jag intagit 2 st 300 mg lyrica. Eller ja, jag tog det en och en halv timme sen typ, och nu slår det härligt  Härligt att gunga fram. Dock skulle en tredje tablett vara trevligt Känner en kille här i gbg som fått tag på 6 kartor Lyrica, och jag är en bra vän till honom )) 14 st lyrica i varje karta, 300 mg. Myspys

Saknar dig 🙁

Jag såg dig igår, inte på riktigt men på film. Det gjorde så ont att se dig, samtidigt som det var så fantastiskt. Jag påmindes om hur mycket jag saknade dig, och där blev jag också påmind om hur allt började. Jag saknar dig så fruktansvärt just nu, och jag har aldrig känt mig så ensam.
Jag är rädd Daniel, jag är rädd för vad som komma skall. Vecka 49 börjar helvetet igen, och senast var det du som fick mig att orka. Nu har jag ingen längre att kämpa för, nu har jag ingen att älska. För det var ju dig jag älskade. Hör du det Daniel, jag älskade dig.
Jag skrev häromdagen att jag skulle sluta slåss mot väderkvarnar, men jag vet inte ens om jag klarar det.
Varför får jag inte älska dig för vissa? Varför tar ingen det vi hade på allvar? Gjorde dom alltid så mot dig Daniel? Brukade dom alltid hånskratta dig bakom ryggen när du hade en kille? Brukade dom alltid ifrågasätta allt, eller är det bara vår relation som har den äran att få den skiten och att bli ifrågasatt.
Eller var det för att du inte ringde femtioelva samtal denna gång och berättade för alla, är det just på grund av det som gör att allt denna gång är så konstigt? Men du berättade ju för vissa, och du sade som det var.
Jag behöver ingen credit, jag behöver inget över huvudtaget. Det enda jag vill är att kunna sörja den Daniel du var. Den Daniel som var här, och den Daniel jag såg här, som jag levde med här.
Jag orkar inte längre analysera varför det hände, eller hur det hände. Jag vill bara kunna sörja dig, och jag vill också kunna sörja det vi skulle få.
För vi hade ju planer Daniel. Vi skulle varit i Köpenhamn nästa helg. Vi skulle sett Love never dies. Vi skulle besökt ”Riket” bara för att du gillade serien så mycket. Fan, vi hade tre avsnitt kvar av den ju! Du skulle ju jobbat på bemanningen! Du skulle ju pratat med någon här nere, och du skulle ju ha en framtid här.
Det vill jag sörja.
Du var min man Daniel, och du skulle blivit min man på riktigt. Gud så mycket berg och dalar vi åkte på, men så är det i alla fall. Ingen hade hört talas om mig sägs det, men den 6 juli skrev vi detta på din Facebook…

Men ändå hade ingen hört talas om mig sägs det. Spelar det någon roll egentligen? Det enda som är viktigt är väl att vi visste, och visst visste vi? Vi visste, och några få andra.
02:36, 03:13, 03:24, 03:36 och 4:09
Det är klockslagen du var inne här på denna sida din sista natt i livet. Vi var med varandra till slutet, det är så jag vill se det, och det är så jag ska se det.
Jag sörjer dig Daniel, och jag saknar dig. Idag har det varit hemskt, riktigt riktigt hemskt. I morgon kommer det kännas bättre, det är väl så det fungerar med sorg.
Jag kommer få det tufft framöver och jag vet ärligt inte hur jag ska klara det denna gång när jag inte har min tuss, men jag måste väl. Jag har ju inget val. Denna gång måste jag lägga mig under helvetesmaskinen utan att kunna tänka på att jag ska ringa dig sen. Denna gång står jag ensam, igen. För det var ensamheten vi hatade bägge två, och den ensamheten försvann när vi hade varandra.
Jag bara önskar att min självkänsla vore bättre, jag önskar att min känsla för mig själv inte var så låg så att jag lät mig dras ner. För jag ska skita i det där, och jag ska bry mig om de som inte förstör. Vi är så lika där Daniel, vi ser aldrig skogen för alla träden. Vi ser hellre det som är fel, än det som är bra.
Daniel Johansson – Andersson/Walentine Johansson – Andersson
Det var så vi skulle heta bestämde vi tills vi enats om ett namn. För namnfrågan var viktig för oss. Du ville vi skulle heta Luoto, men det vägrade jag. Så vi bestämde att hitta ett annat efternamn, tills dess blev det lottning och Johansson kom först 🙂 Det var vi som gjorde det, vi och ingen annan.
/Walle