Joel, ni vet den stackaren som brukar tvingas att göra en massa tjänster åt mig hela tiden gör minsann annat förutom att läsa och skriva på walentine.se
Joel går på universitetet också och läser bland annat något som heter kognitionsvetenskap. För er som inte vet vad detta är så kan ni klicka .

Joel håller just nu på med en undersökning och jag ber nu ALLA att hjälpa Joel med denna lilla undersökning. Den tar inte många min av era liv så det kan ni gott göra. Ni som läser detta och inte klickar kommer få lida i all evighet!

Tack för hjälpen!

Ja just det! ska du klicka

Tidningen Världen Idag verkar helt och hållet ha tröttnat på bögarna nu, eller så innehåller inte redaktionen tillräckligt med begåvning för att förfölja två saker samtidigt. Så nu riktar man istället in sig helt på att snacka skit om muslimer och muslimska länder istället.

Heja Carin Stenström! Du är världens sämsta chefredaktör och du sköter den uppgiften på allra bästa sätt!

Man läser lite runt om nu att fler och fler tycker att våldet mot barn ska bli den viktigaste frågan i årets valdebatt. Det tycker inte jag. Lika lite som jag tycker att våldet mot homosexuella ska bli det.
Våldet mot barn ska vara en del av debatten, men den debatten ska inte dö ut efter september i år. På samma sätt är det med allt annat våld i Sverige. Vi blir så fixerade i det här landet, och för att sedan trösta vårt eget dåliga samvete ska ALLT handla om det vi är ledsna och upprörda över.

Mordet på Bobby är en av de värsta saker media skrivit om de senaste åren. Allt detta totala meningslösa våld mot en så totalt försvarslös människa är en fruktansvärd händelse som vi alla mår dåligt av att se och läsa om. Att det behövs en “Lex Bobby” är också uppenbart, men låt ändå inte allt handla om det.
Sverige har andra problem, stora problem som man behöver ta itu med, och jag tänker inte säga att det ena förslaget är bättre än det andra här. Däremot är det extremt viktigt att inte detta val ännu en gång blir ett val där en sakfråga styr allt. Sånt har vi drabbats av innan och det leder aldrig till något bra.

Att de som skedde med Bobby inträffade är hemskt men de kommer ske igen och igen. Hur lite vi än vill inse detta kommer det att bli så. Det vi kan göra för Bobby och för alla andra barn i samma situation är att se till att hela samhället blir ett bra samhälle att leva i. För ju bättre liv vi kan skapa, desto svårare blir det för de mörka krafter som tog Bobbys liv att verka.

Så hedra Bobby genom att engagera er i allt. Att bara skrika efter en lag eller en sakfråga är det samma som att svika honom. För när lagen väl kommit kommer det inte gå länge innan vi glömt Bobby. Det är då det sker igen.

Andra bloggar om: Bobby, Valet2006, Politik

Det är inte speciellt mycket som skrivits här den senaste tiden, har tagit det lite lugnt med ungefär allt samtidigt som en gammal hobby fullständigt exploderat igen, akvarier.
I min ljuva ungdom hade jag massor med akvarier och fiskar, ja jag hade iofs mycket djur överlag. Som mest hade jag samtidigt 1 500 liters akvarium, 1st 120 liters, 4 marsvin, 2 kaniner, 14 undulater och 4 nymfparakiter, och så en guldhamster som hette Snuttan
Gissa om mamma var trött på mig…
Fast till mitt försvar ska jag säga att jag skötte om allt alldeles ensam och jag jobbade för att få ihop till mat och allt till mina djur.
Att jag älskar djur kommer väl inte direkt som en chock för någon. Faktum är att jag en gång i tiden drömde om att få arbeta med djur på heltid. Drömmen var självklart Borås Djurpark på den tiden, men sen gick livet sina egna vägar men drömmen har nog aldrig försvunnit riktigt.
Varför min kärlek till djur är så stor vet jag inte, men jag tycker mer om djur än människor. Djur sviker en inte, de ljuger inte för en och de finns där. De är beroende av mig och jag av dom. Just att se till att djuren har det bra är sånt jag älskar.
Därför tror jag att jag blev så engagerad i vår trut på jobbet, just för att jag inte anser att vi människor har rätten att bestämma att den truten får leva, han får det inte.
När det gäller trut och måsproblem i storstäderna har jag bara en sak förövrigt att säga till Sveriges Fastighetsägare…
Ge för helvete fan i att bygga platta tak då era snåla djävlar…
Nåväl…

Som jag tror jag berättat har vi skaffat akvarium på jobbet för de gamla (och mig ) Ett 225 liters akvarie står där nu och i helgen gjorde jag iordning det hela och om jag får säga det själv blev det skitsnyggt!
Bilden nedan hur det såg ut idag, tyvärr togs bilden i väldigt snabb fart så sol och fönster förstör det mesta av bilden, men en liten hum om det hela får ni kanske i alla fall.

Idag släpptes också de första fiskarna in i karet. 10 neontetra och 4 platys blev det. Det kommer bli mer fisk framöver, malar ska in och så någon större snäll fisk. Det gäller ju att tänka på att fiskarna ska ha åskådare som är 90 år gamla och runt där så de måsta vara stora, snälla och gärna färgglada.
Även hemma står det ett litet kar nu. Bara ett 60 liters som innehåller neontetra och 4 Guppys (Det är ju inte för inte som Guppy kallas för miljonfisk och ungefär 5 sek efter att jag lade i dom börja hanarna försöka ge sig på honorna så snart har jag kanske massor med guppys ) Även en mal huserar på botten. Honom har jag döpt till Hubert för han e sååååå söt!

Det är lite konstigt hur en gammal hobby fullkomligt kan explodera så som det gjort. Jag älskar att hålla på att inreda karen, titta på fiskarna och bara njuta av dom. Jag letar efter ett större akvarie redan nu så vi får se hur det går.
Jag är iofs beredd på att några av mina inneboende kommer dö. Fiskar är ömtåliga djur så man får ta det väldigt försiktigt med dom små liven. Jag är ju dessutom så “dum” så jag anser inte att ett fiskliv är mindre värt än ett annat liv. Så jag vet att jag kommer bli heldepp om jag ser en tetra flyta upp och ner.

Jaja nog om fiskarna nu, jag kan redan varna er för att jag kommer terra er med bilder längre fram…

Annars är väl livet ungefär lika tråkigt som vanligt. Jag isolerar mig allt mer och talar allt mindre med människor. Jag är rent ut sagt så jävla less på alla människor just nu och jag vet egentligen inte varför.
Ibland får jag lust att bjuda in alla och skälla ut dom efter noter, men jag vet egentligen inte vad det är jag ska skälla för. För samtidigt måste ju jag acceptera det faktum att jag umgåtts med människor som hellre lever hela sina liv i en taskig roman av Barbra Cartland än gör något åt det. De jag umgås med anser att man har rätt att behandla andra illa när man själv mår dåligt, att utnyttja, bedra och bete sig allmänt svinigt. Det får man göra i den världen och jag är väldigt less på det. Framförallt är jag less på att det känns som att det ALLTID är jag som drar kortaste strået. Jag får inte bli vare sig förbannad, sur, arg eller ledsen för då är det jag som är dum och då kan personen bryta kontakten med mig och sen skylla allt på mig.
Det enda som gör en trygg i det hela är samtidigt att jag vet att det inte bara är jag som blir behandlad så. De gör likadant mot varandra så det är inget riktat mot mig. Ja vet inte, kanske är det nya innegrejen nu att bete sig som ett svin. Lever alla efter Big Brother modellen?

Egentligen är det inget som hänt. Jag tror mer att jag själv kommit in i ett nytt stadie bara, ett stadie där jag kräver saker. Markus sade en mycket klok sak till mig igår när vi talade om detta med att ta för sig och kräva saker. Han sade att jag hade att lära mig där, och jag borde lära mig mycket. “Du borde verkligen lära dig att ta för dig Walle”, sade han och visst har han väldigt rätt.
Men hur gör man när man tar för sig? Jag har ju levt i 34 år, varav 12 av dom åren med cancer och det är ju egentligen bara de sista få åren som jag haft vänner som respekterat det, som faktiskt förstått att Walle mår inte bra ljust nu. Dessa vänner har förstått att min själv också tar stryk av ständiga tumörbesked. De förstår att bakom den glada Walle finns en ganska trasig person. Kort sagt: De vet att clownen gråter.
Dessa personer är det istället jag som har svårt att ta mig till ibland, för jag vet inte hur jag ska göra eller bete mig. Dessa kräver inte att jag ska vara superstarkast i världen utan jag får helt enkelt vara knäckt om jag är det. Inför dessa personer är det jag som blir rädd nästan för det tar tid att bli den man är när man inte riktigt fått vara den man är någonsin.
Så då blir det istället att man drar sig till dom som man vet knäcker en, utnyttjar en och förstör. Då engagerar man sig i människor som mer eller mindre rakt ut säger, “Jag har betett mig jävligt illa men jag har mått dåligt själv och då får man göra så”.
Jag känner igen det där snacket, min allra största demon resonerade så, och uppenbart var han inte ensam.

Så just nu är jag inne i en period då jag inte träffar någon knappt alls. Jag umgås med Henke, mitt jobb, mitt skrivande och mina katter. Idag blev det en snabbfika med Markus och på Fredag ska jag kanske träffa Erica på en fika. I morgon ska jag och Henke in till stan och titta lite. Till helgen blir det väl att sitta hemma och stirra in i väggen eller nåt, som vanligt. Vi får se…

Nu ska jag sätta mig med Zazza och Zuzzi och titta på akvariet en stund. Jag är väldigt glad att karet är täckt för annars hade katterna fått kul. Jag sitter i fotöljen med en katt på varsin sida av stolen. Hur mysigt som helst.
Sen ska jag lägga mig och se på något avsnitt av Golden Girls (Pantertanter) Tack Jontas för tipset!
När jag ligger i min säng och ser på film kommer alltid Zuzzi. Hon sätter sig på golvet och jamar tills hon får hoppa upp. Sen går hon några varv och kommer sedan och lägger sig på sidan bredvid mig. Sedan ska jag klia henne på magen medans vi tittar på filmen tillsammans. Så ligger vi tills jag somnar, då går hon upp och lägger sig i stolen bredvid sängen istället. Där ligger hon tills jag vaknar.

Som sagt, jag älskar djur bättre än människor. Ingen människa har någonsin behandlat mig lika respektfullt som Zuzzi.

vad jag e less på människor

och de var dagens dagbok de

WHOHO!

Jag ska se George Michael den 20 okt. Bokningsnummer ligger här och jag är sååååå lycklig!

JIPPIIIIEEE

Lillian Asplund som var den siste som kunde berätta om Titanics förlisning ur sitt eget minne är död. Hon var 5 år gammal när Titanic körde på isberget den där natten för så många år sedan.
Lillian Asplund förlorade 3 bröder och sin far i katastrofen som kom att förändra sjöfarten för all framtid.
Det finns fortfarande några få överlevande kvar efter Titanickatastrofen men dom var alla bebisar när förlisningen inträffade och kan alltså inte själva berätta något.

Så med Lillians död träder kapitlet om Titanic in i en ny fas.

Vila i frid Lillian

Vi ska hata Hamas för att dom inte accepterar Israel och för att dom “står bakom våld och terror?
OK, det kan jag köpa. Jag tycker alltså inte heller om Hamas.

Men vi ska tycka om Kina då? Som utför terror mot både sina egna landsmän och grannländer. Som bryter mot mänskliga rättigheter, som har massavrättningar, som bekämpar demokrati etc etc etc
Dom ska ha OS så dom ska vi tycka om?

Ibland kan man nästa tro att kampen för mänskliga rättigheter har pengar inblandat i sig.

Lite nya och gamla bilder finns upplagda i galleriet, gå DIT ni som vill

En dag när Lotta på Bråkmakargatan nyss hade fyllt fem år vaknade hon på morgonen och var arg redan från början. Hon hade drömt någonting som hon inte tyckte om…

Så börjar Lotta på Bråkmakargatan av Astrid Lindgren och ungefär så har min dag varit idag.
Vaknade i morse och var fly förbannad över drömmen jag hade inatt.

Av någon anledning drömde jag att jag och Joel var i Tensta, vad vi gjorde där vet jag inte men det jag vet är att jag drömde att vi gick mot tunnelbanan och bakom oss gick Alex och hans familj. Varför dom gick där vet jag heller inte men jag kommer ihåg hur besvärad jag kände mig först. Sedan märker jag att Alex snackar skit om mig och det är då jag vaknar.
Jag var fly förbannad när jag vaknade, jag satte mig och upp bara tänker, “Den lilla fittan ska fan inte snacka skit om mig”, och just då kunde jag slagit ner någon.

Några sekunder senare lugnar sig hjärnan och jag kommer på att jag bara drömt. Ilskan går över men irritationen finns kvar. Det är som om hjärnan vägrar fatta att det faktiskt bara var en dröm.
Det var längesedan jag drömde om Alex nu, och det känns väl iofs skönt. Det känns nästan ännu bättre när man tänker på att det alltid är rena mardrömmarna man drömmer om honom nu för tiden. Inga kärleksfulla sexscener på sandstränderna här inte, vilket jag tackar för iofs.
Ändå märker jag sådana här dagar hur enormt mycket hat som finns där inne, och kränkningarna, föraktet, hånandet, beskyllandet och anklagandet kommer tillbaka.
Ibland tror jag att det aldrig någonsin kommer lämna mig, men sedan påminner jag mig själv om hur jag mådde för 2 år sedan och inser att jag minsann tagit ganska många kliv framåt i alla fall, så inte ska jag klaga.
Göran skrev en gång som kommentar att man inte ska låta hatet ta över, och det gör det inte. Hat känner jag, kolsvart, elakt avskyvärt hat men ni får ursäkta: Vad fan ska jag annars känna? Glädje, förståelse och mognad?
Är det mognad att göra det inför honom är jag världens mest omogna människa och jag älskar varje sekund av att vara det.

Nåväl….

Resten av denna dag har jag varit sur och anti. Jag har föressten skaffat mig ett akvarium hemma som jag ordnat med. Så nu är det så fint så fint så. Växter, rötter, stenar och vatten är på plats. Det enda som saknas är fiskarna, dom kommer på tordag. Akvariet måste få stå in sig lite. Det är kul med djur, de är inte lika stora svin som människor är.

Jo denna fredag har varit riktigt anti. Jag har till och med gnällt för att det är för varmt, då e de illa med tanke på att det inte är SÅÅÅÅ varmt.

Ska avsluta denna dag nu med Exorsisten, en av alla tiders bästa film!
I morgon kommer Markus klockan 11 och sen kör han mig till jobbet så morgondagen kommer bli något bättre. Det vet jag