Tidningen Världen Idag skriver idag om en företagare som blev hotad av homosexuella för att han:

2002 registrerade internetdomän åt en hemsida som publicerar vetenskapliga fakta om homosexualitet.
Då sidans utgivare valt att vara anonyma började upprörda människor att kontakta företagaren.

Ni kan läsa hela artikeln HÄR

Att företagare på detta sätt blir hotade är förjävligt oavsett vilka som blir det. Fast nu är saken den att det är Världen Idag som ligger bakom artikeln och den tidningens trovärdighet är lika med noll.
Därför kan vi räkna med att hemsidan som Världen Idag valt att inte publicera namnet på inte är någon vetenskaplig sida. Jag har nämligen väldigt svårt att tänka mig att en person som skriver en vetenskaplig sida är anonym.
Vet ni! Jag tror det är det berömda sidan Homosexuellt.se (kommer ni ihåg den?) som saken handlar om. Den domänen reggades nämligen 2002, eller så är det någon annan av de berömda, “Här är bevisen på att om ni blir bögar kommer ni att dö.se” sidor som dykt upp och försvunnit genom årens lopp

Fast sedan att företagaren ska likförbannat inte behöva ta hot och förföljelser för att han följer svensk lag. Det är synd att han valt att låta Världen Idag skriva om det. En riktig tidning hade gett det hela lite mer tyngd, för det ÄR allvarligt det här. De homosexuella grupperna ska inte hota dom heller, utan de ska föregå med gott exempel. Hot är det för mycket av i alla fall i diskussionerna om homosexualitet och allt däromkring.

När det sedan gäller Världen Idag kan vi fortsätta läsa…

En kristen företagare har blivit offer för gayrörelsens militanta och odemokratiska propagandametoder. Några av rörelsens frontfigurer, däribland en TT-journalist och en präst, hotar och saboterar för företagarens fortsatta möjligheter att bedriva näringsverksamhet.

Vidare länge fram:

Att hota en medmänniska, att visa bristande respekt för en annan människa står ju i uppenbar strid med uppdraget som präst och själasörjare. För kyrkan är det givetvis allvarligt att något sådant kan förekomma. Även RFSL måste göra ett tydligt avståndstagande från enskilda medlemmars övergrepp. Allt annat är ett olyckligt och för demokratin katastrofalt misstag.

Slutligen då:

En otäck händelse om en företagare som blir hotad av andra människor lyckas bli en reklamfilm för Livets Ord. Ingenstans i huvudartikeln kan vi läsa om att företagaren var religiös. Där står det att han reggade en sida som “publicerade vetenskapliga fakta om homosexualitet”.
Inte förrän på ledarsidan får vi sedan veta att företagaren var religiös och i en normal värld där Världen Idag inte existerar hade det självklart inte spelat någon roll vad företagaren tror eller inte tror på men nu lever vi inte i en normal värld och därför kan vi snabbt räkna ut att hela denna historia är ytterligare ett sätt för Carin Stenström att lägga på ny ved på elden.

Någon har stulit 10 neontetror ur jobbets akvarie, någon gång mellan torsdag kväll och idag försvann dom.
Dom är inte döda och det finns inga fiskar i karet som kan äta dom. Hade dom dött av sjukdom hade säkert någon annan fisk försökt äta lite på dom, men inte ett spår av dom finns kvar.

10 sketna neontetror, vem fan tar såna från de gamla?

Sjukt!

Jag är velig jag vet men när allt var klart idag, och 25 hinkar var inburna med vatten etc så insåg jag att jag inte ville ha akvariet där det stod. Man nästan hör fiskarna ropa “Men ge dig nu för fan”
Så i morgon när jag vaknar ska allt göras om.

Akvariet är jag helnöjd med! Även om det är ganska nervöst just nu för det är 4 stycken skruvar kvar till bänken insåg jag när akvariet var fyllt. Fast jag gick igenom allt noggrant så jag har bestämt mig för att det är företaget som skickat med några skruvar extra bara. Fast det knakar ibland och då hoppar man till, fast logiken säger att det är träet som lägger sig tillrätta för de 253 kilo som står på det.
Fast så sen då när allt var klart så insåg jag att jag inte ville ha akvariet i storarummet. Nej, jag ska göra om lilla sängkammaren istället. Henke behöver mer plats för sina böcker och varför då helt enkelt inte göra ett litet rum för sinnena. Ett rum där ett akvarium står och “puttrar” med en massa böcker runt om, och allt detta tillsammans med en skön stol som man kan sitta och läsa i eller njuta av fiskarna. En helt underbar idé!
Så i morgon åker sängen ut härifrån och 240 liter vatten ska tömmas, akvariet ska flyttas och sen ska man fylla på 240 liter vatten igen. När jag då också berättar att jag fyller och tömmer akvariet med en spann istället för slang så inser alla att detta helgen får jag träna Men det är kul! Så underbart kul så det kan nästan bli lite problem med att förklara hur det kan va kul att under någon timme bära nästan 500 liter vatten.

Som alla med fler än 2 hjärnceller räknat ut har denna dag inte handlat om så mycket för mig. Tiden som varit över har jag och Henke ägnat åt snabbmat och film. Jag har dessutom försökt lära mig lite mer på ett program som jag ska använda till hösten, mer om det senare

Gonatt alla, nu ska jag vila min rygg. Det behövs kan jag säga!

Puss

Här är första bilden på mitt nya akvarium! Vattnet är mörkt, grumligt och dant men nu är det igång! Det tog lika lång tid att bygga bänken som det tog att fatta hur gångjärnen skulle sitta till dörrarna
Om någon dag eller två kommer vattnet se ut som det ska, och om några veckor kommer växterna ha växt till sig. DÅ! kommer det bli snyggt.

Jippiiieeee

En del tycker att jag varit väldigt orättvis i mina senaste dagböcker. De tycker att jag är för kritisk och “elak” mot människor i min närhet. Jag tänkte därför för sakens skull berätta om en “vän” för er. Hade denna historia varit väldigt unik så hade kanske det inte spelat någon roll men nu är den inte det.

Låt mig berätta om en vän för er. Jag har känt honom i ganska många år nu. Idag har vi ingen kontakt längre, och jag ska försöka förklara varför.
Min vän slåss mot dåligt självförtroende, detta försöker han dölja i en attityd som fått både en och två att tappa all behärskning. Trots detta kunde han emellanåt vara en bra vän, även om han älskade att göra narr av folk och fä. Om någon gjorde något mot någon och alla tyckte det var fel, tyckte alltid han tvärtom och alla blev förbannade på honom men ingen sade något. För ingen säger något alls till honom om va de tycker, de låter honom hållas och klagar i tysthet sedan istället.

För ganska länge sedan träffade min vän en tjej som han föll för direkt. Han började genast tala mycket om henne, och då menar jag mycket. Det krävdes inte direkt mycket kunskap om människan för att inse att han helt enkelt var kär. Detta nekade han till i början, men jag trodde honom inte. Ingen annan trodde på honom heller men han stod fast vid att han visst inte var kär, dom var bara kompisar. Dagen kom i alla fall då han erkände att han var kär, och han var verkligen skitkär. Detta erkände han för mig enbart. Han berättade också då att han drack mycket, och han tyckte själv att han drack alldeles för mycket. Han var själv väldigt orolig för detta och undrade hur det skulle gå.
Tiden gick och han och jag talade mycket om henne. Jag träffade henne också och det syntes på långa väger hur det lös omkring honom när hon var i närheten. Inför andra nekade han, och när han sedan kom hem så ringde han och vi pratade och pratade och pratade, både om henne och om sina alkoholproblem.
Han sade en gång en kväll i telefon att han inte kunde somna om han inte fått i alla fall en öl i sig, det var ungefär då jag blev orolig för honom och tyckte att det började gå lite för långt och med tanke på att jag var den ende som visste något så försökte jag stötta och trösta så gott det gick.
Till slut sade han att han kände det som att tjejen han var kär i kände samma för honom, tills dess hade han inte sagt något till henne. Jag försökte då tala förstånd med honom, både med alkohol och med tjejen. Till henne var det ju bara att vara ärlig, att säga det som han kände. Hade hon samma känslor skulle det ju visa sig, och kände hon inget på det sättet var ju han i alla fall ärlig. Kunde hon inte ta det var det ändå ingen bra vän menade jag.
Först vägrade han och hela cirkusen fortsatte. Han söp minst 2 dagar i veckan och varje dag talade han om henne och om alkoholen. Till slut sade jag till honom att något måste hända och de nu. Jag ville inte se på när han drack ner sig för en tjejs skull etc.
Diskussionen varade så här ett tag och så en dag ringde han från sin nalle.
Han inledde samtalet med att förklara att mitt råd att vara ärlig var totalt värdelös, för nu hade han sagt det och det blev fiasko av allt sammans. Exakt vad som skett vet jag inte för den historia han sade då i telefon är inte den han idag säger, flera månader senare. Slutkontentan av allt sammans blev i alla fall att de verkade förlora kontakten och att det hela var mitt fel?
Det han då sade var att han och hon suttit på ett fik och han förklarat saken för vad han kände och sedan gått. Kanske var det inte rikigt så jag menat att han skulle göra, men strunt samma: Slutet på sagen slutade olyckligt tack vare mig.

När det sedan gäller alkoholen så var det också en annan vän till min vän som hade börjat reagera på att han drack mycket och var uppriktigt orolig. Han försökte påtala detta för min vän men blev mer eller mindre hånad och fick istället höra att han var bög.
Så höll det på ett bra tag.

2 veckor efter det olycksaliga mötet på fiket satt jag, min vän och denna andra kille i samma chat. Min vän skulle ut och vi andra frågade hur han mådde. Jodå det var inga som helst problem nu! Han hade självklart kommit över tjejen (självförnekelse – underbart för den svage) och livet lekte. Då kom vi in på alkoholen…

Det som då skedde gör att jag än idag skulle kunna ge min vän en stor fet smäll. För nu blir jag och den andra killen, som faktiskt försökte visa lite vänskap, hånade utan dess like. Vi är töntiga för inte fan hade han några alkoholproblem inte. Nej då, det var ju bara då. Att vi inte fattade det berodde mer på att vi var “gay”. Kanske ska vi för säkerhets skull tillägga att den andra killen inte är gay det minsta, men att kalla någon för Bög är lätt att ta till när man saknar andra argument.
Det blir kommentarer som, “åååå va duktiga ni är” etc etc och jag blev så förbannad. Ja jag blev något så in i helvete förbannad. Ungefär då bestämde jag mig för att inte ha mer kontakt med denna vän, och så har det nästan blivit också. Sedan denna händelse har jag sett honom 2 gånger och efter mitt utbrott har jag också fått veta mer skit som gör att han inte direkt står högre i kurs än innan.
Lägger vi dessutom till att han fortfarande hävdar att det var mitt fel att han “förlorade” henne så gör det mig ju inte direkt gladare.

Detta är ett exempel på min vänskap. En sådan form av vänskap jag gör allt för att komma ifrån. När det gäller killen i texten ovan är det nästan tragiskt för halva hans umgänge är dödströtta på honom men ingen vågar säga nåt. Man suckar och gömmer sig istället.
Hade jag bara haft ett sådant här exempel så kanske det inte gjort så mycket, men så är inte fallet. Jag har haft flera sådana och har fortfarande. Jag säger inte att allt strul är deras fel, men jag säger däremot att jag inte mår bra av det och då är det bättre att göra upp med det hela.
Jag kanske inte är någon direkt väluppfostrad människa men en sak lärde min mamma mig och det var att stå för det man gör och också erkänna sina fel och misstag. För misstag gör alla, annars är man omänsklig, men att istället för att be om ursäkt så hånar man folk istället. Sånt accepterar jag inte. Så kortfattat accepterar jag inte att människor jag lägger ner tid på hånar mig för att jag bryr mig.
Jag skulle inte blivit orolig för killen i fråga om han inte själv ständigt påtalat hur mycket han drack och hur orolig han själv var för det. Att sedan då skratta åt mig är att förnedra mig, och varför ska jag tåla sånt?
Slutligen då: Sedan är det ju synd att min vän inte inser att saken att det gick som det gick berodde på att hon inte var intresserad, hon var uppenbart inte intresserad av någon vänskap heller men det vill han inte inse. Hade hon varit det hade hon inte gjort som hon gjorde men det verkar han inte vilja inse. För han förlorar aldrig, och gör han det måste det vara någon annans fel. Tjejen var han ju kär i så då måste ju någon annan bli monstret i berättelsen. Tragiskt men sant.

Fuck the people

Nu klagar Mel Gibson på DaVinci koden. Antagligen bara ett smart drag för att få lite uppmärksamhet men han tycker i alla fall, enligt media, att DaVinci Koden bryter mot allt som är heligt och som han tror på.

Så låt oss se…

Först är Mel Gibson med i några av 80-talets mest vålsamma actionfilmer som inte på något sätt är speciellt “kristna” av sig. Sedan gör han en riktig skitfilm där Jesus åker på enormt med gängstryk till pampig musik (ja jag tycker filmen är kass) och blir öppet hur religiös som helst.
Det som är lite spännande är att Gibson inte yttrat sig innan, utan väntar tills filmen har premiär. Med tanke på att boken filmen bygger på är ännu mer kritisk mot kyrkan och innehåller mer utstuderade “fantasier” borde han väl börjat bråka redan då.

Jag älskar Da Vincikoden allt mer! Filmen borde visas gratis för alla skolungdomar. Den kan ju bli ett alternativ. Sånt älskar man ju nu i dessa “Design” tider och dom som förespråkar “Designen” gillar ju alternativ

Först lite reklam:

Som alla vet har jag emellanåt reklam på sidan för att täcka nuvarande och framtid utgifter. En del är snälla och både klickar och handlar genom de länkar som finns här och på Prisparadiset.
Som alla vet kan jag heller inte skrika klicka här då man inte får det, men rekommendera bra erbjudanden får jag ju göra
Just nu kan du om du klickar Här, få ett alldeles gratis Comviq kompis kontantkort skickat till dig. Det är värt 99:- och Comviq skickar det till din folkbokföringsadress. Du har INGA köpkrav eller något sådant på ditt kort sen, och för varje person som skaffar detta kort så får jag en liten summa som betalning. Så Klicka HÄR, du har inget att förlora eller något som kostar dig om du inte vill. Tack på förhand för att du klickade Här!

Slut på reklamen då…

Livet går på för fullt just nu. Har aldrig någonsin haft så mycket att göra på jobbet och nu känner jag att jag får ta ett samtal med min chef. Jag är ansvarig för en del leveranser till stället och det funkar inte att kombinera det ihop med annat jobb under vanlig arbetstid. Mycket på grund av att folk inte kan visa respekt när man sitter på kontoret och talar med t.ex Arla. Då kommer folk in och pratar HÖGT, skrattar och beter sig på sånt sätt så man vill ställa sig upp och skrika “MEN HÅLL KÄFT FÖR HELVETE!”
På grund av allt strul blev det fel med mjölkleveranserna denna vecka så någon mjölk kom inte idag (ibland blir jag väldigt less på alla femtioleva kristna röda dagar) så jag hoppas Arla är snälla i morgon och skickar det. Annars sitter 74 boende utan någon mjölk tills på tisdag.
Vidare är det mycket annat som ligger försenat just nu men det får man beta av en sak i taget. Det löser sig säkert det också.

Annars ägnar jag mig mest åt mina fiskar på fritiden just nu, både mina här hemma och dom på jobbet. Här hemma mår dom bra nu och jag ska snart bli morfar! Min guppyhona väntar bebisar och kommer få vilken dag som helst! På lördag ska jag hämta en 240 liters akvarium och det ska bli skitkul! Tänk att en gammal hobby bara så där pang kan komma tillbaka så!
Jobbets akvarim går också bra. Det är fullt befolkat nu och består av följande små fiskar:

Ca 20 stycken Neontetra (vi hade fler men 2 dog pang bara och en fastnade i pumpen. Det sistnämnda var rena blodbadet)
8 stycken Platy, varav 4 stycken är helt guldfärgade och 4 stycken gula med svarta fenor
2 Guppyhanar och 2 honor
6 stycken Flaggtetror (underbart livlig och kul fisk!)
1 Kampfiskhane (som heter Bettan) och 2 honor
1 kyssgurami
1 mal (som heter Hubert)

Iofs har jag lagt ner enormt med tid på akvariet på jobbet. Detta har gjort att det klarat sig helt ifrån dumma bakterier och framförallt nitrit. Det borde blivit en explosion av Nitrit på grund av att fiskarna egentligen släpptes i för tidigt, men det klarade sig. Framförallt är karet ett stor succé bland dom boende och en del av dom sitter både 2 och 3 gånger framför akvariet varje dag och de kontrollerar allt. Då känner man sig nöjd.
När det gäller arbete får jag nog känna mig ganska nöjd överlag. Jag fick igenom nya rutiner som det var ett jävla gnäll om men som visat sig fungera väldigt väldigt väldigt bra. Jag har ordnat lite underhållning för de gamla i form av fiskarna etc. Det märktes på min löneökning också, för jag fick en bra höjning.

Hemma har jag också nu bestämt vad jag ska ha för fisk i mitt akvarie. Titta på denna bild:

Bilden kommer från den fantastiska sidan www.zoopet.se

Det är en praktbotia ni ser där och sådana ska jag ha i mitt stora akvarium. De kan, med lite tur, bli ganska stora och är ruskigt underhållande fiskar. Dessutom avger de ljud ifrån av “knackningar” vilket är väldigt sött och rart
Vi får se när dom kan flytta in, först ska man göra det roligaste som finns i akvarievärlden: Inredningen!
Jag bestämde mig först för Diskusfiskar, men Diskusen är en “svår” fisk och kräver mycket för att må bra. Dessutom är dom svindyra i inköp och jag tar hellre en fisk jag vet jag klarar av. Jag har insett hur “löjlig” jag är när det gäller djur för jag mår dåligt om det så är en Neontetra som är sjuk. Lider så med den lille stackaren.

Förutom då fiskfanatismen så går livet på som det brukar. Jag pratar inte med någon direkt och håller mig mest för mig själv. I lördags träffade jag iofs en kompis till Markus som heter Theresia, och roligare och skönare tjej får man leta efter. Samma humor som jag, samma musiksmak och vi hejade på samma låtar i eurovision! Varför gifter jag mig inte med henne
Helt klart en rolig bekantskap och hon ska dessutom följa med på George Michael
Annars är det ganska dött på umgängesfronten och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Just nu känner jag att jag inte riktigt vet om jag ska vara bitter, arg eller bara allmänt nollställd. Jag får ungefär varje dag veta vilken underbar människa jag är men samtidigt visas det aldrig. Jo jag är nog lite bitter.
Jag har funderat ganska mycket på det där, hur folk kan med. Hur kan man med att utnyttja en annan människa och sedan låtsas om som att man själv är offret och då kräva 100% uppslutning från den man utnyttjat. Jag kommer aldrig begripa det, och vill nog inte begripa det heller. Hela saken är fel fel fel fel fel, men det får man inte säga högt. Gör man det är det jag som är dum istället. Sjuka jävla människor

Jag funderade mycket förra sommaren på hur denna sommaren skulle bli. Jag hoppades att få ha gått ner i vikt och att livet skulle leka. Nu är det snart “nästa sommar” och jag inser att denna sommar antagligen kommer bli tråkigare än förra. Vänner förra året har visat sig vara allt annat och samtidigt står vågen kvar på samma siffra. Det sistnämnde kan jag inte gnälla på någon annan för. Jag har en karaktär när det gäller mat som en 15 åring har med en porrtidning, vilket brukar betyda dumheter.
Hemma går det bra, det är på jobbet det brister totalt. Jag förlorar all självbehärskning där och vet inte varför. Har testat att ta med mat och inte röra nåt där men det hjälper inte. Så där har jag att öva lite.

När det gäller planer för Internet så går det i alla fall framåt och med stormsteg. Snart händer det saker.

Så när det gäller mitt liv kan man säga att det står totalt blickstilla samtidigt som det rör på sig. Det är inte lätt att vara människa.

Och som sagt, angående erbjudandet i början på inlägget. Det kostar er ingenting. Ni kanske inte tror på mig men så är det. Man får hem ett startpaket för 0:- (det står på deras sida att erbjudandet bara räcker tills den siste mars, men detta stämmer inte. Det gäller än) och sedan får man väl använda det om man vill. Ni gör en stor tjänst om ni klickar Här Bara så ni vet!

Vem bryr sig egentligen?
Dog någon? Svepte en tsunami in från Mälaren efter skalvet som slet med sig Hässelby? (en annars god tanke). Rasade några hus?

Detta är det absolut bästa exemplet på den hysteri som blir i media när något sker i Stockholm. Marken skakar… So What?
Det sker jordskalv i Sverige emellanåt, detta är ingen nyhet. För några år sedan skakade marken rejält vid Vättern. Det var så kraftigt så det kändes tiotals mil därifrån.
Nej men nu sker det i huvudstaden och alla som skriver om det bor i, ja just det, Huvudstaden.
Jag är så less på mediasverige!

Låt Stockholmare få betala mer i licenspengar än övriga delar av Sverige!

Så har man då sett denna film som alla nu verkar så angelägna om att klaga på. För seg skriker vissa, dåliga skådespelare skriker andra. Själv skriker jag Hurra för det var längesedan jag såg en film som gjorde mig så positivt överaskad.
För dig som levt på en annan planet och missat hela grejen med denna berättelse så tänker inte jag förstöra nöjet för dig, men vi kan ju säga att Da Vincikoden har en handling som fått påvar, präster och chefredaktörer på Världen Idag att sätta kaffet i fel strupe. För handlingen i denna berättelse är verkligen något som inte passar alla. Ja en del skriker att boken borde förbjudas men som vi vet så fungerar det ju så inom vissa “kristna” (lägg märkte till “”) grupper att dom har rätt att säga vilken skit dom vill, men yttrandefriheten ska bara gälla för deras sak.
Jag förvånades lite av att man faktiskt vågat gå på starkt som man gjorde i filmen. Jag var rädd att här kommer en feg amerikansk film som inte vågar någonting för chefen för filmbolagets frus bror är medlmen i Opus Dei. Så blev det inte nu, tack och lov.
Läser man en del kritiska granskningar av DaVinci koden kan man lätt tro att berättelsen går ut på att håna dom kristna. Så är inte fallet, däremot kritiseras kyrkan och då främst den katolska kyrkan mycket. I berättelsen är det Opus Dei som får ta många smällar men även katolska kyrkan i stort kritiseras för sitt övervåld genom historien.
Och det är väl bra, det tycker i alla fall jag. Varför ska den största kyrkan inom kristendomen och den kyrka som djävlats mest av alla med människorna stå fri från anklagan om skuld? Att sedan vissa delar med Jesus inte kanske stämmer må vara hänt, man får också komma ihåg att man ska se DaVinci Koden för vad det är, underhållning och spänning och finns det något mer spännande än religion? Väver man sedan inte lite tankegång i det hela så har man en bra stund i biografmörkret.

Jag har läst Da Vincikoden men hade trots det inga direkta förväntningar när jag såg filmen. Visst hoppar den lite för fort ibland men samtidigt tycker jag att dessa hopp är något som Dan Brown borde lära sig av för många delar i boken är på ren svenska skit. Det blir segt och Brown är lika värdelös på känslor som George Lucas, så tack du som skrev manuset att du skippa lite av det där.
Att man kritiserat Tom Hanks förstår jag inte, alla som läst boken inser ju bara efter 10 min att Hanks ÄR bokens huvudkaraktär. En känd svensk kvällstidning skrev att Hanks mest sätter pannan i djupa veck och ser fundersam ut. Tja, vad skulle du göra om du försökte lösa jakten på den heliga Graal? Sjunga och sätta dig och se på Big Brother?

Så visst ska man se DaVinci Koden och man kommer bjudas på över 2 timmar av spänning. Att sedan få den stora äran att se en film som retade gallfeber på vissa kyrkor och samfund långt innan den ens hade premiär gör bara saken roligare.

Se den!

P.s Innan filmen började kom det in ett gäng ungdomar på runt 15-16 år där tjejerna var blonda och pratade i mobiltelefon. När dom kom in förberedde jag mig på att mer än en gång få skrika “men håll käften för helvete”.
Aldrig någonsin har jag varit på en fullsatt biograf (Palladium tar 700 personer) och det varit så tyst i publiken. Bättre betyg kan en film aldrig få D.s

Jag har gått på folkhögskola, på Viskadalens Folkhögskola. Låt mig direkt säga att jag idag kan säga att jag är jävligt stolt och glad över åren på Viskadalen.
Låt oss ta allt från början…

Hösten 95 arbetade jag inom omsorgen och jag hatade varje sekund av det. Jag var personlig assistent åt en kille som jag inte alls trivdes tillsammans med. När man arbetar som personlig assistent måste det funka, och det gjorde det inte. Killen var det inget fel på, han kunde ju inte hjälpa att han hade de problem han hade men att sitta inne i en lägenhet med en person som har Damp, Tourettes syndrom och andra problem var inget för mig. Jag avskydde varje sekund av det.

Chamilla hade då börjat plugga på en folkhögskola som låg utanför Borås. Klassen hon gick i hette Europalinjen och grundtanken med utbildningen var att få en ökad kunskap om Europas historia, nutid och framtid. Hon frågade mig om jag inte skulle hoppa på tåget och efter 1 sekunds tvekan sade jag ja.
Det blev 3 år på Viskadalen. 3 år som förändrade mig som person. 3 år där jag genomgick väldigt mycket, både himmel och helvete.

Låt oss titta på skolan…

Jag kommer aldrig att glömma min första dag där. Varje morgon samlades alla elever för samling, och vi sjöng ihop. Här är det kanske värt att berätta att Viskadalens drivs av Arbetarrörelsen vilket emellanåt satte sin prägel på skolans sätt att bedriva verksamhet, dock aldrig med någon sossereklam eller liknande. Det är viktigt att poängtera detta.
Fast på morgonen sjöng vi ur Tidens sångbok och det var på Viskadalen man lärde sig “Somliga går i trasiga skor” och “Internationalen”. Än i dag tänker jag på de där morgonsamlingarna när “Trasiga skor” spelas.
Första morgonen gick jag dit med Chamilla, och hon log elakt för hon visste vad som skulle hända men sade ingenting.
Vi gick in i lokalen där alla träffades och Bosse som alltid håll i samlingarna sjöng och man gick igenom dagen som skulle komma. Sen vände han sig mot mig och sade, “och så har vi en ny elev från och med idag som heter Jonas” (Jag hette Jonas på den tiden), och alla vände sig emot mig och jag kände mig så dum som det bara går att känna.
Fast det var så Viskadalen fungerade, alla gick i samma skola och även om du gick i olika klasser var gemenskap det viktigaste som fanns. Man kände sig välkommen och ingen var sämre/bättre än någon annan. Det fanns självklart några som försökte stå ut. Oftast var det kvinnor i runt 50 som på grund av arbetslöshet inte fick något annat att göra, eller så var det tonåringar som av olika skäl bestämt sig för att fly hemorten.

Att studera på Viskadalen är annorlunda än på andra skolor. Prov har man inga, och inga hemska betyg. På en folkhögskola studerar man för att utveckla sig själv lika mycket som att öka på sina kunskaper, och kunskapen om dig själv kan hjälpa dig mycket i din strävan efter att hitta kunskaper i annat.

Mitt första år på Viskadalen gick jag alltså Europalinjen och antagligen var det bland det mest intressanta jag någonsin gjort. Jag har alltid älskat historia och samhällskunskap och en utbildning som får dessa ämnen så att smälta samman kan inte vara fel. Vi hade Bosse som lärare i historia och vill du någon gång ha en utbildning i historia där du verkligen vill lära dig något rekommenderar jag några lektioner med honom. För hans sätt att lära på ut är underbart! En hel klass kunde sitta still, tysta och inte säga nåt i timmar när Bosse pratade. Man märkte att han själv älskade historia och det smittade av sig. Så man kommer aldrig att glömma korståget 1096, eller medeltidens kyrka, eller romarriket, eller konsten under historiens lopp.
Det var också på dom lektionerna jag idag insett att jag formades till den jag idag slåss för och för det jag tror på. Redan innan Viskadalen hade jag börjat intressera mig för min judiska sida och det öde som min släkt gick igenom. På lektionerna med Bosse blev det ibland nästan smärtsamt att få bevis för att förföljelsen mot judarna inte började med Hitler (om någon nu trodde det) och min ilska och mitt förakt mot katolska kyrkan växte sig samtidigt allt starkare. Detta förakt sitter kvar än idag och jag kommer för alltid hävda att Katolska Kyrkan är den jävligaste djävul som någonsin vandrat på denna jord.
Andra året på Viskadalen åkte vår klass till Wien. Resan ner är bland de mysigaste resor jag gjort. Vi tog tåget ner och på morgonen klockan 7 stannade vi till i Prag. Jag gick ut bara för att kunna känna att jag var i Prag. Vidare mot Wien satt vi sedan på tågets restaurangvagn. Jag och några klasskamrater plus Bosse satt där och åt frukost. Här talar vi inte om SJ´s bedrövliga plastmackor utan riktig mat. Bosse läste några dikter han skrivit och det var något märkligt med just att sitta där. Än idag tänker jag på de där timmarna på tåget och känner en sådan underbar känsla i ryggen.

Wienbesöket blev annars ett av de mest jobbiga besök jag gjort någonstans i mitt liv, för i Wien fick jag se vad antisemitism kan göra och jag lärde mig snabbt att Österrike har en del på sitt samvete att göra upp med. Som nyfiken yngling i jakt på sina rötter blev inte Wien staden med alla berömda byggnader och monument, för mig blev det en påminnelse om hur elak människan kan vara. Jag har 2 minnen från den staden jag aldrig glömmer. Det ena är utanför en synagoga. Det enda som talade om att det var en synagoga var en liten Davidstjärna på dörren in. Det och att det gick en soldat utanför med laddat vapen. Jag gick fram och frågade varför han stod där och fick till svar att synagogan ständigt blev hotad.
Mitt andra mycket dystra minne som fick mig att avsky Wien var när jag och 2 vänner besökte den judiska delen av staden. För att komma dit om man är i centrum måste man gå över en plats som heter Schweden Platz.
Låt oss först säga att om du inte varit i Wien kommer du häpnas över palatsen, slotten och allt krimskrams som finns i den staden. Du kommer också då slås av den enorma skillnad som inträder när du går in i den judiska delen av Wien. Här har man knappt röjt upp efter kriget och husen är gråa och tråkiga. Jag gick där med 2 kompisar som bägge är blonda, vilket nog är viktigt att nämna. Det var en fredag vi var där och det måste ha varit precis innan sabbaten skulle börja. Emot oss kommer en man med 2 barn i 10 års åldern. När dom ser oss komma emot dom, vi var nog inte helt jättenyktra men vi var heller inte fulla, Låt oss kalla det glada, så höjer dom sina händer över huvudet som att de vill dölja något. Jag är nog den som ser det först, men undrar först bara varför de gör så. När dom kommer närmare mig ser dom på mig och ser min egen Davidstjärna jag har hängande runt halsen. Då tar dom ner händerna och jag ser att alla tre bär kalotter på huvudet. Mannen ler emot mig och nickar vändligt när de går förbi och jag blir ståendes och bara tittar efter dom. Just då ville jag ifrån Wien så enormt mycket, jag bara avskydde allt vad som hette Österrike. Att sedan efter det besöka det gigantiska jättepalatset mitt i Wien där Hitler blev hyllad som en hjälte 1938 gjorde inte saken bättre.
Väl hemma i Sverige skrev jag i min resedagbok, “Nu har jag varit i Wien och jag kommer aldrig mer sätta mig fot i den staden”.

Det var på Viskadalen som cancern kom. Sommaren mellan första och andra året dök den upp. Sju dagar innan årskurs två skulle börja opererades jag, och sen blev det som det blev. Hela höstterminen gick åt till strålbehandlingar och känsloutbrott kan man säga. Den tiden är idag så svår att beskriva, men kaos är nog ett bra ord att sammanfatta det hela med.
Det året kom jag också ur garderoben. Dagen innan julafton kom smällen tack vare några timmars chattande med en kille från Sydafrika. PANG sade det någonstans inom en och sen var jag inte längre smygbög. Jag var öppen, så in i bomben öppen.

Viskadalen var ett sådant ställe, det var en plats och en skola för förändring. Mitt ute i det allra djupaste Seglora låg skolan, med bussförbindelser som kunde få oss att uppskatta häst och vagn. Där bodde man, där funderade man på livet och på kärleken. Man märkte inte att förändringarna kom, och jag tror inte att jag hunnit räkna ut alla än.
Många gånger hatade man skolan. Då tyckte man att allt man gjorde där var att flumma. Mitt i förändringen märkte man inte av att man förändrades. Skolan lät en göra det, skolan blev en värld i miniatyr där alla de problem samhället har fanns men också alla glädjeämnen. Man träffade vänner för livet där, och jag träffade också Henke där…

Det var i årskurs 3 vi träffades. Henke började sitt första år då. Vi bodde bägge på Internatet och en dag så blev det som det blev kan man säga. Han sov över i mitt rum och någon månad senare flyttade vi in till ett av Internatets dubbelrum. Där bodde vi sedan. Henke som då aldrig knappt läst en bok förändrades enormt och fick självförtroende att läsa och ta reda på fakta. Något han än idag utnyttjar dagligen.
Bland all denna förändring fanns ju skolan också, med dom vanliga ämnena. Matte (usch) tillsammans med Svenska, Engelska och Data skapade en förutsättning, men alltid med samma mål. Nå dit man vill, med sin egen vilja.

När Viskadalens sista år var slut flyttade jag ner till Göteborg tillsammans med Henke. Jag var då glad att slippa skolan, och jag var trött på allt som Viskadalen stod för men ju längre tiden gått desto mer har jag insett hur tacksam jag är mot denna skola och mot dessa år.
För någonstans där på vägen lärde jag mig vem jag var, hur jag var och hur jag ville vara. Jag lärde mig att vara stolt för den jag är, och för det jag tror på och att ingen, absolut ingen, kan ta det ifrån mig.
Mitt intresse för litteratur ökade och det var på Viskadalen jag blev förälskad i Kafkas böcker, och det var på Viskadalen jag fick utveckla min egen skrivförmåga och talarförmåga. För om det var något jag lärde mig på Viskadalen så var det konsten att tala. Under kongresser och möten fick jag öva och jag lärde mig att konsten att tala är inte alltid att säga det bästa, det är istället att säga det bättre än din motståndare.
Därför lyckades jag krossa en tjej på en kongress som egentligen menade att asfalt var miljöfarligt men hon själv var så nervös så allt blev fel. Där tog jag min chans och gick fram och såg dum ut och frågade, “på dig låter som om asfalt är det farligaste som finns, om det nu är så farligt, varför finns det då”
Jag vann den debatten och skolans kongress röstade för asfalt på den berörda vägen. Efteråt bad jag tjejen om ursäkt för jag skämdes att jag satt mig så över henne. Viskadalen lärde inte bara ut konsten att tala utan också att lyssna, det missade jag då. Konsten att vara demokratisk och att ibland låta folk som inte har lika lätt att prata ändå få talet. Se människan, det var det viktigaste jag lärde mig.

Mest från Viskadalen saknar jag Bosses lektioner. Trots att det snart är 10 år sedan jag slutade på Viskadalen tänker jag fortfarande på hur Bosse skulle ha sett på saker och ting. Många gånger var dom när jag under Uppropet i höstas funderade på vad Bosse skulle ha sagt och gjort. Han som en gång svarade när vi frågade om han var religiös, “Jag tror på människans godhet”.

Viskadalens Folkhögskola var 3 år av förändring, panik, kaos och trassel men det var också en enorm utveckling. Ur Kaos föds ordning säger man, jag vet inte om det är någon ordning på mig än men jag kanske är på väg i alla fall. Fast jag skulle nog inte trivas i ordning, bland kaoset händer det mer.
Så jag är nog skyldig Viskadalen mycket tack, för någonstans där föddes Walentine.