Först lite fantomen historia…
1868 föddes i Frankrike ett litet gossebarn som skulle få namnet Gaston Leroux. Han började studera juridik och ärvde under tiden han studerade ett miljonarv som han snabbt slösade bort. För att inte gå under ekonomiskt började han då först att arbeta som journalist och bevakade olika rättegångar tills han 1905 fick i uppdrag att bevaka ryska revolutionen. Väl hemma igen lämnade han journalistiken och började istället skriva böcker. Han startade också ett filmbolag som skulle göra film av hans verk. Utanför Frankrike är han inte så värst stor men i hemlandet räknas han som en av de viktigaste författarna i den franska kriminalromanen.
Ja en bok är han väldigt känd för även utanför sitt hemland: Le fantôme de l’Opéra (Fantomen på stora operan, som den heter på svenska)
Denna bok blev 1925 en mycket känd och klassik stumfilm med Lon Chaney i rollen som fantomen. Filmen gjordes även några år senare i en version med pålagt ljud men den filmen är sedan länge försvunnen. Stumfilmen var i alla fall den filmen som skulle ligga till grund för en rad kända skräckfilmer som kom åren efter, Dracula och Frankenstein etc.
Tyvärr fick inte Gaston Leroux sin historias popularitet då han själv avled 1927.
Stumfilmen från 1925 skulle inte bli den enda film som skulle komma att göras som byggde på hans bok. Genom åren har det blivit en del del misslyckade och en del lite mindre misslyckade resultat, och 1976 kom också den första musikalen, och den spelas även den emellanåt fortfarande.
Men 1986 skulle allt annat bli överkört av en ny musikal som skrivit av Andrew Lloyd Webber. 25 år senare spelas den fortfarande, den musikalen heter The Phantom of the opera.

Första scenen som möter dig när du kommer in på teatern. Bilden är snodd från Google och upplagd av någon som inte såg skylten att kamera inte får användas.

Paris 1911, en auktion hålls på Paris gamla operahus och man försöker bli av med gamla saker från tidigare uppsättningar och annat. Bland köparna sitter Raul,Vicomte de Chagny, och minns gamla tider. Plötsligt ropar auktionsförsäljaren ut en takkrona som sägs ha varit med på ”den märkliga historien kring Fantomen på operan”. I samma ögonblick som man sätter på takkronan exploderar det och kronan börjar sakta åka upp över publiken samtidigt som scenen förändras och man förflyttas tillbaka till 1881. Så börjar The Phantom of the opera, och har du inte redan förstått det snackar vi teknisk briljans här.
Jag har sett denna föreställning totalt 11 gånger på diverse olika språk, och om vi börjar med just språken så är det en sak som skiljer denna föreställning åt beroende på var du ser den, men det är också det enda. För oavsett om du ser The Phantom på engelska, svenska eller på kinesiska så är allt exakt samma. Varenda mutter, och varenda pryl på scenen är likadant oavsett vad du befinner dig, vilket en del ser som helt sjukt men å andra sidan vet man ju vad man får. The really useful group som produktionsbolaget bakom fantomen heter har folk som enbart har till uppgift att kolla så att ingenting ändras.
I denna musikalversion av Gastons historia är det kärleken som är den starkaste kraften över allt. Ganska snabbt inser man att Fantomen inte är så speciellt mycket spöke utan en man av kött och blod. Han blir kär i Christine och lär henne sjunga men Christine faller för den fagre Raul istället. Fantomen själv lever under operahuset nere vid en underjordisk sjö. Där gömmer han sig för människorna som avskyr honom men också är rädda för honom. Han är vanställd sedan födseln och gömmer sitt ansikte bakom en mask. Han värld är mörk men blir ljus av Christine som han älskar över allt annat, och den kärleken leder till kaos, död och katastrof.
Ja det är en simpel historia vi snackar om men det ska vara simpelt när det gäller musikaler, och vilken musikal detta är! Jag anser och kommer alltid anse att detta är det bästa Andrew Lloyd Webber skapat. I Fantomen finns låtar som ”Think of me”, den underbara ”The music of the night”, den sorgliga ”Wishing You Were Somehow Here Again” och självklart titellåten ”The phantom of the opera”. Den sistnämnda har ju gjorts i alla dess former i allt från pop till metall och var en stor hit när musikalens musik släpptes på skiva.
Det finns också andra partier i denna musikal som gör att man har svårt att direkt lägga den i något fack. Det är inte opera, inte operettt och inte ren musikal heller. Det är lite av allt, och det är en av styrkorna tror jag som fått denna att leva längre än någon annan musikal någonsin och den har också fått människor som normalt skyr sånt här som pesten smälta.
Jag nämnde tekniken bakom och den måste jag nämna igen. För det är magiskt hur man lyckats få till det här, och det håller lika bra än så här 25 år senare.
Först ska vi nämna Maria Bjornssons (nej hon är inte svensk) fantastiska design och kläder. De är helt malalösa. Det är så färgsparkande emellanåt så att man bländas och fantomen själv är bara så sanslöst mäktig med sin mask och slängkappa. Jag såg fantomen första gången på 80-talet och har sedan dess drömt om att slängkappor ska bli moderna igen.
När det gäller det tekniska så är det inte bara takkronor som åker upp i taket. De åker ner också, i en jäkla fart dessutom. Lägg sedan till elefanter, 22 olika scener varav vissa ändras i rekordfart, explosioner, eld, rök och så då scenen när fantomen tar med sin Christine ner till sin sjö. Jag lovar er, för er som inte sett denna musikal, det är det vackraste som någonsin gjorts på en scen. Man ryser när ljusen kommer upp ur vattnet och Christine och Fantomen kommer åkandes på sin båt.
The Phantom of the opera är lika mycket en show som det är en föreställning och allt vägs bra ihop. För även om tekniken är viktig här så hade allt varit skit om de som framför musiken inte kunnat agera, och de jag sett i rollerna har alla varit mycket bra. Jag hade glädjen att se orginal fantomen Michael Crawford och han minns jag som en mycket bra sådan. I den föreställningen spelade Sarah Brightman Christine och även hon var mycket bra. Hon sjöng bättre än hon agerade men samtidigt är Christines roll inte så mäktig. Hon är mest lite smårädd och vilsen. En Fantomen däremot som inte ligger på gränsen till att bli galen är otänkbart. När hans mask åker av och man ser hans vanställda ansikte blir han både skrämmande men också väldigt svag.
Den absolut bästa fantomen på operan är faktiskt svensk och han heter Mikael Samuelsson. När Oscarsteatern satte upp Fantomen spelade han rollen 1000 gånger, och vilken fantom han var! Jag kommer ihåg att man blev helt uppslukad när han var på scen och han var helt otrolig på att spela arg och hysterisk för att i nästa stund gråta och han lyckades gång på gång få publiken över på sin sida. För det är hela grejen med Fantomen. Man tycker synd om honom, trots att han är lite dum och dödar folk och så. Alla har vi ju våra brister.
Att jag är ett stort fan av denna musikal blir du väl inte chockad av att läsa nu. Jag har följt den genom åren och blir lika uppslukad av den varje gång jag ser den. Jag kan varenda låt och varenda text utantill, och jag kan snart vartenda steg folk tar på scenen men det spelar ingen roll. Jag kan se den 20 gånger till.
The Phantom of the opera är en ganska simpel historia som man vävt in i något som nästan blir förtrollande. Det är magiskt, sorgligt, spännande, rörande och underhållande på samma gång.
Fram till idag har som sagt 130 miljoner människor sett den, och har du vägarna förbi London så missa den inte. Biljetter kan du köpa 4 år framåt så du kan planera din resa väl.
Annars får vi hoppas att någon får för sig att sätta upp Fantomen igen i Sverige. Jag är säker på att den skulle funka här ännu en gång.  För detta är en historia som aldrig dör. För det gör ju inte kärleken, och den sorgliga kärleken är ju det som vi gillar bäst, på scen i alla fall.
 
Betyg 6 av 5 😛