Vet fortfarande inte om jag kommer lägga av eller inte, men som ni säkert redan sett har jag emellanåt lagt in nåt litet inlägg. Idag blir det ett personligt sådant. Kände denna sena lördag som egentligen blivit söndag för länge sedan att jag behövde skriva lite, eller mycket…

Kan ju börja med att berätta att jag fått erbjudande om en “filmroll”. Det var en snubbe som hörde av sig och ville ha med mig i nåt homodrama. Anledningen var att han visst hört mig tala inför publik och tyckte jag hade den utstrålning som krävdes etc. Jag har i alla fall tackat nej. Orkar inte sånt just nu, är för trött. Jag skulle spela mig själv kan man säga men hade ingen lust men de var ju självklart kul att få ha fått frågan. Hade det varit en annan tid i ens liv så kanske man sagt ja, men inte nu.

Jag är trött. Jag är trött konstant dygnet runt. Har aldrig känt en sådan trötthet innan, och det är väldigt påfrestande. Jag arbetar bara i snitt 2 dagar i veckan just nu och det räcker, mer skulle inte kroppen orka med. Hjärtat gör sig påmint emellanåt. Ibland bara som lite muskelvärk och så emellanåt med ett slag som gör att man nästan faller bakåt. Då blir man rädd och man vet inte riktigt vad man ska göra, man känner sig bara väldigt liten och rädd.
Efter en sån attack härom veckan skrev jag min sista vilja. Tänkte att det var hög tid för det.
Ingen begravning, inga annonser och ingenting. Så är min sista vilja. Jag vill inte ha nån samling där folk ska tala om mig med varma ord och sprida en massa dynga. Det kan dom göra när jag lever, när jag är död är det ändå försent att säga det.
Fast oftast känns ändå hjärtat OK och då försöker jag låta bli att tänka på det, fast djupt där bakom finns det kvar i alla fall. Jag har tänkt mycket på döden den sista. Väldigt mycket faktiskt.
Lustigt, jag som bråkat med sjukdomar i så mång år har nog aldrig tänkt på att man faktiskt kommer dö. När hjärtat började protestera insåg man att man var dödlig, men jag vill inte dö. Inte nu, inte än. Jag är bara 34, inte 94

Jag var ute i går, på Gretas. Det var inte så speciellt mycket som förändrats sen jag var där senast. Fjollorna hade blivit lite mer feminina och lebbarna hade mer svart på sig men annars var det som vanligt. När man gick in spelades Carolas “främling” och när man gick därifrån spelades Carolas “Evighet”
Jag var där med Robban, Tompa, Jocke, Markus och Theresia. Sedan dök Cissi upp också, vilket var en erfarenhet rikare att få bevittna. Haha så söt hon e när hon e full.
Fast jag ville hela tiden därifrån. Mådde inte bra. Bröstet högg och svetten formligen forsade av mig även om det inte var varmt. Samtidigt känner jag mig inte som en social människa längre. Vill bara bort! Bort från staden. Bort från människorna. Jag vill bo på en egen ö med Henke, mina katter, mina fiskar och min dator. Jag vill se havet, det hav som ständigt ropar på mig. Det hav som alltid får mig så lugn, så trygg och så sorgsen.

Mina fiskar mår föressten bra! Jävlar vad yngel jag har nu. Totalt har jag räknat ihop till ca 50 stycken yngel som dykt upp. Jag har satt undan ett tjugotal i ett eget akvarium nu. Resten får bo med de andra. De flesta kommer bli mat men så är naturen. Om någon tycker jag är elak så betänk att det finns en anledning till att romläggande fiskar lägger ett 100 tal ägg eller att yngelfödande fiskar föder stora kullar varje månad. De som överlever är de starka. De svaga som inte har en chans går tillbaka till naturen som föda. Tänk, om jag varit en Platy skulle jag varit död nu…

Jag har funderat väldigt mycket på mitt liv den senaste tiden, och jag kommer hela tiden på mig själv med att jag inte är nöjd med något. Jag känner mig som en total misslyckad människa som från första dag till den sista aldrig lyckades med något. Det finns enormt mycket jag skulle vilja ändra på, men som det är försent att ändra på. Det som jag mest hela tiden kommer tillbaka till är att jag ångrar det jag INTE gjort. Jag borde få pris i att inte ta för mig.
Trots det hör jag hela tiden hur snäll jag är, hur god jag är och hur mycket man kan lita på mig.Gud vad jag förbannar den godheten i så fall. För när jag står på Gretas och tittar på folk, eller på mitt jobb, eller på en buss ser jag att det är dom som tänker på sig själv som kommer någonstans. Själv försöker jag bjuda på mig men förlorar ständigt och blir inte så sällan anklagad för både dittan och dattan. Alex är ju ett ganska bra exempel på det och vad vann jag på att vara snäll där? Eller vad vann jag på att inte ge igen på det satans aset? Jo, att jag sitter och hatar och han lever och mår bra. Kan någon vara snäll och förklara meningen med godhet i det fallet? Jesus stod ut med sån skit. Han tog mycket smörj, men jag är inte Jesus. Enda likheten mellan mig och honom är vår förkärlek till fiskar (ni som inte kan Bibeln fattar antagligen inte det skämtet, och ni som kan Bibeln tycker nog skämtet var ganska kasst)

Hösten 2004 lärde jag känna en kille över nätet. Han var släkt med en kompis till mig. Ganska snabbt bestämdes det att vi skulle ses och det gjorde vi. Jag kommer aldrig glömma det mötet. Det var på en kinakrog vi satt och jag minns det som igår.
Aldrig någonsin har jag blivit så totalt hänförd av en människa som jag blev av honom. Han var yngre än mig och bisexuell. Det senare skulle sen hoppa fram och tillbaka mer än en jojo åker upp och ner när världsmästaren i Jojo tävlar.
Vi bestämde att vi skulle gå på musikal ihop och det gjorde vi också. Den kvällen var på många sätt förtrollande. Musikalen var underbar och efter den gick vi till Gretas. När vi sedan åkt hit hem lagade vi middag och satt och pratade till jättesena timmen. Efter det gick vi och lade oss…
Om jag nu varit en normal kille hade jag försökt någonting den natten. Om jag lyckats eller inte spelar ingen roll i sammanhanget, försökt kunde jag. De flesta hade gjort det. Ja, alla hade gjort det. Vänd på det på ett heterosexuellt sätt för er som har svårt att tänka “gayigt”. En kille ligger bredvid en tjej han tycker är världens sötaste tjej. Vad hade killen gjort?
Här ligger jag i en 120 säng med en underbart vacker kille. En kille vars utseende fick mig att rodna för att han var så fin. Dessutom hade han charm som få och vi hade ungefär hur många gemensamma intressen som helst. Han var dessutom lite halvt osäker på vem och hur han var och, som sagt, en normal kille hade i det läget försökt lite.
Men inte Walle. Nej då Walle erbjuder sig låta killen ligga lite på hans arm och sen sover vi. Dagen efter går vi tillbaka till Gretas och sitter och pratar i timmar. Han sade efteråt att dom timmarna var underbara. Att han aldrig någonsin kommit någon så nära som vi kom varandra då så snabbt.
Men Walle försöker inget, nej då. Walle är ju snäll och vill visa respekt.
Efter den dagen på Gretas ringde vi varje dag och träffades väldigt ofta. Vi pratade om allt och inget, om läggningar och om kärlek, om sex och om hat. Varje kväll, oavsett om klockan var 22 eller 03 ringde vi och varje samtal avslutades med “natt natt, kram kram,puss puss”. Jag var hans lilla tuss hette det, och han var min. Ändå försökte jag inget mer, för jag är ju Walle och Walle är ju så jävla snäll.
Så blev det Maj 2005 och han var här en lördag. Av gammal vana gick jag in på denna sajt och såg om några nya kommentarer kommit in. Det hade det. En kommentar som förklarade rent ut sagt hur jävla barnslig jag var och hur dum jag var. Det hela avslutades med “Låt våran *namn* vara”
Då tröttnade jag. Inte en släkting till som kommer med en massa sinnessjuka anklagelser. Jag blev inte arg på honom men på andra. Så jag avslutade “tusseriet”, och först var inte han alls med på det men jag förklarade att jag självklart ville vara vän i alla fall, men det där “halvförhållandet” orkade jag inte med. Särskilt inte när det ingick skit som jag inte förtjänade. Sedan dess har vi inte setts. Faktum är att han blivit sveriges mest upptagna person. Ingen människa på denna jord har så mycket att göra som han har numer och så har det varit. Visst, han har mycket att göra. Han har mer att göra än de flesta andra, men det hade han även före maj 2005. Intresset att ses är helt enkelt borta.
Vi har fortfarande kontakt. En kontakt som i 60 % av fallen inleds med att han ber om ursäkt för att han inte ringt, svarat eller var de må va, och nu sitter jag här och funderar och har så gjort ett tag…
Varför försökte jag inte? Var det mina problem om han va osäker eller inte? Ingen tvingade honom att komma hit, och absolut inte igen? Sen är ju den stora frågan om jag var kåt i honom. Nej, det var jag faktiskt inte. Jag tyckte om honom för mycket för det, men å andra sidan är det ju så med mig att jag ganska sällan blir enbart kåt i människor. Som den ende svensk kvar tillförlitar jag mig på fler saker än hur många jag får i säng. Det finns en högerhand om man blir kåt och hade fler människor tänkt så hade vår värld varit ett bättre ställe att leva på men varför ska jag föregå med gott exempel? Varför kan inte jag vara som alla andra?
Man ska inte bryta mot den man är säger folk, men när man insett att man inte trivs med att vara den man är, ska man inte då ändra sig? För inte fan har jag tjänat på att föregå med gott exempel?

Så på vilket sätt tjänade jag på att vara snäll? Genom att några nötter försöker, utan att ens ha brytt sig ta reda på hur saker ligger till, förstöra och skydda? Att när det inte var roligt längre så spelade det ingen roll? Att Walle är ju som han är, då kan man göra så. För det är så jag känner mig idag. Som ett utskitet äpple som man inte kan ha någon nytta av. Jag känner mig utnyttjad, spottad och framförallt kränkt. Sedan är frågan om det är andra eller jag själv som kränkt mig.
Denna kille är ju inte den ende direkt, och det handlar ju inte bara om killar, kärlek och sex. Jag tycker det handlar om det i de flesta fall i mitt liv, och jag tror det är därför jag skriver detta idag och känner som jag gör. För jag vill verkligen inte vara snäll mer. Jag har inte fått ut någonting ut av det. Det enda jag fått är sömnlösa nätter, oro och ångest och en förbannad ensamhet. En ensamhet som gjort att jag skalat av mig själv nu. Jag kramas inte, tycker inte om kroppskontakt alls längre. Vet inte varför men jag får någon form av panik när någon rör mig. Oavsett om det är en ytlig bekantskap eller en nära vän känner jag bara “Vad vill denna människa med mig?” Jag känner mig psykiskt våldtagen, så kan man nog sammanfatta mig just nu.

Och det tragiska är att man också kan sammanfatta mitt liv så, psykiskt våltagen. Utnyttjad och kontrollerad av människor som kräver saker av en utan att de ens förstår det själva. Jag bjuder så mycket av mig själv så jag kör helt slut på batterierna och nu är jag slut. Totalt slut.

Låter jag deppig? Jo, jag är nog ganska deppig faktiskt. Depp och besviken för att jag aldrig fick en chans och just nu vet jag bara att varje gång jag lägger mig undrar jag om jag ska vakna i morgon. Samtidigt vet jag inte ens om jag är rädd. För när jag ser tillbaka på mitt liv kanske det inte är så mycket att förlora i alla fall.

Avslutar med en dikt av den fantastiska Karin Boye:

Du är en av mina drömmar –
väl om ingen väcker mig! –
ett av mina vackra ljus,
att ej mörker täcker mig.
Kämpe du för bleka mål,
is och glas och vässat stål! –
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.

Det är tröst i drömmens dofter,
svala, knappast märkliga.
Ändå ville jag ge bort dem
för det jordiskt verkliga.
Kära vackra händers värma…
Jag vill älska, inte svärma.
Livets mognad
orkar drömmen aldrig härma.

Från Diktsamlingen Härdarna utgiven 1927

Ett barn i Afrika skriker. Hennes mamma är död, syskonen är döda och pappan är försvunnen. Barnet kommer också att dö. Barnet har AIDS. Barnet fick AIDS för att hennes pappa låg med prostituerade i grannstaden. Pappan har också AIDS, och sprider just nu AIDS till nya offer. Fler barn kommer att dö på grund av pappan. Kondomer får dom inte använda, för det är ett brott mot religionen säger kyrkan. Kyrkan väljer lidande barn före brott mot sin Gud. Kyrkan väljer smärtan framför rättvisan.
I väst finns mediciner som skulle kunna hjälpa barnet och som hade kunnat hjälpa barnets familj, inte till en fullständig räddning men till hjälp, stöd och tröst. Men vem bryr sig om ett svart barn? Det kostar ju pengar. Vi har inte råd. Vi blundar för då syns dom inte

I havet skriker en valunge efter sin mamma. Mamman är död och snart kommer den lilla valungen också att vara det. Ett fartyg dödade mamman, på fartyget fladdrade den norska flaggan. Norge har bestämt att det är OK att fånga valar igen. Man tycker man har rätt till det. Ingen människa på denna jord behöver valkött men Norge, Japan och några länder till anser sig ha rätten att döda dom ändå. Det finns pengar att tjäna på valarna. Därför gör det inget om en liten valunge förtvivlat simmar omkring och skriker efter sin mamma. Vem bryr sig om en val? De syns ju inte. Så blundar vi behöver vi inte tänka på dom.

I en palestinsk stad skriker en pojke. Han sitter bredvid sin döda mamma. Mamman dog av bomber skickade från Israel. Barnet är förtvivlat och förstår inte vad som hänt mamman som ligger där blodig och söndersliten. Bomberna kom med hjälp från väst. Israel ansåg sig ha rätten att döda. Israel har alltid, enligt sig själva, rätten att döda i större omfattning än dom blir attackerade. Om en arab skjuter en slangbella svarar Israel med pansarvagnar.
I samma stund som bomben slogs ner skapades mer hat mot Israel och Väst.
Om 17 år kommer den lille pojken också dö. Han kommer att dö med en sprängladdning runt midjan. När han dör kommer också flera andra dö, och ondskans spiral fortsätter snurra.
Vi vet att Israel är en öm punkt på hela mellanöstern, men vi blundar. För Israel ligger så långt bort. Blundar vi så syns det inte och då behöver vi inte tänka på det.

I ett hav utanför Sverige ligger en torsk på botten. Fisken är trött och sliten. I flera veckor har torsken försökt finna mat men hittar inget. Fisken är slut, och samtidigt är vattnet förgiftat vilket gör torsken slö och sjuk. I förra veckan lyckades torsken fånga en liten fisk som måltid. Fisken innehöll ännu mer gift och i det stunden började slutet för torsken. Sakta sprider sig giftet och har redan slagit ut fortplantningsorganen.
Torsken har simmat omkring de svenska kusterna, den har sett att det blir mindre kamrater överallt. Snart är han borta och även resten av hans släkt. Snart är torsken ett minne blott.
Vi vet att vi snart fiskat sönder alla torskbestånd men vi fortsätter. Vi vet att Östersjön är förgiftat, men vi fortsätter tömma vårt avfall i denna gigantiska vattensamling.
För vi vill inte se, och vi ser inte. För på ytan är Östersjön vackert. Runt skärgårdarna går solen ner och vi ser inte vad som händer, ändå vet vi men vi gör inget. För vad kan vi göra? Naturen kommer säkert att ordna detta för oss. Fast vi kan ju självklart hjälpa till. Bara det inte kostar något, för det har vi inte råd med. Så när vi blundar eller bara tittar på ytan så slipper vi se och Östersjön och våra hav går sakta mot undergång.

I Göteborg blir en ung flicka skuren på förnedrande sätt. Hennes pappa har bestämt sig för att märka henne och påminna henne för all framtid att hon är kvinna och lägre än honom. Vi förfasas och vi blir upprörda, och sedan så glömmer vi det.
Vi vill ha pappan utvisad för då har vi löst problemet. Att problemet i detta fall kommer från förskräcklig kvinnosyn i Somalia spelar ingen roll. Låt dom göra vad dom vill där nere, för när vi blundar och när vi inte ser så finns det inte.

I de svenska hemmen simmar saltvattensfiskar omkring. Stora färgglada fiskar som sprider glädje och rofylldhet omkring sig. För varje sådan fisk har 9 dött i fångsten. Förökar sig gör dom inte i akvarier, men det spelar ingen roll för när dom dör köper vi nya. Samtidigt som vi köper nya måste ytterligare 9 dö för att clownfisken ska få se rolig ut hemma i Svenssons vardagsrum. Samtidigt försvinner allt mer av korallreven och det blir allt svårare för fiskarna att klara sig. De kommer att dö ut, det vet vi. Till dess vill vi ha dom i vårat vardagsrum. När tiden kommit och fisken är död byter vi hobby. För tänker vi inte försvinner det jobbiga. Blundar vi så ser vi inte.

En 40-talist ser på sitt kontoutdrag. Denna månad tjänade han 3.4 miljoner kronor. Det har han och hans företag bestämt att han är värd. 40-talisten, denna bortskämda generation som mer än någon annan förstört vår värld och allt däromkring, har 3 barn varav 2 aldrig röstat i något val. Ingen av hans 3 barn är intresserade av samhället för det behöver dom inte vara. Deras pappa fixar jobb åt dom senare.
Snart går 40-talisten i pension. Vi vet inte hur vi ska klara av det, men vi vet att dom är många. De hade det bra 40-talisterna. När Europa stod i lågor gick dom i hela skolor och började direkt arbeta i ett land som tjänade på att ha varit neutralt. Därför anser sig 40-talisten vara värd 3.4 miljoner kronor.
När slutkontentan av 40-talisternas svek mot vår värld kommer lär domen också komma. Den kommer att tala om en värld som är förstörd av avgaser, gift och bomber. Fast då är 40-talisten gammal och behöver inte ursäkta sig. För innan han går i pension kommer han se till att det finns äldrevård för honom. Så har alltid 40-talisten arbetat. Blommorna ska alltid vara finast på hans balkong. Resten får gå till dom andra.
Allt detta vet vi andra om, men vi gör inget. Vi blundar och struntar i att rösta, engagera oss eller bry oss. För vad ska vi göra? 40-talisterna är ju våra föräldrar.

I Afrika skriker en elefantunge. Bredvid henne ligger hennes mamma död, skjuten av jägare som ville åt mammans betar. Resten av hjorden med elefanter flydde men mamman som ville försvara sin unge dog på grund av sin kärlek till sitt barn.
Snart kommer den lilla elefantungen också vara död, och på en rik vit mans vägg kommer några elefantbetar att skina.
Detta sker hela tiden, men vi gör inget. För vad kan vi göra? Afrika ligger ju så långt bort, inte kan vi rädda elefanterna från Sverige? Att det är hos vår granne som elefantens betar hänger glömmer vi. För om vi blundar så syns det inte.

På Öland står en frikyrkopastor och sprider hat. Han jämför människor med cancer och någon blir upprörd. Pastorn anmäls och efter många turer blir han frikänd. För pastorn får säga sånt. EU har bestämt att hat dolt med Gudaprat är det viktigaste som finns. I EU tycker man att det står i bibeln att vissa människor är som cancer och då kan vi ingenting göra.
Först blir vi arga, och vi blir upprörda men sedan glömmer vi. För vem orkar komma ihåg en frikyrkopastor från Öland? Sambandet mellan honom och mord och våld mot vissa människor är bara struntprat menar man. Om vi glömmer honom och om vi blundar så syns han inte.

Ett land som heter Kina bryter varje dag mot mänskliga rättigheter. Man dödar, torterar och lemlästar folk och man gör det med omvärldens tillåtelse. Man ockuperar länder och man förföljer, och man får göra det. För i Kina kan man tjäna pengar och pengar är viktigare än människor. Därför ska man ha OS i arenor färgade av blod. Den idiotin tog inte slut med Sovjets, nu är den tillbaka.
Och IKEA tjänar pengar på sina potatisskalare som underbetalda kineser sätter ihop för priser långt under vad de kostar att tillverka i Sverige.
Men vi bryr oss inte, för OS är ju skoj och vi behöver billiga potatisskalare. För Kina ligger så långt borta och vi behöver inte ens blunda för att inte se men om vi blundar behöver vi inte heller tänka. Det som inte syns, finns ju inte…

När ska vi sluta blunda? När ska vi öppna ögonen?
Älskar vi inte våra barn? Nej, vi kan inte göra det för hade vi gjort det hade vi inte gett dom en värld som denna

Jag har ju inte skrivit på ett tag och vet fortfarande inte om jag ska göra det, men jag villle ändå lägga ut detta “lilla” inlägg…

Precis där Göteborgs södra skärgård går över till ytterkant ligger en liten ö. Den heter Måvholmen, och denna ö är ett litet paradis här på jorden. Tidigare bestod öns invånare av militärer som gjorde åt skattepengar medan de lekte att ryssen kom. Sedan några år tillbaka är det Göteborgs Folkhögskola och Frölunda Judoklubb som tillsammans förvaltar ön. Sommartid är det seglarläger här för barn och ungdomar och Markus brukar vara ledare under några veckor och så även i år.
Jag har varit på väg till Måvholmen alla somrar men det har alltid blivit inställt. I år blev det av och jag kan säga att det fortfarande gungar i huvudet på mig efter båtresan hem, men jag känner också ett sånt inre lugn jag inte känt på väldigt länge. För Måvholmen är lite av ett paradis, och jag fick besöka detta lilla paradis vilket jag är väldigt glad för idag.
Så se på bilderna och som vanligt står det kommentarer under, och som vanligt kan man klicka på bilderna om man vill ha dom i större storlek.
Sedan är det så att något hänt med mitt WordPress så jag kan inte göra thumbnails. Jag beklagar detta för det kan ta ett tag att ladda in bilderna. Jag hoppas ni tycker det är värt det. Jag har delat upp det hela i 2 sidorr så klicka på “more” när den dyker upp där nere så kommer ni vidare till sida 2.

Vi lämnade Göteborg och Saltholmen på eftermiddagen. Första biten tog vi oss med hjälp av Styrsöbolaget, och vi skulle hoppa av vid Kårholmen där Markus skulle plocka upp oss. Vädret var som ni ser helt underbart! Vi är föresten Jag, jocke, Robban, Theresia och Isak. Senare på kvällen kom också Markus syster Sofia och hennes kille Dan

Isak. Mannen och myten. The man helt enkelt

Det är nåt visst med Göteborg! I alla fall när man får lämna stan

Ja jag tycker om bilder på vatten!

Om jag får leva i några år till ska jag bo så en dag

Här är porten till Donsö. en av de stora öarna i södra skärgården. Donsö ligger granne med Styrsö. Ja de ligger så nära varandra så det finns en bro emellan dom. Där flyger flakmopparna fram i trimmade farter. Mitt emot Donsö ligger Kårholmen, där vi alla klev av.

Markus kom och hämtade oss och det är fören på den lilla söta båten vi ser. Ja, ni ser också Jocke och Theresia som njuter av den salta luften. Jocke har redan öppnat sin burk med saft

Matdags! Det blev grillat, potatissallad och vanlig sallad… med Italiensk Salladsdressing

På vänster sida sitter Isak och Markus söta syster Sofia. Mitt emot henne sitter Dan. Jocke, Theresia och Robban delar också bänk. Längst bort ser ni Markus som lär en man och grillar.

Jag visste det!

Här ser ni huset på Måvholmen. Enormt mysigt. Ingen ström och inga vattenledningar, men däremot Gasol och “trampvatten”. UNDERBART!
Till vänster om huset ser ni en skorsten. Där låg toan som visst drivs på gas, gasol eller något. Det enda jag vet är att det tog Markus 10 minuter att förklara alla knappar och lampor och spray man skulle använda. Jag har aldrig varit så rädd för en toalett i hela mitt liv efter det

Jocke med hallonsaft och cigg

Att jag älskar djur kommer inte som någon chock för er som läser denna sida. Att jag också avgudar fåglar och framförallt fiskmåsar och trutar vet ni också. Därför var det extra kul att få se lite havstrut igen. För er som inte känner till det så är havstruten ännu större än gråtruten, så det är en stor pippi. Denna fågel tyckte väldigt mycket om makaroner, något som däremot…

Denna Pippi inte gillade. Däremot var han väldigt duktig på att tigga och innan sommaren är slut kommer denna gråtrut, som säkert är kusin med Börje på jobbet, vara extremt “tam”. Söt är den i alla fall…

Som ni ser här. Jag började prata med honom. Ja prata! Ni vet, “bap bap bap”. Jag började inleda genom att försöka bryta isen och efter ett tag…

Började han lyssna. Jag blev därför väldigt glad när jag mitt i mitt “Bap bap bap” fick svar och efter det var vår vänskap ett faktum. Även dagen efter fortsatte vår konversation och han berättade bland annat att han var trött på att leva i garderoben. Jag tyckte han skulle följa med till Gretas någon gång. På det svarade han ett kort “bap”. Jag tog det som ett Ja.(ja jag är väldigt trött när jag skriver detta, men han pratade med mig i alla fall! Så numer är jag Walle: Mannen som talar med trutar”)

Det börjar bli kväll i skärgården och solen går snart ner. Så vi gick alla till öns högst punkt för att bevittna solnedgången

Sofia och Theresia. Två väldigt snälla och goa tjejer (En jävligt bra bild förövrigt om jag får säga det själv)

Solen försvinner bort i havet och man slås av hur vackert Sverige kan vara

Till vänster om solen ser man svagt en ö. Det är Vinga ni ser där.
Vinga, ön där en visst Evert Taube levde en gång.

Solen gick ner runt 21:40 och sedan gick vi hemåt igen. Vi satt kvar ute ganska länge tills myggen började tävla om utrymmet. Själv har jag den goda fördelen att mitt blod inte verkar vara så gott. Det smakar antagligen cellgifter och strålning så mig låter dom bli. Alla gick in och satte sig men själv längtade jag ut igen. Så vid 2 tiden på natten gick jag ut och satte mig. Det var helt stilla och så underbart lugnt. Jag fick tårar där jag satt ensam just för att det kan finnas något sånt här. Just där fanns inget jobbigt, inga smärtor i bröst och hjärta utan jag bara fanns. Jag önskade att mitt liv alltid skulle få vara så stilla som det kändes just då. Varför jag blev så sorgen vet jag inte men jag blev det bara. Så jag reste på mig och gick en promenad över ön ensam. Kanske slappande jag av och då kommer det, eller så beror det på något annat. När jag skakat av mig det jobbiga gick jag tillbaka och var social igen en stund, men jag ville fortfarande gå ut så det gjorde jag…

En timme senare började det ljusna allt snabbare och jag tog ytterligare ett kort

Ytterligare en halvtimme senare kom Robban och Sofia ut. Vi bestämde oss för att bevittna soluppgången när vi ändå var vakna…

Den inträffadevid 4 tiden. Det är så vackert!

Det är på något sätt så mäktigt bara

Det blev en ny dag och då många druckit väldigt mycket hallonsaft på burk kvällen innan var en del väldigt trötta.

Som sagt

Inte många meter ifrån där denna båt stannat till finns ett grund. Jag har redan lärt mig nöjet i att hoppas på att någon ska köra på detta grund. Ingen gjorde det idag, men det var väldigt nära för en som kom susande förbi. Varför har dom uppfunnit back till båtar? Det är ju fusk ju

Isak läsandes en intressant bok. Tror den handlar om Svensk Korvkiosker

Det blev dags för avfärd och jag, Jocke, Dan, Theresia, Sofia och Markus satt i fören medan Markus pappa körde hem oss i sin egen segelbåt. Jag vände mig snabbt om och tog ett kort på Måvholmen från där jag satt. Jag hoppas jag får återkomma dit en dag.

Titta pippi!

En del måste ha stor båt. Varför vill jag inte gå in på men snygg var den.

Jocke, han e för jävla söt

Så nu är man hemma igen. Det gungar som sjutton på mig i skallen fortfarande efter båtturen, men det är det värt! För det har varit väldigt skönt att komma bort lite. Jag behövde det, och fick jag välja skulle jag stanna på Måvholmen i en vecka minst. Det skulle vara så skönt att var där ensam och allena och bara få vara.
Men jag får tänka på det jag såg och tänka på känslan själen hade där jag satt och såg på soluppgången.

Tack för denna helg “måvis”. Hoppas vi ses igen!

Egentligen skulle jag tagit paus men jag känner att jag måste skriva detta. Varför jag egentligen måste skriva det vet jag inte. Kanske beror det på ett enormt ego eller så är man bara dum.
Så här ligger det till i alla fall…

De senaste månaderna har jag emellanåt känt hur det huggt till i hjärtat mitt, ibland svagt och ibland starkt. Jag har också känt att jag fått svårt att andas och blivit kallsvettig. Människa som man är har man ignorerat detta och fortsatt precis som vanligt men så hände något igår.
Jag hade suttit på en buss som av sann svensk “vi ser till att de jävlarna som åker kollektivt ska lida” anda var full och hade en värme på ungefär 35 grader. Jag har alltid haft ont av värme och att då åka buss gör inte den saken direkt bättre.
När jag klev av bussen här hemma i Backa och gick under tunneln känner jag hur jag börjar må illa. Först skyller jag det bara på värmen men så plötsligt känner jag ett illamående jag aldrig känt innan. Jag mår så illa så jag får ont i bröstet, ja de gör så jävla ont så det gör ont ända uppe vid tänderna. Kroppen skriker efter något att dricka och efter ungefär 10 min lugnar det ner sig. Efter det är jag väldigt matt i bröstet och svetten fullständigt forsar av mig.
Idag på dagen mådde jag bra och kände inte nåt som i går, fram tills i kväll. Då kom samma känsla tillbaka och denna gång med en tryck på bröstet.
Efter lite konsulation ringer jag sjukvårdsupplysningen och deras snabba och raka råd vad: “Åk in NU!”

Först tänker jag skita i det men efter inrådan av Eva-Britt bestämmer jag mig för att åka dit och henke följer med. Nu inleds 4 timmar av total “Va fan håller dom på med på Sahlgrenska”
Jag kommer in och får direkt prata med en läkarsekreterare i luckan som förklarar att det kommer ta max 15 min innan en sköterska hämtar mig. När dessa 15 min gått har ingen sköterska synts till. Däremot kommer en granne till Henkes familj in. Hennes stackars dotter har med några kompisar krockat med en älg och en av hennes vänner såg mycket illa däran. Hon var i svår chock och det såg ut som att hon skadat sig rejält. När sånt inträffar bryr man sig inte så mycket om sina egna problem.
Till slut, efter 40 min, kommer i alla fall en sköterska och hämtar mig. Hon och en undersköterska ska ta EKG på mig, vilket dom gör när sköterskan klurat ut hur EKG maskinen fungerar. Den var helt ny och Sahlgrenska verkar ha glömt att köpa in manualer till den.
Sköterskan konstaterar att jag har bra EKG och inget syns där som är oroande. Det besekedet tackar man för! Hon tar också en del prover och så sjävklart då enzymtestet som visar om jag haft en infarkt. Hon förklarar sen att om det visar något kommer det gå undan, men om det inte är någon fara kan jag få vänta i timmar.
Väl ute i väntrummet bestämmer jag mig för att jag och Henke lika väl kan ha picknick. Vi köper smörgås och dricka och har det riktigt mysigt bredvid en tant som suttit där i 5 timmar!
Då kommer en annan SSK och ropar mitt namn och jag säger till Henke “Då va det fan nåt i alla fall”
Lite nervöst går man fram och får då veta samtidigt som sköterskan skrattar rått,” Nej då, du har ju inte sett någon läkare än, det kommer ta tid”.

I detta läge ska man ju komma ihåg att jag egentligen också är glad för ju längre tid jag får vänta desto friskare är jag ju! Jag läggs i alla fall in i ett rum och nya EKG plattor sätts på. Dessa kopplas sedan till en maskin som hela tiden mäter hjärtat och som också varje kvart tar mitt blodtryck. Tre gånger börjar maskinen pipa och talar om att jag är död. Då står allt på noll och man börjar bli något smått irriterad.
När en timme gått i detta extremt tråkiga rum frågar jag en sköterska om jag inte lika gärna kan åka hem och träffa min läkare på min vårdcentral istället, om nu proverna visade att allt var ok. Hon säger då att EKG provet var bra men att enzymprovet inte var färdigt än. Hon talar också om att jag inte ska behöva vänta länge för jag står andre i kö. Max 30 min, sen kommer doktorn.
När 60 min gått frågar jag en annan SSK vad som händer, när jag då påtalar att jag för 60 min skulle få träffa en läkare om 30 min får jag veta att det ska jag inte alls. Nej då, det kommer ta timmar innan en läkare dyker upp. Jag får dessutom också nu veta att mitt EKG prov inte var bra.
Nu börjar Walle bli irriterad…

När ytterligare 60 min gått ber jag Henke gå och hämta en SSK. När hon kommer ber jag henne ta bort alla nålar och annat elände och jag förklarar att om EKG proven visat att det är OK kan jag lika gärna träffa en läkare på vårdcentralen istället. Sköterskan säger, “ok”, och kopplar ur mig. Hon säger också något som jag tolkar som “Nej du har ingen hjärtinfarkt nu…”

Nu är klockan 5 på morgonen och jag sitter här vid min lilla dator igen. Jag ska kanske säga att jag mår bra just nu, jag har ingen värk och inget tryck på bröstet. Min puls ligger på runt 70 och blodtrycket, som jag tog nyss, visar 135/80 (lite högt men jag är överviktig)
Antagligen tycker ganska många av er nu att jag betett mig som en ren dåre, men tro mig. Det finns faktiskt en tanke bakom mitt handlande. För vad skulle en doktor kunna göra? Jo, doktorn skulle råda mig till följande 3 saker…

1. Gå ner i vikt och gör det NU!
2. Sluta röka din jävla idiot
3. Lev sundare innan du kommer kosta skattebetalarna ännu mer pengar din dåre

Kära vänner, jag har inga fler ursäkter nu. Jag måste förändra min levnad, och jag måste göra det nu. I alla fall om jag vill fylla 40.
Jag kan inte sluta dricka coca cola men fortsätta skita i frukosten. Jag måste äta frukost OCH skita i coca cola. När det gäller colan så måste jag i alla fall göra det tills jag kan kontrollera mig, vilket jag inte kan nu.
Jag måste röra på mig mer, och jag måste sluta dricka så extremt mycket kaffe som jag dricker nu. Faktum är att när jag tänker efter hur mitt liv sett ut de senaste åren är det fanimej konstigt att jag inte redan fått infarkter och attacker.
Så nu ringde alarmklockan, och den ringer så den skriker i öronen. Ursäkterna är slut nu, idiotin med tröstätande och dåliga ursäkter är också borta.
Jag kommer kontakta en läkare, självklart, men det viktigaste av allt är helt enkelt nya levnadsformer. Annars kommer jag inte behöva vänta på en doktor nästa gång, då lär det gå undan och jag är något för ung för sån här skit.
Det KAN vara något helt annat men i vilket fall som helst ringer som sagt varningsklockan och det är dags att något sker nu.

Det är väldigt lätt att börja brinna totalt när något sånt här sker och sen efter ett ganska kort tag “tröttna” på det hela och ramla tillbaka i gamla banor. Att jag är sån vet jag och därför måste jag ge all min energi till detta. Så kanske har det varit tur att jag brutit med så många människor som suger ur min energi.
Ser man tillbaka på mina sista 4 år och den enorma stress jag levt i så kanske jag ändå haft tur.

Jag ville i alla fall berätta detta för er, eller så skrev jag det bara för mig. Tack alla som skrivit till mig sen mitt senaste inlägg! Det värmer och jag kan minsann skryta med att jag har minst 3 stycken som är “distansförälskade” i mig Tro mig, det är bara för att ni inte känner mig som ni e det

När det gäller walentine.se och dess framtid så vet jag fortfarande inte, just nu tänker jag på annat.
Nu ska jag sova. I morgon ska jag vakna och äta frukost. Jag ska gå en promenad i morgonkväll också. Götatunneln invigs i morgon och fredag och lördag får dom som vill promenera genom tunneln. Det ska jag göra

Så ha en bra midsommar igen då alla!

Puss

/Walentine som numer kan skryta med att han vet hur värdefullt ens hjärta kan vara.

Jag började skriva dagbok på nätet väldigt tidigt, en dagbok som sedan blev walentine.se

Det har varit roligt och det har varit extremt givande. Jag har fått massor med nya vänner och bekantskaper och jag har också fått hamna en del i hetluften, där trivdes jag.
Fast jag tror det är slut nu, jag funderar på att lägga ner Walentines Värld helt och hållet.
Anledningen är väldigt enkel: Jag vet inte om jag tror på den här sidan.

Jag vågar tippa på att anledningen till att min sajt blivit så populär som den ändå blivit är på grund av dess personlig prägel och att jag är öppen om mig själv, mina tankar och mina åsikter. Det har fångat folk lika mycket som det gjort folk berörda eller förbannade, men nu vill jag gå vidare. Att blogga för mig är att ha en del i samhällsdebatten och det fungerar inte i Sverige.
I detta land ska man helst vara med i ett parti eller skriva ledarsidor i en dagstidning. Man ska ha extremt gott om pengar och gärna vara delägare i en mediakoncern. Då kanske man kan få sin röst hörd. Fungerar inte det är man med i en dokusåpa och ser sedan till att visa könsorganet extra mycket, då blir man automatiskt också medlem hos den skara människor som kan få betalt för att säga sina åsikter, medan bloggandet i andra länder blivit en del av samhällsdebatten tuffar Sverige på som vanligt och i det där tuffandet trivs inte jag.

Jag skriver mycket om HBT frågor, och jag skriver mycket om dom som kämpar emot HBT rörelsen. Jag tror den debatten är viktig, för det finns så enormt mycket kvar att göra. Hur ser egentligen HBt Sverige ut? Vad finns egentligen? Man har en tynande organisation som blivit en bromskloss för debatten, RFSL, och som uppenbart inte stödjer några kampanjer som inte kommer från dom själva. Man har en riksdag som beslutar om skyddande lagar som visar sig vara värdelösa när man byter ut hakors mot “kristna” kors. Den enda röst som egentligen finns idag är QX och man ska verkligen inte förkasta QX. Det är mycket glitter och glamour om den tidningen men samtidigt skriver dom allt mer om världen utanför och runt oss, och det ska vi vara tacksamma för. Men det räcker inte, inte på långa vägar, och det var där jag trodde jag kunde göra någon nytta. Inte för att jag på något sätt är bättre än någon annan, nej jag trodde det för att jag var en av dom: En HBT människa.

Jag har fått ganska många bevis under dessa 2 1/2 år som walentine.se funnits att en del fått styrka av att läsa här. Ja, en del har till och med tagit modet till sig att kliva ur garderoben tack vare mig. Om det säger jag bara: Heja Walle! Fast det räcker inte, jag känner nu, och har så gjort under en ganska lång tid, att jag vill ha mer. Jag vill förändra den värld som förkastar mig, och walentine.se är uppenbart inte rätta vertyget för det.

Samtidigt är inte HBT rörelsen lätt att jobba för, det finns inga människor på denna jord som gnäller så förbannat mycket som bögar, men att göra något åt sin situation gör man inte. Nej, man skriver hemliga inlägg på QX forum om hur jävligt allt är och sen har man gjort sitt tycker man. Att vara med och förändra, att kämpa och att kriga lite är ingenting man vill eller känner för. Om det varit så på grund av rädsla hade jag förstått det men i många fall beror det mer på ren jävla lathet. Föressten gäller det nog inte bara bögar, det är en väldigt svensk sak att agera på det sättet, bortskämdhet kallas det för.
Jag är inte sån, jag tror på att kampen kan vinnas men då måste man också kämpa. Homosexuellas rättigheter har blivit enormt mycket bättre, men dom har fanimej inte kommit av sig själv. Många är dom som kämpat för att komma dit vi är idag, och det är mycket kvar att göra. Vi ska heller inte glömma alla dom offer som kampen tagit. 30 mord de senaste åren riktade mot homosexuella talar sitt egna språk. Hot och attentat mot klubbar för homoexuella talar det samma. Bråket om samkönade äktenskap och denna ständiga hetsjakt från frikyrkorna är också något man måste ta itu med.
I den kampen vill jag stå, och jag vill skrika högt, och jag vill slå skoningslöst och elakt men de medel som är de rätta: Demokratins medel. Därför ska jag göra nåt annat:

Den 1 septemer är tanken att min “tidning” ska starta. Jag har redan folk som kommer hjälpa till men jag behöver fler och jag behöver pengar för det är inte billigt. För att slippa den förbannade PUL lagen kommer tidningen skaffa sig utgivarlicens så den kan ligga under tryckfriheten. Att skaffa ett sådant tillstånd kostar 2000:- För att sedan se till att tidningen blir seriös till utseendet krävs ansökan till Bolagsverket, ytterligare 1000:- Sedan är det webhotellkostnader och annat löpande. Därför har jag tiggt om att att klicka och utnyttja annonserna. När jag försökte få folk på QX att utnyttja detta fick jag bland annat till svar: Det är ju ingen idé, de hatar ju oss i alla fall. En del pengar har kommit in, och ekonomin är ändå det minsta jag oroar mig för.

Jag ger alltså inte upp, men som det ser ut nu kommer jag inte skriva mer här. Sidan får ligga kvar och sen plockar jag ner den efter ett tag. Hur det går i mitt liv får ni väl läsa i nån biografi som Joel från skriva åt mig sen när jag ligger på min dödsbädd
Jag har bestämt mig att riktigt noga fundera på detta och låta allt vara i någon vecka. Jag vill inte göra något förhastat så det är lika bra att tänka på saken i lugn och ro. Jag blir självklart tacksam och glad för kommentarer eller synpunkter på hur jag ska göra, all hjälp är till glädje vill jag säga, jag menar alltså att SYNPUNKTER TAS TACKSAMT EMOT!

Med det önskar jag alla en riktigt trevlig midsommar för innan det lär vi i vilket fall som helst inte ses
Kram på er!
/Walentine

Jag, Henke, Selma och Jocke fick för oss att åka till Sillvik idag. Det finns inget mer underbart än att se ut över havet när solen går ner. Jag tog lite kort med min kamera som jag inte förstår mig på alls men här är dom i alla fall. Du kan, om du mot förmodan skulle vilja det, klicka på dom för att få bilderna större

Selma, Henke och Jocke. Henke var på svensexa igår så han var lite…sliten

Här ska jag bo en dag! Bara så ni vet!

Samma snubbs igen

Det är så vackert med solnedgångar!

Henke: Trött, sliten men söt

Tänk om man fick se detta varje dag!

När solen gått ner lägger sig vinden och det blir stilla. Jag blir alldeles knäsvag av det vackra.

Dagen började och var faktiskt riktigt bra.

Jag har haft problem med nitrit i akvariet hemma vilket har medfört att enorma mängder vatten har burits av min, sen tidigare, utslitna rygg. När jag menar mängder menar jag i snitt 120 liter per dag, två gånger.
Idag fick jag äntligen tag i rätt slang så nu kan jag både tömma och fylla på utan att behöva bära så mycket som en droppe. Ja, det är till och med så bra så jag kan koppla in slamsugaren till slangen och allt åker direkt ut i toalettstolen.

Dessutom har äntligen Nitritet börjat gått ner, efter en kamp som jag nästan var på väg att ge upp. 2 dagar till så vinner jag! (hoppas jag)

Tyvärr får inte alla dagar vara bra hela tiden uppenbart för klockan 22 inträffade nåt som jag fortfarande nästan går i chock för.
Utifrån köket börjar Pride (kaninen) leva runt som sjutton i buren. När jag springer dit ser jag kanin fara fram och tillbaka i buren och kasta sig mot gallret. Jag blev helt stillastående för jag har aldrig sett något liknande innan. Efter en kort stund faller han ihop på sidan och jag tror först han är död. Efter några sekunder till vaknar han upp och försöker resa sig men det går inte. Han kan inte ställa sig upp och huvudet “snurrar runt” hela tiden. Ögonen går åt alla håll och jag inser då att min lille Pride snart inte kommer finnas mer.

Jag må vara en hysterisk fjolla enligt vissa men jag grips mycket sällan av panik. När det är som mest ståhej brukar jag vara den som är lugnast. I kväll fick jag panik för jag visste inte vad jag skulle göra. Medan Henke satt bredvid kaninen slängde jag mig på telefonen och ringde Katarina. Ganska snart konstaterade vi att Pride antagligen fått en hjärnblödning och att det nog bara var en sak att göra.
Jag ringer Blå Stjärna och hon jag talar med säger samma sak. Att göra någon större behandling av Pride var meningslöst med tanke på hans ålder. Efter det samtalet ringer jag som en galning till alla jag känner för att hitta nån som kan köra mig. Snabbt måste det gå också, Pride led och sånt klarar jag inte.

Låt mig här berätta lite om Pride.
Han föddes den 14 augusti 1998 och var en Hermelin kanin, en av de minsta sorters kaninerna. Han var så söt och så liten när vi fick honom och första året var han familjens juvel nummer ett. Fast när Pride var ett år gammal hände något, som en djurbutik har förklarat som stark könsdrift. Han blir under en period helt hatisk mot mig och bara Henke får röra honom. Han flög till och med på min fot en gång och bet och vägrade släppa. Sen blev Pride allt konstigare men verkade samtidigt må bra i sin “konstighet”.
Som så många gånger annars så var det Katarina som räddade läget. Hon som kan det där med kaniner kom hit och trimmade Pride. Hans klor var åt helvete för långa på honom och ingen annan hade tidigare kunnat klippa dom. Katarina kunde det
Ju äldre han blivit nu desto lugnare har han också blitt. Han bet inte mer och han var ute mycket och skuttade omkring. Det finns förövrigt inget sötare än skuttande kaniner.
Senast var Pride ute en stund i går förmiddag innan jag skulle till jobbet. Han visade inga tecken på sjukdom då, och han satt i min famn och bara njöt när jag klappade honom.
Så ändå känns det bra nu, för jag vet att han fick en bra sista tid trots allt. Han blev bortskämd med morot, gurka och sallad och jag tror han trivdes.

Det är jobbigt att avliva djur. Hur snälla dom än är på djursjukhuset känner jag alltid dåligt samvete. För det sista man gör mot sitt djur är att ta med honom eller henne och skrämma upp dom. Min lille Pride satt och skakade i buren, och det berodde nog mer på skräck än på sjukdom.
Systern på Blå Stjärna frågade om vi ville vara med men vare sig jag eller Henke klarade det. Jag orkade inte se det.
Man är lustig, man arbetar inom äldrevården och ser döda och döende människor utan att “bry sig” (om ni förstår vad jag menar nu med bryr sig) men en liten kanin klarar man inte av att se döende.
Så Henke bar över Pride till buren och sen gick vi.

Så kommer man då hem. Allt gick på 90 min och hjärnan undrar vad som hänt. Då ser man buren stå där, tom.
Henke gick och lade sig för han ska upp tidigt i morgon och jag satte på kaffe. Då kommer tårarna. Jag grät och jag grät nog lika mycket för att jag blev så rädd när Pride blev sjuk som att jag grät för att han var död. Att det inte var långt kvar visste jag. 8 år är en hög ålder för en kanin, och särskilt den sorten Pride tillhörde men just detta skakningar och den maktlöshet man känner gör en totalt förtvivlad.

Så nu sitter man och skriver lite här och försöker varva ner. Jag lade mig lite innan och både Zuzzi och Zazza hoppade upp och lade sig bredvid. Det sker en gång per år att dom tillåter att bägge får bli klappade samtidigt av samma person, normalt går alltid en av dom. Jag vill tro att dom förstod att Husse var ledsen. Så vi låg där, vi tre. Jag på sidan och Zuzzi intryckt mot min arm och Zazza nedanför. Det kändes bra

Pratade lite med Eva-Britt sen vilket också gjorde susen. Behövde koppla bort det lite bara, så vi talade om ditten och datten. Nu är det natten och jag ska försöka sova lite. I morgon ska jag utsätta mina fiskar för vattenbyten igen och så ska jag då tömma Prides bur och tvätta ur den.
Kanske får den en ny invånare någon gång men inte nu, för jag sörjer min lille kanin.

Det jobbigaste är just att sista gången man såg honom var när han livrädd och skakande satt där i buren på djursjukhuset och så kommer samtidigt det där förbannade dåliga samvetet. “Kunde man göra nåt”, “Gjorde jag rätt”, “Han blev ju piggare igen” etc
Man grämer sig men vet att man gjorde det rätta. Djur har rättigheten att inte behöva lida. Pride piggnade mycket riktigt till, men antagligen hade han fått ett nytt anfall igen och tänk om man då inte var hemma.

Jag har inga barn, och lär aldrig få några. Därför tror jag ibland att jag förmänskligat mina djur, de är mina barn istället. Kanske tycker en del att det är rent av barnsligt och patetiskt att en vuxen man på 34 år sitter med tårar i ögonen när han skriver detta men saken är nog den…

Jag förlorade en av mina bebisar idag.

Idag klockan 22 fick min kanin Pride nåt anfall i buren, antagligen en hjärnblödning. Han hoppade och skakade och slog sig emot gallren. Sen ramlade han ihop bara och låg och snurrade med huvudet. Det såg fruktansvärt otäckt ut. Jag fick panik och slängde mig på telefonen och ringde först Katarina och sedan till Djursjukhuset. Pride var såpass gammal så han skulle inte orka med en stor behandling och det skulle bara vara att låta honom lida i onödan så rådet var avlivning direkt.
Sanna kom och hämtade oss och körde oss till Blå Stjärna där dom var underbart trevliga.
Buren står tom här hemma nu, orkar inte ta det idag.

Vila i frid Pride

14/8 1998 – 9/6 2006

Vaknade i morse klockan halv tio och var kallsvettig och nästan panikslagen. Sängen såg ut som fan. Jag hade rört omkring som sjutton och kuddar, täcke och till och med lakan låg på golvet.
Av någon anledning drömde jag om Alex inatt, och det var det jag vaknade av. Jag hade drömt att han plockat upp mig i sin bil och vi körde till en biograf. Det ende mer jag kommer ihåg av drömmen var att han sade, “Det är en film om våldtäkt, så du får en annan syn”.
Jag mådde fullständigt skit när jag vaknade. Kände mig ungefär som jag gjorde för 2 1/2 år sedan. Allt var tillbaka och på mig hoppade självplågarwalle och skrek av glädje. Jag dömde ut mig själv totalt och kände mig som världens största svin. Drömmenhade sagt det kändes det som då, som att jag var den skyldige

Det sker ofta att jag drömmer starka drömmar och det kan ta timmar innan hjärnan min lugnar ner sig och sansar sig. Fast idag har den inte gjort det. Hela dagen har jag känt mig irriterad och bitter utan att egentligen kunna sätta fingret på vad.

Det har varit en lång dag, och jag ska försöka sova nu. Om det går

Senaten i USA röstade idag emot förlaget om att förbjuda samkönade äktenskap. Detta är i USA en mycket stor seger för homorörelsen samtidigt som det är ännu ett i raden av misslyckanden för president Bush. Den senaste tiden har presidenten uttalat sitt starka stöd för ett förbud men senaten gick alltså emot presidentens vilja.

Detta är ett stor dag för all världens homosexuella. USA har äntligen börjar visa att det finns en vilja till samförstånd även hos dom och drömmen om en värld där homosexuellas rättigheter helt enkelt är desamma som för alla andra fick idag ny styrka. Det är dagar som dessa vi aldrig får glömma att kampen ger resultat, även om det ibland är uppförsbacke.
Det går sätta sig emot de starka och mörka krafter som den kristna högern medför, och att dom idag har den mörkaste av dom alla placerad i Vita huset betyder inte att det kommer vara så för evigt.
De kommer försöka igen, och kanske kommer vi då förlora. Tänk då på att det bara är tillfälligt!
Enade står vi samman! Så Pride på er alla där ute och till er som tycker som George W Bush…

Låt mig sjunga lite för er, det är några rader från Madonnas låt “I love New York”

If you don’t like my attitude
Then you can F off
Just go to Texas
Isn’t that where they golf