Så var odjurets dag över, och vi överlevde!

Ska väl börja med att säga att igår var en ganska speciell dag. Jag hade då varit tumörfri längre än någon annan period sedan 1995! Lite värt att fira

Egentligen skulle jag jobbat idag men fick ta “ledigt” istället snabbt. Mamma hade tuppat av på sin sjukgymnastik igår och fick åka in till sjukhuset. Nu efter samtal med en sköterska på avdelningen hon kommer ligga på tills i morron så verkar det vara OK med henne. Vi får hoppas på det bästa.

Efter hemkost hit igen fick jag ett städryck och började röja omkring i hela lägenheten. Det dammsögs, diskades och plockades undan i snabb fart. Efter det byttes 60 liter vatten i akvariet ut, och jag bytte även på Pride (kaninen) och på katterna. När jag var klar skrek min rygg “SLUTA NU FÖR HELVETE” så jag tog en dusch och satte mig och såg på 3 rock from the sun istället.
En dag man helt enkelt kan vara väldigt nöjd med.

När jag städade spelades Madonna: Confessions on a dance floor som är ett album jag aldrig tröttnar på. Det växer ju mer man lyssnar på det och låtar som Forbidden Love, Jump och Push är bara så extremt bra så man nästan blir kär i människan, Madonna alltså.
Jag gick och funderade lite när jag städade på mitt liv, mitt arbete och så lite till på mitt liv igen. Så plötsligt slog det mig att det var den 6 juni idag, Nationaldagen. Inte för att jag bryr mig ett skit om det. Ska man ha en nationaldag ska man ha något att fira. Som kommunanställd har denna dagen enbart medverkat till att vi fått en dag mindre där vi får storhelgsob, tack för det snåla kommungubbar och värdelöst fack. Nej, de senaste åren har denna dagen betytt något annorlunda, och jag tänkte på hur den 6 juni var för 3 år sen…

Jag väckte Alex tidigt den dagen, han fyllde ju år. Vi hade bestämt oss för att göra en heldag på staden tillsammans med Henke. Inte nog med att Alex var här på sin födelsedag, denna dag skulle dessutom Ghöteborg sjösättas och hela staden sken av glädje över att äntligen få sjötsätta ett fartyg igen.
Vi åt frukost och bestämde oss sen för att åka in till Eriksberg där varvet som byggde Ghöteborg låg. Det var ett underbart väder och det var packat med folk, kungen skulle ju minsann komma dit vilket han gjorde och han höll till och med tal.
Vi var där en bra stund och åkte sedan in till stan med älvsnabben för att äta lunch. Efter lunchen gick vi ner till Söda älvstranden och besökte båtarna där. Vi avslutade sedan kvällen på stan med middag och bio. Efter det åkte vi hem och…. Ja ni vet.
Det var en fantastisk dag det där, och jag minns den med glädje och värme. Jag har kort kvar från den dagen som jag så gärna skulle vilja se på och le åt, men som jag idag bara känner förvirring inför. Fast i hjärtat minns jag dagen som något fint. Ett fint minne med Alex från den 6 juni 2003

Jag gick där och städade och tänkte på hur allt blev och hur allt kan komma att bli. Jag tänkte på mitt arbete som jag vantrivs på, och jag tänkte på mig själv som jag vantrivs med och jag tänkte på dom som jag vantrivs att känna.
Ganska snart insåg jag att jag har för mycket vantrivsel i mitt liv och började fundera på orsakerna. Direkt märkte jag att jag redan varit där så många gånger så det var bättre att jag hellre lade ner tid på det som är jag idag, just nu i denna stund.
Jag är så avundsjuk på Katarina som gått ner så mycket på mindre än ett år, och det är här Walles mörka sida kommer in. Det är då han liksom släpper sig själv och får för sig att alla andra är duktigare än han.
Fast det stämmer ju inte, visst finns det folk som är bättre på vissa saker, men ändå är det ingenting som säger att jag inte skulle lyckas med det. Katarina själv stöttar mig hela tiden, hon liksom andra. Det är jag själv som är duktig på att hitta på bra ursäkter för att inte nå dom mål jag vill med mitt liv.

För jag vill ju leva. Inte har jag gått igenom allt jag gjort för att livet ska vara slut vid strax över 30 års ålder. Jag är ju för fan ung och jag inser att sjukdomarna jag haft gjort mig yngre. Det är så mycket som jag missat i 10 år. Så mycket jag vill göra och så många drömmar.
Jag vill få en snygg kropp, och med den kroppen ska jag dansa röven av alla diviga bögar på Gretas. Jag vill stå längst fram i Pridetågen! Jag vill arrangera en egen Pridefestival i Göteborg, där jag får inviga allt. Jag vill förändra världen! Jag vill stå i Göteborgs domkyrka och hålla tal om livet och kärleken och samförstånd. Jag vill starta min tidning och jag vill älska.
Ingenting av det är omöjligt, men jag måste börja tro på mig själv igen. En gång i tiden trodde jag benhårt på mig. Jag var säker på att jag skulle komma någonstans. Att jag skulle vara en del i ett bättre samhälle. Att folk skulle lyssna och läsa det jag skrev och tyckte, och att en del av dom skulle få en annan syn på saker och ting.

Det är det jag lever för. Gud gjorde ju mig steril så han kan omöjligt menat att jag ska bli pappa. Varför inte då lägga den energin på något bra istället för? Något som kan gagna mig själv och andra.
För om livet inte har mer att ge, finns det då någon mening att leva?

Jag bestämde mig därför för en sak idag. Den 20 okt ska jag se på George Michael. Tills dess ska jag ha gått ner 15 kilo. Om jag inte lyckas med det kommer jag inte se George Michael. Jag kommer riva biljetten, spela in det och lägga upp det här. Det är inget jag skriver bara, utan det är ett löfte. Det må vara ett hårt mål men det är ett mål jag ska nå. Om, och detta vill jag poängtera, inte sjukdomen kommer tillbaka men det ska den inte göra. Eller hur?

Det måste hända någonting nu. Sorgetiden är över Walle.
Mia ligger i jorden. Du är steril efter cancern. Dina vänner utnyttjar dig. Alex var ett kräk och hans föräldrar betedde sig svinaktigt. Du har ont i kroppen. Din lever är kass. Dina njurar är inte mycket att ha dom heller. Din ekonomi är skrattretande dålig

Så kan man se på saken.
Eller..

Ja, Mia ligger i jorden. Det är sorligt men tänk på att hon älskade dig och du henne till det sista. Det kan ingen ta ifrån dig.
Ja, du har varit sjuk och kommer kanske bli det igen. Din kropp har tagit stryk av det men du lever Walle. Du lever och någonstans har du klatat det som många andra inte skulle klara.
Ja, du har haft vänner som utnyttjat dig. Det är synd och skam, men du har också vänner som älskar dig och som bryr sig om dig. Bry dig om dom istället.
Ja, alex var ett kräk och jag håller med dig om hans föräldrar. Det får va måtta även med det positiva.
Ja, du har ont i leder, rygg och hälsenor. Gå ner i vikt Walle så har du gjort dig av med hälften av smärtorna.
När det gäller lever och njurar så läs svaren lite längre upp.
Tja, pengar är inte allt. Med tanke på din övervikt så svälter du ju inte i alla fall

Kanske behöver jag lära mig att tänka någonstans mittemellan.

Forbidden love
We seal the destiny forever
Forbidden love

Det är mycket tankar som kommer över en. Tänk att de skulle komma just idag, på odjurets dag. På odjurets födelsedag (i för mig ordets dubbla bemärkelse)

USA´s senat tar idag upp frågan om förbud mot samkönade äktenskap. President George W Bush använde i lördags sitt tal till nationen till att stödja förbudet.
Den senaste tiden har presidenten allt mer stött sådana här frågor som många konservativa är mycket engagerade i. Många menar att detta är hans sätt att försöka återskapa förtroendet från sina väljare.
Presidenten har just nu extremt lågt förtroende i USA och mycket av detta bottnar i kriget i Irak. Därför måste nu Bush göra allt han kan för att hålla sig kvar i makten. Just nu riskerar han annars att demokraterna tar makten vid höstens senatsval.

—–

Att George W Bush beter sig så här kommer ju inte som någon nyhet. Han är det farligaste hotet mot fred vi har, och han är den största bakåtsträvare USA haft på evigheter. Det kommer komma en dag då folkets dom mot Bush visar sig, och den kommer bli båda hård och skoningslös. För sämre president har inte USA haft.
Att han nu offrar de homosexuella i USA för att vinna röster bland de högerkristna är ytterligare ett bevis på att han gärna går över lik för att vinna makt.

KG Hammar har egentligen inte slutat som ärkebiskop men idag höll han sitt sista officiella framträdande och jag tycker inte det är mer än rätt att skriva några rader om denna ärkebiskop som mer än någon annan insett det viktiga i att även Svenska Kyrkan följer med i utvecklingen.

Läs dessa rader:

– Förändringsvinden kommer i ryggen, den är kraftfull, skaparkraft. Det är Guds egen ande som skjuter på och utmanar allt statiskt tänkande. Men där finns också kärleken, som driver på och befriar oss från rädslorna.

– Sidvinden är förvandlingens vind som talar om att vi aldrig är ensamma. Någon vandrar alltid vid vår sida, det är Jesusvinden som viskar ”Min frid ger jag er”. Förvandlingens ande vill göra oss lika Kristus. Den är en trons vind som handlar om relationen till medvandrarna, och upptäcker allt levande.

De kommer från dagens predikan som Hammar höll i en fullsatt domkyrka i Uppsala och visst säger dom orden mycket om det som KG Hammar har stått för under sina år som ärkebiskop.
Det var längesedan det stormade så runt SK som det gjort under hans tid, men samtidigt har Hammar kämpat för många av de grupper som annars hamnar utanför diskussionerna. Han har aldrig varit rädd för att sticka ut hakan och han har heller aldrig varit rädd att ta debatterna som kommer. Därför blir det en stort tomrum efter Hammar.

För mig är KG Hammar lite av en hjälte. Hans lugna sätt, hans kunskap och hans tankar har alltid fascinerat mig och jag skulle idag bara vilja ta honom i hand och säga “Tack”.
För Hammar lät homosexuella komma in i Svenska Kyrkan. Han var inte ensam, det finns många inom SK som tycker och tänker som honom, men som ärkebiskop har han gjort någonting unikt. Medan andra samfund och kyrkor alltmer vänder ryggen mot HBT personer har SK äntligen öppnat en dörr. För vissa menarbetare inom SK står den vidöppen, hos andra lite mer på glänt och hos några få är den stängd med en skylt där det står “Stör Ej” men det rör på sig. Ibland måste man komma ihåg det, att det faktiskt rör på sig. Därför ska vi komma ihåg KG Hammar som en stor ärkebiskop. I historien kommer vi minnas honom som en radikal opinionsbildare, men också en man med stor människokärlek. En man som införde en ny syn på Gud, där det viktiga inte alltid var Guds makt över människan utan människans makt över sig själv och sina egna.

Så det enda man egentligen kan säga är Tack. Ett enkelt men från hjärtat menat Tack

I helgen var det militäruppvisning i vår lilla stad. Stora fina kanoner och flygplan ställdes upp så barnen kunde få leka bland dödsmaskinerna. Efter det åkte stora dyra skattefinansierade JAS-plan över Göteborg och visade upp så fint dom kunde flyga. Sedan var det dags för sång av en schlagerartist och efter det fick barnen fortsätta leka bland de stora dyra skattefinansierade dödsmaskinerna.

Heja Militären!

Hur sjukt det än må vara så har någon tagit mer fiskar ur akvariet på jobbet. Runt ett tiotal till är spårlöst borta, och nu ger jag upp. Uppenbart vill någon förstöra och då får dom vinna den lilla kampen, så på torsdag kommer jag plocka ner akvariet och sen får kollegerna säga vad dom vill. Dessutom hade något jävla pucko dragit ut r kontakten till doppvärmaren så det var “iskallt” i vattnet. Stackars små fiskar
De gamla kommer bli skitlessna men jag orkar inte hålla på med detta mer. Att försöka göra något samtidigt som man motarbetas hela tiden är något man iofs är van vid på min arbetsplats, men någon gräns har även en hysterk fjolla som jag.
Så om om ingen annan tar på sig skötseln av det, vilket jag betvivlar att någon kommer vilja göra, blir avdelningen ett akvarium fattigare på torsdag. Helt jävla sjukt alltsammans.

Vidare beslutade jag mig idag efter att ha snackat med en arbetskompis att jag lägger ner nu. Jag kommer inte engagera mig mer i något alls. Jag kommer göra det jag exakt måste göra och inget mer. Tiden jag lagt ner på mitt jobb är oändligt mycket mer än vad jag fått ut ifrån det. Drömmen är att någon enda jävla förbannade gång kunna få göra något utan att nån ska gnälla, men det kommer aldrig hända. Inte där i alla fall. Små pikar eller djupa suckanden, det är vardagen.
Ändå är det lustigt. Jag fick för några månader sen höra hur “hysterisk” jag var. Ändå är det samma hysteriska människa som fick nya rutiner på avdelningen, som fick ordnat med lite förströelse för de gamla, som ordnade med samtal med en som det var problem med och vars reslultat varit mycket postivi (än så länge i alla fall) I det svenska samhället är det livsfarligt att säga att man är bra, så därför är jag tvärtom och skriker rakt ut istället:

FY FAN VA JAG ÄR BRA!

Allt har fallit på plats denna vecka. Allt bråk, alla funderingar och alla tankar. Varför fungerade inte vår våning? Varför var allt på vår våning så förbannat dramatiskt? Jo, allt är mycket enkelt. Det berodde helt enkelt på att man på vår våning aldrig kunda diskutera något överhuvudtaget. Alla satt, och sitter, på personalmöte och vill säga så enormt mycket mer men då vi har värre martyrer än Jesus själv så funkar det inte. För vips blir diskussionerna personliga och folk biter sig i armen för att de tar personligt vid sig. Sen att samma personer ständigt kan racka ner på andra gör att debatten blir ungefär samma som “Min pappa är polis, han kommer slå dig”. Man får inte själv kritisera någon, men gärna bli kritiserad. Varenda debatt vi haft har dött av, men egentligen dör dom ju inte. Dom sitter där inne och växer samtidigt och ju längre man väntar och håller inne med det desto sämre mår man.

Jag skulle passa som avd föreståndare. Då skulle det fanimej inte mjäkas och mesas omkring. För fan, det är människor vi jobbar för men ibland blir det svårt att se vilka som mår sämst egentligen.
Välkommen till Hönsgården – Äldrevården i Sverige 2006

Kvällen tillbringade jag i mitt akvarium hemma som skrek NITRIT, vattenbytes dags och det är jobbigt. Måste skaffa en slang och nåt som hjälper mig tömma akvariet. Hinkar är tungt och min rygg skriker i protest. Fast snart lugnar det ner sig, det är ju alltid en massa jobb i början.
Hur töntig man än är så blev jag glad idag när alla fiskar, utom kampfisken, kom fram till rutan när de “såg mig”. Självklart var det mat de ville ha, vilket jag märkte när jag skulle tömma vatten för de har inte ens vett på att vara rädda. Som belöning fick dom mumsiga röda mygglarver av mig idag. Behöver jag berätta att jag var hur stolt som helst när en av de blå guramisarna åt en larv från näven på mig. Hihi
Fast min kampfisk ska få nytt hem. Jag byter honom mot några Mollys i veckan som kommer. Han är inte snäll mot de andra fiskarna, han är faktiskt extremt aggresiv och jag hoppades att han skulle lugna sig men det ser inte ut som att han kommer göra det.

Jaja, nu ska jag sova. I morgon är det jobb igen *sucka* sen är man ledig. Veckan som kommer har jag inte bara ett utan två personalmöten att gå på. Är jag död på torsdagkväll så vet ni varför.

Så då var ännu en fredag avklarad i sitt liv, ännu en fredag som på många sätt såg ut som förra fredagen men ändå inte.
Vaknade som vanligt sent men kände mig ändå inte utvilad. Tanken var idag att Henkes mamma skulle kommit hit så jag fick gå upp och försöka se pigg ut. Sen visade det sig att Henkes mamma fick förhinder men då var det för sent att gå och lägga sig igen. Jag satte mig med mina fiskar istället och tittade på när kampfisken bråkade med en Blå Gurami. Jag har förövrigt kommit på att kampfiskar är elaka och korkade. Ibland ställer sig kampfisken vid insuget till filtret. Det är inte mycket till strömmar i karet men kampfiskens fenor lägger sig rakt över insuget och allt ser fruktansvärt dumt ut.
Efter titten i min lilla värld gjorde jag mig i ordning och åkte till jobbet för att ordna med lite saker. Där var allt som vanligt ungefär. Saken är den, kära läsare, att mycket har hänt på jobbet de senaste månaderna. Saker som jag vare sig kunnat eller velat skriva om, men nu har jag tröttnat på det här så snart kommer jag berätta saker som kommer få er att sätta kaffet, eller vad ni dricker, i fel strupe. Jag har i alla fall lärt mig en sak de senaste 4 månaderna och det är att förakta Göteborgspolisen. Någon mer trögare, dummare och framförallt latare myndighet får man leta efter. Att dom ska skydda oss är sjukt. Jag kan ju i alla fall berätta så mycket att i Göteborg är det “ok” om man stjäl pengar från gamla. Polisen behagar inte ens åka dit och prata med pensionären i fråga. Det är på alla kraftfulla sätt man kan uttrycka det FÖRJÄVLIGT. Fast det är klart: När det pågick ett inbrott i en lägenhet i huset och grannen ringde till Polisen fick hon veta att, “Vi har inga lediga bilar på Hisingen just nu”. Kanske borde Bodström göra något annat än att jaga pirater på Internet ett tag framöver

Jag är trött på mitt jobb, just nu avskyr jag varje mutter som håller uppe huset jag jobbar i. Jag är så less på alla som gnäller om varje liten skitsak och nivån ligger på en treårings. “Förlåt då att man säger något” eller ”Ja, det är ju lika bra att vara tyst”, är meningar jag avskyr.
Mitt i allt detta gick en del av husets personal ut idag. Henke följde med men själv hade jag hellre druckit kattpiss utblandat med senapsgas än bli tvingad att se glad ut med vissa av kollegerna i huset. Den senaste tiden har jag fått information om vad som sägs om mig i huset. Favoriten jag hört är “Stackars Henke han är så mager, men det är väl Walle som äter upp all hans mat”.
Jag vet vilka haggor det är som sagt det, och då klarar jag mig jättebra från att inte följa med ut. Jag känner mig själv så väl så jag vet att jag skulle börja skälla ut vissa där och då känner jag att jag lika gärna kan hålla mig därifrån. Synd bara för vissa som var med tycker jag om, men man får väl bjuda hem dom istället.
Annars när man ser tillbaka på detta halvår så får jag väl vara nöjd med vad jag presterat på mitt arbete. Akvariet har blivit en succé, mina, och med tanke på att liv som var om dom så menar jag mina, rutiner har blivit en succé och jag har tagit på mig mer ansvar. Fast just nu ångrar jag lite att jag inte tog patent på rutinerna innan och jag ångrar akvariet. Frustrationen att allt går så förbannat långsamt gör mig galen emellanåt och jag är en otålig människa.
Jaja skit samma, jag lär komma tillbaka till jobbet…

Under eftermiddagen satt jag med Markus och Theresia på Lilla London. Dom drack öl och åt buffé medan jag drack cola och kaffe. Efter det bestämdes det att vi skulle åka hem till mig vilket vi gjorde. Markus helgoa syster Sofia följde med också och det var riktigt mysigt. Theresia är en rolig bekantskap. Hon har känt Markus i massor med år men jag har inte träffat henne så mycket innan, men jag hoppas de blir mer av de nu. Hon e riktigt lovely Fasiken va lovely hon e
Markus e de också kul att träffa, känns ibland som att de e för sällan jag får träffa min lillebror. Fast idag ragga jag på honom lite så vi höll lillebrorsnacket borta, det blir fel liksom att blanda dessa ämnen

Jag fick också ett mkt roligt telefonsamtal från en person ikväll. Jag blev skitpaff när han ringde men när jag väl förstod vem det var så blev jag skitglad. Han verkar snäll och jag ser fram emot mötet i juli

När alla åkt hem satte jag mig med Zuzzi i knäet och tittade på fiskarna lite. Hon satt väl iofs inte så still utan kände mer för att nosa på Kampfisken. JSatt bara där och funderade på mitt liv och hur det blivit och vad jag blivit. Insåg att jag inte direkt är nöjd med något. Jag måste ifrån mitt arbete. Jag måste verkligen det och de måste ske någonting. Jag klarar inte av alla element omkring mig som drar ner mig. Jag är fanimej för ung för att vara bitter och sur jämt, och just nu blir jag på dåligt humör bara jag ser huset jag jobbar i. Frågan är bara vad jag ska göra.
Gud vad jag skulle vilja skriva på heltid. Få jobba och få kämpa för det jag bryr mig om. Men det är bara en dröm, en dröm som aldrig lär gå i uppfyllelse. Som så mycket i mitt liv.

Idag kom reggbeviset. Bolagsverket gick med på namnet och Walentine Productions står numer med svenska företagsregistret.

Grattis till mig!

Här är en liten dålig bild jag tog på mitt akvarium idag. Som ni ser är växterna ännu ganska små men de jag har i bakgrunden växer som tusan och snart har dom nått toppen
Kvalitén på bilden är inte den bästa, jag måste ta mig en dag och lära mig hur fan digitalkameran funkar.

Men vad tycks?…

(ni kan klicka på den för att få upp en större bild)

Alla pratar om filmen där soldater skjuter iväg skattepengar alldeles nakna, och många förfäras av det dom ser.

Jag undrar bara…

Nån som har adressen till han som står närmast kameran? Söt rumpa!

😉

Nej, egentligen inte ledig för idag var det APT möte och det var som vanligt, tja, bra för adrenalinet.
Det slår mig hur intressant det är att följa en personalgrupp som den grupp man jobbar i. För några månader sedan bad vi vår chef om handledning, vilket vi fick.
Fast innan dessa handledningssamtal kom igång det kom det in element som störde ordningen mer än vad som gruppen klarade av, och då gruppen inte var direkt superstark innan blev ju också problemen större än vad dom behövt bli.
Idag var en sådan dag då man blev påmind om att problem fanns även innan, men men jag skiter samtidigt i det. Jag tackar högre makter för att jag gått ner i tjänst. Om ni visste hur bra det känns!

Efter APT åkte jag ner till fiskbutiken med min pump till akvariet. Det har inte riktigt varit som den ska vara och tänkte ta tag i det innan den lägger av helt. Väl i butiken hittade jag äntligen mina praktbotia så nu simmar 3 små söta och mycket märkliga fiskar i mitt “lilla” kar. De simmar lite hur som helst och verkar inte bry sig om att de “ska” vara bottendjur.
När jag läste om dom fick jag lära mig att de är skygga och gömmer sig direkt när man kommer nära. Mina praktbotia, som jag döpt till Ville, Walle och Victoria, vet inte om att de “ska” vara skygga så de kommer fram och hälsar istället. Fick till och med den ene att ta en härlig larv direkt från fingret på mig. Gissa vem som var stolt?!
Sen ger ju dessa fiskar ifrån sig ljud också. Enligt det jag läst ska det vara små “knackningar” men varje gång de “pratar” så tror jag att akvariet brustit för det låter så. De är i alla fall såååå söta och kommer, om de får ha hälsa, bli runt 15-20 cm stora som fullvuxna. 30 cm säger experterna men ingen jag frågar har någonsin sett så stora Praktbotia.
Jag fick också 4 blå Guramis av en kompis idag, så nu får jag lugna mig lite. Akvariet måste hinna vänja sig vid anstormningen av fiskar. Guramisarna är väldigt gay faktiskt. Fega och har stora sprön som de viftar med. Typiskt gays!
Följande fiskar finns i alla fall nu i min ägo:

18 stycken Neontetra
4 Blå Guramis
3 Praktbotia
3 Guppys (en hona dog igår samtidigt som hon födde bebisa . Något som inte är helt ovanligt för Guppys. Sen kom alla andra fiskar och åt upp alla yngel så det var rena massakern här igår)
4 Platys varav en hona ska ha bebisar vilken dag som helst!
1 kampfiskhane (som heter Gustav) och 2 honor som han bestämmer över. You Go Gustav!

Jag har också ägnat kvällen och en del av natten till att planera lite för de kommande månaderna. Jag har tusen saker att göra och önskar ibland att jag hittade någon som delade alla mina uppfattningar och som kunde hjälpa till. Den 1 september ska jag i alla fall starta med det som ska finnas på walentine.se
Hinner jag inte så får jag flytta fram det, det är inte mer med det.

Måste också försöka börja komma igång med mitt skrivande också. Fick tillbaka en del av det jag skickat idag, med mycket bra omdömen måste jag säga. Jag blev väldigt stolt kan jag säga! Jag måste bara ge mig mer tid. Det känns så fruktansvärt frustrerande att ha en hel historia i huvudet som man sedan inte skriver ner. Ibland känns det som om skallen ska explodera när man funderar på det, och det blir som ett annat liv som utspelar sig inne i en. Eller så börjar jag bara bli lite allmänt skönt psykiskt sjuk

Nej, det blir inte mer idag. Ska krypa ner och sova tror jag. Känner mig ganska slut.

Har haft ont i magen i 2 dagar nu och vet att det är levern. Orkar inte tänka på det. De har sagt att det kan värka och att det är tecken på försämring av allmäntillståndet för den, men som sagt. Orkar inte ta de nu Fast snart måste jag väl ta tag i det, men vet inte om jag vågar. Känner mig ganska rädd för hela den där grejen faktiskt.